ANGEL | OM

Kapitel 17 ~ Oklara känslor

Alvas perspektiv

Precis som nästan alla mina uppvaknanden har varit är det även denna gången. Jag vaknar upp och direkt möts jag av en outhärdlig smärta. Denna gången i benet och vid den vänstra tinningen. Det är då jag kommer ihåg vad som hände igår. Jag blev ju skjuten i benet. Det gör mig lite frustrerad att veta att killarnas jobb på något sätt är och var att skydda mig men att de totalt misslyckades med det. Återigen tvivlar jag på att de ens kommer använda mig till något. De kanske bara kommer låta mig följa med lite här och var och få lida, men that's it.

Jag ligger kvar på samma soffa i vardagsrummet som jag placerades på tidigare men denna gången är jag helt ensam. Det enda ljudet jag kan uppfatta just nu är ljudet av nyheterna på TV:n. Till en början är det ganska ointressant men i samma sekund som en bild av mig poppar upp på skärmen sätter jag mig fort upp i soffan och spänner öronen i det reporten säger.

"The girl have now been missing for over a month and it doesn't look too good at this point. The worldknown gang Fooo is not just four boys, they're capable of doing everything they feel for, even though it says in every law that it's not okay to do it. If the girl ain't getting found soon it will probably be too late-"

Skärmen blir svart och jag märker direkt att jag inte längre är ensam i vardagsrummet längre. Molander har nu gjort mig sällskap. Väldigt trevligt. Notera min sarkasm. "So you're finally up?" säger han och tar några steg närmre mig i soffan. Utan att svara tittar jag upp på honom och möter hans blick. Det där svarta i hans blick som normalt brukar finnas där är inte synligt. När jag tänker efter har jag börjat se hans svarta blick mindre och mindre nu de senaste dagarna. Och jag får en känsla av att jag kan ha något att göra med det. Dock vet jag inte precis om det är något jag vill, vara orsaken till att han har blivit mer omtänksam alltså. Det är väl bra om han blir det men att jag är orsaken kan ju betyda att han börjar få känslor för mig. Och det är något jag vill försöka undvika så mycket det går.

"Nähe" mumlar han efter ett tag när han förstår att jag inte tänker svara på hans lilla fråga. Han drar sin högra hand genom håret och en suck lämnar hans ljusrosa läppar. Hans blick granskar mig från topp till tå och den stannar vid benet, där kulan hade träffat. "Hur mår du?" frågar han och tittar upp på mig igen. Jag rycker svagt på axlarna. "Jag har fortfarande ont i benet och en svag huvudvärk, men annars bättre" svarar jag efter ett tag och han nickar långsamt. "Bra, då går det på rätt håll iallafall".

Han närmar sig mig ännu mer och sätter sig ner utan att titta sig för ordentligt. Jag har lagt mig ner igen och försökt släppa mitt fokus på honom. Av misstag och kanske lite klumpighet sätter han sig rätt på smalbenet där jag blev träffad igår. Ett högt och ilande skrik lämnar min mun och han flyger upp på fötter igen. Tårarna forsar ner för mina kinder och jag kurar ihop mig till en boll. "Shit fuck fuck freaking shit" mumlar Molander och tittar oroligt ner på mig.

Han lutar sig framåt och lyfter upp mig i brudstil innan han sedan sätter sig ner i soffan med mig i sin famn. Jag märkte på honom hur han tvekade innan han lyfte upp mig men när han väl började att lyfta mig kändes det säkert och tryggt. Precis som om han visste hur man skulle göra för att det skulle kännas så tryggt och stabilt som möjligt.

"Shh, förlåt Alva det var inte meningen" börjar han att viska lugnt i mitt öra. Tårarna fortsätter att rinna och jag stönar till flera gånger på grund av den outhärdliga smärtan. Han harklar sig plötsligt och suckar lite svagt. "Jag..ehm..brukar inte direkt trösta folk" säger han och jag vänder min blick upp mot honom. Våra ögon möts och för första gången någonsin skimrar det till i hans ögon. Jag slutar gråta och tvingar sedan fram ett svagt leende. "Well, du är inte dålig på det iallafall" säger jag och snyftar till lite.

Det känns tryggt att vara i Molanders famn. Det borde inte göra det, det vet jag, men det gör det ändå. Egentligen borde jag undvika att få någon form av känslor för honom, för han är inte bra för mig och jag vill och kommer nog aldrig kunna lita på honom fullt ut. 

Oscar Molanders perspektiv

Efter ett tag plockar jag upp Alva i brudstil. Hon stönar till lite på grund av smärtan i hennes ben. Försiktigt bär jag upp henne till hennes rum på övervåningen. Jag märker hur hennes ögon granskar mitt ansikte men jag försöker göra allt vad jag kan för att låtsas som om ingenting. Hon stönar till lite då och då och varje gång hon gör det hugger det tag inom mig. Jag avskyr att se henne såhär, jag avskyr att se att hon har ont. Men jag kan inte visa mig för svag. 

När vi kommer upp till hennes rum går jag fram till hennes säng och bäddar ner henne försiktigt. Jag är noga med att varje rörelse jag gör vid henne inte förstärker smärtan i benet. Jag sätter mig ner på sängkanten och tittar på Alva medan hon långsamt faller in i en djup sömn. 

Jag kan inte hjälpa det. Men något inom mig känner något för henne. Men det är omöjligt. Jag har inte haft sådana känslor för någon på flera år...

//
helluh
för er som har läst min gamla bok Adopterad o.r så har jag släppt uppföljaren till den nu :) den finns i min profil & heter "Livet efter dig". Såå yes
hoppas ni tyckte om detta kapitel
puss och kram skumbanan