ANGEL | OM

Kapitel 40 - för bra för att vara sant

Alvas perspektiv

"Do you remember where they live right now?" frågar polismannen mig. Jag sitter på en tältsäng med en filt runt om mig. Han drog fram en stol och satte sig strax framför mig. Nicole vet jag inte vart hon är, förmodligen blir hon förhörd precis som jag.

Min hjärna kämpar med att försöka få fram något namn på stället. Innan jag ens har börjat förstår jag att det är lönlöst. Såklart att jag inte vet vad deras ställe heter. De har inte sagt något till mig eller pratat om området när jag eller Nicole var i närheten. Hur mycket jag än försöker kan jag inte komma på vad som stod på de förbaskade skyltarna längs vägen.

Jag suckar uppgivet och skakar sedan på huvudet. Polismannen nickar och låter sin penna glida över sitt anteckningsblock som ligger placerat i hans knä. "It's okay. The only thing that matters is the fact that you're alive and here with us" säger han och ler mot mig. Jag nickar. Han har faktiskt rätt. Både jag och Nicole hade lika gärna kunnat vara änglar uppe i himlen just nu.

För en kort stund börjar jag fundera över varför killarna faktiskt inte tog livet av oss. De brukar ju alltid göra det med sina offer så varför gjorde de inget sådant mot oss? Kanske hade de planerat att göra det längre fram. Men det är oviktigt för mig. Jag är fri och kommer äntligen få ta mig hemåt.

"okay so, the plan now is that you two are leaving for Sweden immediately. It's too risky for you to stay here right now. You never know what they're up to. When you've come to Sweden, there will be another police driving you to the police station in Stockholm. Your parents have been informed that you're alive and will be at the station in Stockholm"

Det var en hel del information som både jag och Nicole fick ta del av. Dock var det inget som jag direkt fastnade för. Det enda jag vill just nu är att få komma hem. Hem till säkerheten i Sverige, där jag hör hemma.

Vi blir skjutsade i en polisbil till flygplatsen. Därifrån blir vi sedan eskorterade ut till flygplanet som står och väntar på oss. Det är ett privatplan så de enda passagerarna är jag, Nicole och fyra poliser.

Resan hem till Sverige igen går ganska fort. Kanske beror det på att planet är extremt bra men det kan även bero på att jag har sovit mer än halva vägen. Jag har nästan glömt hur det är att vara fri, det är nästan lite skrämmande nu faktiskt.

Jag och Nicole håller varandra i händerna när vi kliver av planet. Det står poliser överallt vid flygplatsen och vi är även omringade av ett flertal poliser. Jag förstår att det är viktigt att skydda oss då killarna är extremt kunniga på sin sak men att de ska kunna ha tagit sig hit tvivlar jag starkt på måste jag säga.

"Jag kan knappt tro det" säger jag med en skakig röst. "Samma här" säger Nicole när vi går igenom flygplatsens portar. Några vanliga människor har stannat upp för att titta vad det är som står på. Visa gapar och pekar men i nuläget spelar det ingen som helst roll för varken mig eller Nicole. Vi är hemma nu - och det är det enda som räknas.

"Följ med här" säger den svenska polismannen som ska eskortera oss ut till den bilen vi ska åka med. Vi följer lydigt med mannen och blir sedan ombedda att hoppa in i en svart, stor bil.

"Tack du, jag tar över nu" säger mannen i förarsätet. Han har en mörk röst men det är något med den som känns väldigt bekant. Nästan skrämmande bekant. Jag skakar av mig tanken och kliver in i baksätet. Nicole följer efter mig och sätter sig tätt intill mig. Bildörren slås igen och motorn på bilen startas.

Jag tittar ut genom fönsterrutan. Så fort jag ser en skylt där polismärket står skiner hela jag upp. Men jag blir lika förvånad varje gång vi passerar skylten åt ett helt annat håll än vad som står där. Jag vet inte hur länge vi kör men något säger mig att det är något som är fel.

"Är vi inte framme snart?" frågar jag chauffören. Då han inte svarar mig äntrar en känsla av oro min kropp. Bilen svänger in till kanten av vägen och stannar till.

Jag tittar konstigt mot chauffören. Vad gör vi här ens? När chauffören vänder sig om tror jag nästan att jag kommer svimma.

"Nice to meet you again girls" säger ingen mindre än Felix Sandman. Han hånflinar mot oss och jag sitter med hjärtat i halsgropen. Nicole kastar sig mot bildörren och öppnar den med ett ryck. På bara några få sekunder har hon lämnat bilen. Jag följer efter henne hack i häl. Vi rusar så fort vi bara kan åt det motsatta hållet än där bilen står. Det kan inte vara sant. Vi är körda.

Av ren klumpighet snubblar jag på mina egna fötter och faller omkull på marken. Blod börjar synas längs mina ben och armar. Jag skriker av smärtan men Nicole lägger inte märke till mig. Inte förrän hon är flera meter ifrån mig.

"Herregud Alva?!" ropar hon och börjar springa tillbaka mot mig men jag stoppar henne. "Nej, rädda dig själv, jag kommer sakna dig Nicole" skriker jag tillbaka i ren panik. Det är bättre att en av oss klarar sig istället för ingen av oss. "Men-"

"Inga men, spring nu!"

Hon vänder sig om och sätter fart längs vägen. Bakom mig hör jag hur bilen börjar närma sig. Sedan stannar den till och Felix kliver ur bilen. Han går fram till mig och lyfter upp mig i sin famn.

Jag visste att det var för bra för att vara sant.