ANGEL | OM

Kapitel två ~ Eyy bruden

"Olivia?" Jag bryts från mitt dagdrömmande av Nadjas mjuka röst. "V-va?" jag tar tag om den varma kaffekoppen och tar en klunk av kaffet. "Lyssnar du ens?" hon lägger huvudet på sne och kollar bekymrat på mig. Mina kinder hettas upp och jag undviker hennes blick. "Vad är det med dig idag? Du har varit frånvarande hela dagen?" jag suckar och rycker på mina axlar. "Saken är den att jag är typ stressad.." jag tar en till klunk av mitt kaffe innan jag sedan fortsätter. "Det är så mycket att göra hemma och jag vet inte om jag kommer klara av att göra allt itid". Ännu en suck trillar ur min mun. Har man tre yngre bröder och en pappa som jobbar nästan hela tiden blir man stressad. Hon nickar förståendes och låter sina armar omringa mig i en kram. "Jag förstår honey, säg till om det är något jag kan göra för dig!" säger hon vänligt och ler mot mig.

Jag ler tillbaka mot henne och kollar sedan snabbt över på klockan. Shit. Klockan är halv 10 och jag skulle varit hemma vid 9. Stressat reser jag mig fort upp, tar på mig min jacka och tar upp kaffekoppen i handen. "Det var verkligen jättetrevligt att fika med dig men jag skulle varit hemma för en halvtimme sedan" säger jag ursäktandes och ler försiktigt. "Tack det samma, kommer din pappa och hämtar dig?" frågar hon och börjar även hon resa sig upp. "Nej, jag ska hå hem" Nadja kollar hastigt upp på mig och ser nästan orolig ut. "Gå hem? Är du galen?!" jag kollar oförstående på henne och dricker sedan upp det sista av kaffet. "Har du inte hört??" frågar hon och kollar chockat på mig. Jag skakar oförståendes på huvudet.

"Fooo är i vår stad nu och ingen vet hur länge de tänker stanna" säger hon och kollar oroligt ut genom fönstret. Fooo, världens farligaste gäng. När man tänker på 'världens farligaste gäng' så tänker man kanske först att det är ett gäng från USA..men inte denna gången. Fooo är faktiskt från Sverige men de är ökända över hela världen. "Shit..det visste jag inte" jag biter mig löst i läppen. "Lova att du är försiktig när du går hem? Okej?" säger Nadja och kramar om mig hårt. "Jag lovar, vi ses imorgon" säger jag och börjar långsamt ta mig ut från caféet. Den kalla höst vinden slås emot mig när jag kliver ut genom dörren. Jag huttrar till och drar jackan tätare om mig. Ute är det tyst och inte en människa syns till. Det gör inte hela denna saken med att Fooo är i stan bättre, när ingen är ute.

Jag svänger in på en mörk gata, det MÅSTE vara den mörkaste gatan i hela stan men jag har inget val, jag MÅSTE passera den. Lite längre bort står fyra personer. De har svarta kläder så jag ser inte så mycket av dem. Ju närmre jag kommer desto tydligare blir det att de att de kollar på mig.

"Eyy, bruden" hör jag en av dem säga men eftersom jag har bråttom hem ignorerar jag honom och fortsätter gå. Strax efter känner jag hur en stark hand tar tag om min handled och tvingar mig att vända mig om. Mina ögon spärras skräckslaget upp när jag inser vem som har greppat tag om mig. Oscar Molander. En av medlemmarna i Fooo. "Tänk inte ens tanken att skrika, då kommer detta bara bli mer obehagligt för dig". Han flinar. Och det är inget vackert flin, det är ett hemskt och hånfullt flin. "Jag trodde allas föräldrar lärde sina barn att det är oartigt att inte svara" hör jag en röst säga. Felix Sandman. Medlem nummer två av Fooo.

Jag stirrar skräckslaget bort mot de andra tre killarna som nu är påväg rakt mot mig och Oscar. Jag stänger igen mina ögon hårt och önskar att detta bara är en mardröm och att jag bara är hemma i min säng. Och detta beslutet kan nog vara det dummaste jag tagit på länge. Strax därefter känner jag hur något sticker till i min handled och plötsligt börjar alla ljud försvinna ett efter ett och tillslut faller jag livlöst nedåt men fångas av Molanders starka armar...