Bär mig med dig

Kapitel 5

~Eniro, Trapetsgatan 98G, söker jag på och blir direkt hälsad av eniros gula layout. Det finns bara en adress och jag trycker på den och sätter nästan i halsen när jag ser var det ligger.~

Jag kommer ihåg en gång när jag var rätt så liten, kanske 10 år eller sådär. Då följde jag med Savannah till ett släktkalas dem hade, hemma hos en kille som hette... Pär? Persson...? Åh, det var något sådant i alla fall. Vid det tillfället, klev jag in igenom just den röda dörr som just nu stirrar på mig ifrån bild skärmen. Jag måste ringa Savannah.

"Piiip piiip" jag väntar otåligt på att hon ska svara men ingen Savannah hörs. "Helvete" muttrar jag och ska just lägga på när jag hör ett skratt i luren.

"Hej på dig också sötis" skrattar Savannah med sin ljusa röst och jag kan inte låta bli att le.

"Jo, jag bara undrade en sak..." börjar jag med avbryts snart av Tindra.

"Hello girl!" Skriker hon glatt rakt in i luren och jag måste hålla mig ifrån att fräsa till henne. Det gjorde tusan i öronen det där.

"Ehm, haajsan" lyckas jag klämma fram och Tindra skrattar.

"Lugn surpuppa! Jag ska hoppa på en buss om... tre, två, ett! Så nu står den framför mig. Hej då Welie!" Jag kan inte låta bli att le.

"Hej då Tindra!" Ropar jag i luren men får ett svar av Savannah istället.

"Hon har redan hoppat på bussen, sorry Welie" Lika bra det.

"Sedan när åker Tindra buss?" frågar jag och tänker på hur nära både centrum och skolan hon bor.

"Sedan hon hade shoppat minst fem påsar med gud vet vad i!" skrattar Savannah och jag suckar. Typisk Tindra. Plötsligt minns jag vad jag skulle prata om när jag ser huset framför mig och drar ett djupt andetag.

"Ehm, du?" jag väntar mig inget svar utan fortsätter direkt, "Förut när jag skulle ta bussen hem, då hände en rätt så skum grej" ärligt talat så är jag lite nervös att hon inte ska tro mig, men samtidigt litar jag på henne... såklart.

"Åh nej. Jag kan visst aldrig lämna dig själv, eller hur?" frågar Savannah och jag skrattar åt henne, aningen nervöst. "Jösses, du låter psyksjuk när du skrattar sådär! Berätta nu vad som hände." Hon låter aningen orolig och jag försöker minnas tillbaka på allt som hänt.

"Jo, när jag väntade på bussen kom en man fram till mig. Helt klädd i vitt och hans kläder såg så, ja inte vet jag. Hemska ut, du skulle ha blundat om du sett honom." Jag inser att jag kommit av mig och återgår snabbt till ämnet. "Sen sa han mitt namn, alltså hela mitt namn! Mellannamn och allt! En främmande människa, ish." Jag kan inte låta bli att rysa aningen, han var verkligen obehaglig.

"Allvarligt?" Savannah låter chockad men inte tveksam.

"Ja! Och sen lägger han sin hand på min axel och jag berättar att jag är den han frågar efter och då... Då blir han jätteglad! Och ger mig ett kort med en adress på!"

"Vad för adress? Du vet väl att han kan vara något gammalt peddo?" Nu låter hon orolig och jag drar ett djupt andetag.

"Jag sökte upp adressen på eniro, det är trapetsgatan Savannah" jag släpper bomben och väntar på hennes reaktion.

"Ska jag vet var det är eller?" Jag suckar ljudligt och fortsätter.

"Vi var där en gång när vi var små, det är en röd dörr på huset. Jag var med dig dit på ett släktkalas en gång"

"Oh" Är allt hon säger. Sedan blir hon tyst och det enda jag kan höra är hennes andetag. Ut och in. Ut och in.

"Savannah?" Frågar jag oroligt.

"Min buss är här nu, vänta en sekund" säger hon neutralt och jag gör hur de sprakar till när hon pressar ner mobilen i fickan.

Tänk om hon tycker jag är knäpp? Vad annars är problemet? Är hon arg på mig? Chockad? Äcklad?

"Så, hej" jag hör hennes röst igen och är så tacksam att hon inte lagt på.

"Hej" mitt svar är lika enkelt som de är osäkert.

"Okej, lyssna noga nu Welie. Lovar du?" Jag nickar men kommer snart på att hon inte kan se mig.

"Ja" mina ord nästan viskas fram och jag väntar mig ett skratt ifrån Savannah men inget kommer.

"Peter bor där. Han som jag berättade om i skolan, som gått med dem där konstiga människorna med ringarna?" Jag blir alldeles torr i halsen och kan inte svara. Jag petar med tårna på mitt trägolv och kramar hårt snurrstolen jag sitter i med fingrarna. "Welie?" Jag kan inte svara. "Welie!" Savannahs röst är orolig och jag kan inte svara henne, kan inte lugna henne. "Okej, jag hör att du andas så jag vet att du är där" jag svarar fortfarande inte, Kan fortfarande inte. "Jag tänker inte döma dig för det här eller något, vi löser de. Jag finns här och vi löser de, okej?"

"Dem vet mitt namn" plötsligt får jag mål i munnen.

"Va?" jag vet inte om hon är mest förvånad över att jag pratar eller vad jag säger.

"Dem vet mitt namn, de kriminella skumma människorna. De vet vad jag heter" min röst är skakig och Savannah blir tyst för en stund, vet troligen inte vad hon ska säga.

"Ja, men..." Troligen skulle de komma en stöttande fortsättningen, några peppande ord. Trots de förblir de tyst i luren och jag tror inte att någon av oss har mer att säga.

"Jag måste gå dit." mina ord chockar till och med mig själv men dem är lika sanna som skrämmande.

"VA?!" Savannahs röst är skräckslagen.

"Welie! Det är mat nu!" Mammas röst hörs troligen enda in i telefonen för Savannahs nästa ord är stenhårda.

"Du skulle bara våga!" Väser hon.

"Hej då" mumlar jag, "Älskar dig vännen". Sedan lägger jag på och går ner för trappan.