ANGEL | OM

Kapitel 23 ~ Uppdraget

Alvas perspektiv

Frukosten fortsätter att ha en väldigt stel stämning. Jag får nästan kämpa med att inte börja små-fnissa på grund av hur stelt det är. Och att skratta inför dessa människor är något jag helst undviker. Killarna fortsätter att hålla sina blickar spända på både mig och Nicole. De vill, eller rättare sagt, de kommer förmodligen berätta något för oss inom en snar framtid. Det märker man väldigt tydligt på dem. Nästan så att de är oerhört spända över att berätta det för oss. 

En del av mig vill veta vad killarna har på hjärtat men ska jag vara ärlig tror jag inte deras 'nyhet', eller vad det nu är, är till min fördel. Inget de har gjort har varit till min fördel.  

Jag fortsätter äta min frukost och dricker sedan upp den sista droppen av apelsinjuice som finns i mitt glas. Långsamt sveper jag med min blick över varje person här inne. Försöker göra mitt bästa med att läsa deras miner. Är det något bra de håller inne? Eller är det något dåligt? Det går sådär med att läsa deras minspel så jag avslutar mitt klurande med en uppgiven suck. 

"Kan ni inte bara säga vad det är ni ska säga?" frågar jag och suckar åter igen. Alla fyra killarna tittar storögt på mig, Molander ser till och med lite smått arg ut. "Har du tjuvlyssnat på oss Alva?" frågar Molander argt och spänner sin ilskna blick i mig. Jag tittar oskyldigt på honom och skakar sedan på huvudet. "Hur skulle jag ens kunna ha lyckats med det? Detta är ju basically ett fängelse" säger jag och lägger mina armar i kors över bröstet. "Hon har en poäng" säger Felix och nickar. Jag himlar med ögonen åt hur dumma de är. "Ni visar väldigt tydligt med era minspel att ni håller något inne" säger ja och hånflinar mot Molander. 

"Well, du har faktiskt rätt Alva, vi har något att berätta för er" säger Felix och lägger sina armar i kors samtidigt som han småflinar mot mig och Nicole. Jag ler triumferat mot dem. Jag gillar när jag kan 'bossa' lite över dem och vara den klokaste bland oss. Det är inte ofta det händer då jag inte får leva så fritt här men när det väl sker är det ganska roligt. 

"Det är faktiskt en ganska rolig sak, idag ska vi ut på ett litet uppdrag och ni tjejer ska följa med" säger Molander och nu är det hans tur att le triumferat mot mig. Jag tittar ogillandes på honom och vänder sedan blicken mot Nicole. Hon ser vettskrämd ut hela hon och jag börjar inse att hon har förstått en smula mer än vad jag har. "Och rättare sagt, det är ni som ska utföra uppdraget" lägger Omar till och jag spärrar upp mina ögon så de blir lika stora som golfbollar. De kan inte mena allvar. Jag tittar över en snabbis mot Enestad men han viker undan sin blick direkt. 

"Det kan ni bara glömma" säger jag och reser mig upp från min stol. Jag tänker aldrig i hela mitt liv utföra något under ledning av dessa idioter. "Well, antingen utför ni uppdraget eller så låser vi in dig Alva i ett rum tillsammans med Omar som är väldigt sugen på dig" säger Felix hånfullt. Jag tittar med avsky på honom. Jag gör allt för att pressa tillbaka tårarna som bränner bakom ögonlocken. Jag vill verkligen inte jobba för dem och jag vill verkligen inte bli inlåst i ett rum tillsammans med världens största kåtbock. Usch. Jag suckar uppgivet och sätter mig sedan ner på stolen igen. "Okejdå, vad är det för uppdrag?"

Molander och alla de andra killarna, förutom Enestad, ler nöjt mot oss. Jag tar tag i Nicoles hand under bordet och väntar på att killarna ska berätta sin plan för oss. "Ni ska helt enkelt droga ner en person på ett kontor här i närheten, och därefter" säger Molander och tar sedan en liten, men jobbig, paus. "Shoot him". 

Både jag och Nicole drar efter andan när vi förstått vad det är vi ska göra. Jag skakar på huvudet flera gånger. Det tänker jag absolut inte göra. Jag och Nicole är INGA mördare. Det är de som är det, inte vi. Mina ögon är just nu i ungefär samma storlek som en fotboll. Jag vill inte ta in deras ord men det kryper in inom mig. Hell no att jag ska göra något sådant. Tårarna börjar spricka upp under ögonlocken och trillar långsamt, en efter en, ner längs mina kinder. Jag kan se att även Nicole sitter och gråter av rädsla och avsky. Det blir bara fler och fler tårar och jag kan inte stoppa dem. Nu gråter och snyftar jag som bara den. Jag vill bara bort härifrån. 

"Sluta gråta som bebisar, act like grown ups" säger Omar irriterat och blänger på oss. Felix nickar instämmande samtidigt som jag torkar bort tårarna med mina händer. "Vi är inte vuxna ens" säger jag tyst mellan tårarna. 

Molander skrattar hånfullt och sedan reser sig alla upp. Alla förutom mig och Nicole. Vi vägrar. "Let's leave babies" säger Omar. Han kommer fram till mig och rycker upp mig från stolen. Felix tar tag i Nicole och även han rycker upp henne. Vi tittar på varandra, Nicole och jag, och då börjar vi nästan gråta ännu mer. 

Men en sak är säker, vi är inne i detta tillsammans.