ANGEL | OM

Kapitel 7 ~ People change

Alvas perspektiv

Jag vaknar av ljudet av någon som pratar. Försiktigt öppnar jag mina ögon och ser att tv:n är påslagen. Jag kan inte se någon av killarna i rummet och andas lättat ut. Jag sätter mig upp i den enorma sängen och sträcker mig efter hoodien jag hade på mig igår. Det är nyheterna som är på och till en början bryr jag mig inte så mycket om vad som sägs eller händer på skärmen.

"A girl from Sweden is reported missing since a few days ago. There is a rumor that it's the gang Fooo who have kidnapped her. The gang is very dangerous and could kill anyone whenever they want. So please, if someone sees this girl *en bild av mig poppar upp på skärmen*, please contact the police"

Jag blir som förstelnad där jag sitter i sängen. Det har till och med spridit sig enda till USA att jag är försvunnen. Jag känner hur tårarna hotar med att falla och för första gången på länge låter jag dem att falla också. Jag börjar gråta mer och mer och tillslut forsar tårarna ner för mina kinder.

Jag saknar Sverige. Jag saknar min familj. Jag saknar mina vänner. Jag saknar att vara fri till att göra vad jag vill utan att bli slagen när jag gör något fel.

Dörren in till vårt rum öppnas och in kommer hela gänget. Jag torkar snabbt bort tårarna från mina blöta kinder men de märker direkt att jag har gråtit. "Awww kolla grabbar, prinsessan är lite ledsen" säger Ogge och jag äcklas av hans röst och hans ord. Han har verkligen inget hjärta alls den killen. "Ja det gör jag, för jag har ett hjärta, till skillnad från andra" muttrar jag irriterat och låter blicken svepa över alla killarna. Jag märker hur Enestad sänker sin blick mot golvet och att han skäms. Det borde han göra. Det borde alla fyra göra. Men de andra tre bara flinar hånfullt mot mig.

Jag reser mig upp från sängen och drar på mig mina mjukisbyxor och börjar sedan röra mig bort mot badrummet. Jag känner mig väldigt ofräsch då jag inte duschat på flera dagar och därför tänker jag ta tillfället i akt att duscha nu. Det första jag gör när jag kommer in till badrummet är att låsa om mig så att ingen av killarna ska komma in hit när jag är spritt språngande naken. Det hade inte vart så kul.

Jag tittar mig själv i spegeln och blir helt förskräckt av min egna spegelbild. Jag har stora påsar under ögonen och ser jätte sömnig ut i ögonen, jag har smink runt ögonen och mina kinder är knallröda.

Medans jag tar av mig mina kläder suckar jag högt. Hur har jag ens hamnat i denna soppan från första början och varför vill de ens åt mig. jag kliver in i duschen och när de första vattendropparna träffar min kropp sprider sig en stor avslappning genom hela min kropp. Jag tvättar bort det utkletade sminket i mitt ansikte och tvålar in hela kroppen med tvål två gånger för att få bort känslan av att jag är smutsig.

Hela duschgolvet är fyllt med tvål och vatten vilket gör det väldigt halt. Jag är påväg att trilla omkull men lyckas återfå balansen direkt - iallafall första gången. Lite senare tappar jag balansen och faller ner mot det hårda kakelgolvet. Ett öronskärande skrik lämnar mina läppar och jag känner smärta i hela kroppen.

Jag hör snabba steg i rummet utanför och sedan ljudet av någon som låser upp badrumsdörren. "Alva? Är du okej? Vad händer?" hör jag Molander säga och jag måste erkänna att jag blev väldigt förvånad över att det är han som rusade hit när jag skrek. "Shit" mumlar han när han ser mig ligga ihopkurad på duschgolvet med tårar rinnandes nerför mina kinder. Han sträcker sig efter en handduk och börjar sedan närma sig mig. Jag ryggar tillbaka trots smärtan i min kropp. "Jag ska inte göra dig illa, jag vill hjälpa dig" säger han och våra blickar möts. Han lägger handduken om mig och hjälper mig sedan upp. Han sätter sig ned på golvet och lägger mig försiktigt i hans knä.

Jag är väldigt förvånad över att han reagerar på dethär viset. Jag som trodde att killen var helt utan något hjärta alls. På något sätt känns det tryggt i hans famn. Jag blundar men han säger direkt till mig. "Öppna ögonen, om du har slått i huvudet vågar jag inte ta risken att du inte vaknar igen" säger han. Okej jag måste drömma. Hur kan han ha förvandlats till hjälpsam person på en sånhär kort tid?