ANGEL | OM

Kapitel 32 ~ Underlägsen boss

Alvas perspektiv

Dagen gick mot natt. Nicole somnade ganska direkt efter vi hade sagt godnatt till varandra, men för mig däremot var det något svårare. Det enda jag kunde tänka på är att dessa killarna har tagit livet av min mamma. Den personen jag älskade mest av allt i hela universum. Och att jag tydligen har haft en bror hela livet men aldrig fått höra ett knyst om honom förrän nu. Dock måste jag säga att jag är något otroligt tacksam över att Oscar berättade sanningen. För det gjorde allting mycket klarare för mig. Nu har jag äntligen fått svar på varför Oscar är så snäll mot mig men även vad jag tycker om Molander. 

Jag hatar honom. 

"Har du varit vaken länge?" frågar Nicole med en trött morgonröst. "Nja, jag har sovit lite dåligt inatt men jag vaknade väl för ett tag sen" svarar jag och gäspar. "Oj shit, du ser verkligen helt död ut" säger hon chockat när hon satt sig upp i sängen. "Tack, det värmer" säger jag och småskrattar. Även hon börjar skratta och det känns skönt att jag inte är helt ensam med dessa killarna längre. Och det som känns ännu skönare är att vi verkligen klickade så bra som vi faktiskt gjorde och att vi kan skratta trots att vi är i det förhållande med killarna osv, som vi faktiskt är i. 

Några sekunder senare får jag nästan en hjärtattack när någon låser upp dörren till vårt rum. "Frukosten är klar" hör jag hur Omar ropar utanför dörren. Perfekt timing, är helt utsvulten. Jag drar på mig ett par mjukisbyxor och en vit t-shirt som jag har fått av killarna. Och jag måste erkänna att det är ganska snyggt ändå. En helt perfekt outfit för att bara chilla hemma. Och med chilla i detta sammanhanget menar jag att försöka kämpa för sitt liv ungefär.

"Let's go ner till våra favvokillar" säger Nicole ironiskt och jag suckar. "Jag önskar att det du sa faktiskt var sant" säger jag och vi lämnar rummet i tomhet. Innan vi ens kommit fram till trappan kan jag höra hur killarna skrattar på nedervåningen. Det ryser till i hela mig och jag måste kämpa för att hålla fokus på rätt saker. Nu ska jag alltså gå ner och käka frukost tillsammans med min bästa vän och de killarna som har tagit livet av min mamma. Vilken härlig blandning, ellerhur?

För varje steg som jag och Nicole tar ner för trappan blir vår gångtakt långsammare och långsammare. Fine, vi har hela tiden vetat precis vad dessa killarna är kapabla till. De tvingade ju t.ex. oss att döda personer. Att de mördar personer lite titt som tätt är ingen nyhet, men att de tvingar i någon ett gift så att den får cancer - endast på grund av att den vill komma åt personens dotter, det var en sak jag inte kunde tro att de var kapabla till. 

Om de har kunnat göra så mot min mamma, vad kommer de då inte göra mot oss? 

"Ahh, hello ladies" säger Molander och hälsar på oss med ett brett leende. Nicole säger ett tyst hej men det enda svar han får utav mig är en sjukt irriterad bitch blick. Han förtjänar inte ett hej av mig, inte ens en blick förtjänar han av mig egentligen. 

"Okej, jag har då alltså fått det bekräftat att ni inte har något hjärta för fem öre, ni har alltså medvetet dödat min mamma" säger jag och sätter mig ner med en duns vid köksbordet. Alla fyra killar tittar häpet upp på mig, Molander lägger sina armar i kors och hånflinar lite. "Så går det när man inte lyssnar på oss" säger han och hans hånflin blir bredare och bredare. "Du menar, så går det när du inte får som du vill, att få mig som din flickvän eller whatever" säger jag och lägger armarna i kors över mitt bröst. På mina läppar leker ett leende. Detta vet jag att han inte gillar att höra. 

"Ärligt Oscar, är du så stendöd i hjärtat? Du har tagit livet av min mamma och du bryr dig knappt?" säger jag och tittar honom djupt i ögonen. Han svarar inte utan tittar bara bort från mig. Jag suckar högt, medvetet så att han ska höra det. Fy fan vad jag hatar honom. Jag sneglar bort mot honom och ser att han nu tittar mot mig. Ett litet flin leker över mina läppar. Är det en känsla av ånger jag kan se i hans ögon? Nej, förmodligen inte. Men det är kul ändå att se honom underlägsen. 

Det är knäpptyst runt matbordet och jag börjar äta min frukost som står framför mig. Det enda man kan höra under resten av frukosten är ljudet av glas som klirrar och bestick som träffar skålar. Då och då märker jag hur Molander söker efter att få kontakt med min blick. Men jag undviker att titta mot honom och fokuserar istället endast på att äta upp min frukost. 

Plötsligt skjuter Molander ut sin stol, går runt bordet så han står bredvid mig. Jag fortsätter att titta ner mot min frukost trots att han står alldeles intill mig. Han greppar tag hårt om min arm och vänder mig om innan han sedan klipper till mig hårt på kinden. 

Sedan släpper han mig och lämnar köket. Jag för min hand upp mot min numera ömma kind. 

Vi måste komma härifrån på något sätt, frågan är bara hur..