ANGEL | OM

Kapitel 19 ~ Världskändisen anländer

Alvas perspektiv

Nu sitter vi i bilen påväg till flygplatsen. Jag är så taggad på att flyga till London med dessa idioter att Molander i princip fick släpa ut mig från huset, för jag vägrade. Så nej jag är inte alls taggad på detta. Om detta hade varit en resa med någon av mina vänner eller med min familj så hade jag förmodligen varit väldigt taggad just nu. Jag älskar London, men jag har aldrig varit där. London har alltid varit ett drömresemål för mig men det har aldrig blivit så att jag har rest dit. När vi var ute och reste med familjen tidigare så åkte vi alltid till något varmare land som t.ex. Spanien eller liknande. 

Jag suckar högt och alla killarna, förutom Felix som kör, vänder sig om mot mig. Molander och Omar hånflinar mot mig men Enestad ser mest orolig ut. Han borde egentligen inte se så orolig ut. De andra killarna lär väl märka något inom en kort tid och jag känner på mig att då kommer det inte sluta bra för varken Enestad eller mig. 

En tanke som jag har funderat över de senaste dagarna är om Enestad har fått känslor för mig på något sätt. Förmodligen är det inte så men man vet ju aldrig. Och helt ärligt, om det är så, så tycker jag det är lite gulligt fast ändå komiskt. Brukar det inte vara den som är kidnappad som blir kär i sin kidnappare? Stockholm syndrom alltså? Vad kallas det när kidnapparen blir kär i den kidnappade då? 

Felix svänger in med bilen till parkeringen vid flygplatsen. Frågan är hur de egentligen hade tänkt att de skulle lyckas ta sig från parkeringen till planet utan att bli upptäckta, eller att jag blir upptäckt. I princip hela världen vet vilka killarna är och jag har börjat förstå att jag har blivit någon form av världskändis. Dock är det väl inte ett önskvärt sätt att bli världskänd på, det tycker jag absolut inte. 

Jag hade hellre inte varit världskänd än att nu vara det men att fortfarande vara kidnappad av dessa fyra idioter. Eller okej, dessa tre idioter. 

Killarna sätter på sig hoodtröjor och solglasögon. Omar räcker mig en grå hoodie och ett par solglasögon. För det ser nog inte lite misstänksamt ut ifall det kommer fem personer med hoodies och solglasögon?? Jag småskrattar åt deras dumhet och en liten springa av hopp tänds inom mig. Detta är kanske min chans att bli fri från killarna? Om någon ser oss, eller om jag skriker, borde de flesta veta vad det är som pågår. 

"Okay baby, ifall du gör minsta lilla ljud ifrån dig kommer det sluta illa" säger Molander och hånflinar mot mig. Precis som om han vet hur liten han får mig att känna mig. Jag ger ifrån mig en svag suck men nickar sedan långsamt. "Good girl". 

Vi fem spioner (lol) kliver ur bilen och börjar gå mot ingången till flygplatsen. Hela tiden tittar jag åt alla möjliga håll efter någon som kan se mitt tysta rop på hjälp. Till min stora otur verkar det inte vara någon som lägger märke till varken killarna eller mig. Jag kan inte springa ifrån killarna själv för Felix håller mig i ett starkt grepp. Men om jag skriker? Då borde ju folk märka oss. 

När vi väl kommer in till flygplatsen där det är som mest människor tar jag tillfället i akt och skriker så högt jag kan. Alla fyra killar vänder sig mot mig med uppspärrade ögon. Och ja, man kan till och med se det genom glasögonen. Flera främmande människor har vänt sig om mot oss och är fullt fokuserade på vad som händer med mig och killarna. Men ingen agerar. Ingen förstår vem jag är eller vem killarna är, trots att vi är förklädda till brottslingar/spioner? Felix lägger sina armar om mig och bildar en kram. En hård och okänslig kram. "Du vet vad vi är kapabla till Alva, så lägg ner ditt lilla spel innan du kommer ångra det grovt" viskar han hånfullt i mitt öra. Han släpper kramen och tar ett hårt grepp om min handled. 

"She's just afraid of flying, but she's ok" ropar Molander högt till alla som har stannat till för att titta på vad som händer. Jag ska precis skaka på huvudet när Felix kniper till ordentligt med sin hand runt min handled. Jag kvider till och nickar därefter motvilligt på huvudet. Direkt ser jag hur de andra människorna släpper oss från deras blickar. 

HUR kan de vara så blinda? HUR kan de inte förstå vem jag eller killarna är? HUR ens? 

När vi kommer bort till gaten är vi de enda som är där. Felix och båda Oscarna sätter sig ner på stolarna medan jag och Omar fortsätter att stå upp. "Ni vet väl att ni någon gång kommer åka fast va? Ni kan inte hålla på med detta hela livet utan att åka fast" säger jag och lägger armarna i kors. "Åh jo princess, det kan vi visst" säger Omar och lägger sin ena arm kring min midja. Jag försöker dra bort den men han har mig i ett starkt grepp. "Släpp mig idiot" muttrar jag irriterat. 

"Nej det tänker jag inte göra" säger han med ett hånflin på läpparna. Jag samlar all kraft jag har och stampar honom hårt på hans ena fot. Han tjuter till och börjar hoppa runt medan jag står kvar på samma plats med ett nöjt leende på läpparna. Till och med Enestad och Molander småler lite, fast inte så tydligt som jag gör.