ANGEL | OM

Kapitel 25 ~ Alva?

Alvas perspektiv

Vi ska alltså göra något mer. Något hemskt. Det antar jag iallafall. Det är inte precis så att jag tror att vi ska mata fåglarna eller klappa kaniner. Åh nej, det som väntar är förmodligen något väldigt mycket värre. 

"Det var väl inte så farligt, ellerhur?" säger Molander och hans hemska hånflin växer sig större över hans läppar. Om det är något som jag har börjat störa mig enormt mycket på den tiden jag har bott med killarna så är det deras hemskt irriterande hånflin. Det riktigt kryper i en när de ler mot en på det viset. Det fullständigt kokar inom mig just nu. Han vet hur otroligt jobbigt detta är för oss men ändå håller han på att skämta runt om det. Jag knyter ihop min ena hand för att försöka lugna ner mig och inte göra något dumt. Molander sitter precis framför mig i bilen så det skulle inte vara så svårt att bara luta sig fram och slå till honom. Jag hade ju förmodligen fått dåliga konsekvenser av det men det spelar faktiskt ingen roll i nuläget. Han är en idiot och förtjänar att få något tillbaka. 

"Awww är lilla Alvisen lite sur" säger Molander med en tillgjord bebisröst. Det räcker för att få mig att totalt koka över av ilska och irritation. I hög hastighet lutar jag mig framåt mot honom och bitchslapar honom på kinden. Ett litet "ohhhhhhhhhhhhh" kommer från Omar men sedan blir det tyst. Jag sätter mig tillbaka på samma plats som tidigare och ler stolt mot honom. Hans hånflin har ersatts med en svart och tom blick. Hans ögon har bokstavlig talat blivit svarta och hans käkar är ihoppressade. Ajdå. 

"Oscar, ta det lugnt nu" säger Felix och lägger sin hand på Molanders axel. Jag flinar stolt mot honom och lägger mina armar i kors över bröstet. Han är ju definitivt inte van vid att andra ger honom order, det är ju för det mesta tvärtom. Det brukar ju vara han som är the boss i alla tillfällen. 

Men han lyssnar faktiskt på Felix och lutar sig tillbaka mot ryggstödet igen. "Var det någon som såg vem ni var, alltså att ni är Alva och Nicole? De försvunna personerna?" frågar Felix och tittar på mig och Nicole. Jag tänker efter en sekund och rycker sedan på axlarna. "Asså inget som var uppenbart att de visste vilka vi var" svarar Nicole och jag nickar instämmande. "Perfekt" säger Felix. Molander nickar långsamt och det ser ut som om han tänker på något. "Jag vet egentligen inte om ni borde maskera er på något sätt. Ifall någon ser vilka ni är kan ni leda polisen mot oss" säger Molander och kliar sig i håret. Jag fnyser till. "Ifall vi skulle berätta för polisen kommer ni bara se till att våra nära och kära blir mördade" säger jag och tittar surt på Molander. "Det var inte riktigt så jag menade smart-ass, ifall polisen ser er här så kommer de ju förstå vart vi är" säger han och fejkar ett leende mot mig. 

"Nästa ställe är lite mer allmänt befolkat och någon borde ju ha läst i tidningarna eller kollat på tv" säger Omar och de andra nickar instämmande. Bilen bromsar in och Oscar vänder sig bak mot oss. "Vi är här". 

Jag vänder mig om och tittar ut genom bilrutan. 

VI ÄR VID ETT FREAKING KÖP CENTRUM. De kan verkligen inte mena allvar denna gången. Nu måste detta vara ett stort och hemskt skämt. 

"Perfect" säger Molander och hans irriterande hånflin syns åter igen på hans läppar. "Nu ska ni gå in genom ingången och bara skjuta ner massa folk, när folk börjar skrika eller så, spring tillbaka" fortsätter han och jag spärrar upp mina ögon. "GLÖM DET" ropar jag och jag känner hur tårarna börjar bubbla upp inifrån. "Antingen det, eller så får du spendera tid med Omar inatt" säger Molander och Omar lägger sin hand på mitt lår. Jag slår bort den direkt och tittar äcklat på Molander. "Du är så jävla vidrig". 

Jag öppnar bildörren och ganska snabbt efter har jag Nicole vid min sida. Trots att vi inte säger något till varandra säger vårt kroppsspråk allt. Vi står kvar precis utanför bildörren. Vill inte röra på oss, inte ens en millimeter. "Kom igen, stäng dörren och dra in" säger Molander otåligt bakom oss. Jag suckar irriterat och börjar långsamt röra mig motvilligt framåt. 

Min mage drar ihop sig mer och mer för varje steg jag tar och det känns precis om jag kommer spy vilken sekund som helst. Varför är jag ens inblandad i denna soppan? Innanför min jacka ligger den ena pistolen placerad. Nicole har den andra. Vi tar oss innanför ingången och i min öronsnäcka kan jag höra hur Molander långsamt räknar ner från 5. 

4.

3.

2.

1.

0.

Jag tar ut pistolen från innerfickan och börjar skjuta hej vill omkring mig. Nicole gör samma sak. 

Det utbryter totalt kaos på köpcentrumet. Folk börjar skrika och springa åt alla håll. Vi träffar några med pistolskotten trots att jag försöker sikta bort från folk. Vissa faller handlöst ner mot marken medan andra haltar vidare bort från oss. Det gör ont i mitt hjärta. 

Jag sänker pistolen och Nicole gör det samma. Jag kan inte förstå att vi har gjort detta. 

"Alva?"

Den plötsliga rösten får mig att rycka till ordentligt. Jag vänder mig om och möts av en ung tjej i ungefär 12-årsåldern. Hon vet vem jag är. Shit. Hon tittar på mig med vettskrämda ögon. Vad har jag gjort. 

"Vi måste dra nu innan polisen kommer" säger Nicole och tar tag i min hand. Min blick fortfarande fastklistrad på den lilla tjejen. "Alva vänd dig om och spring" ropar Molander ilsket från bilen. Jag sliter bort min blick och rusar bort mot bilen. 

"Bra, jag tror vi är färdiga för idag" säger Molander när vi börjat åka igen. Precis som tidigare kör vi i en väldans fart. Det gör lika ont i mig som det gjorde tidigare. Jag stirrar ner på mina fötter under större delen av tiden. 

"Hon visste vem jag är" säger jag från ingenstans och alla tittar mot mig. Även Oscar tittar bak på mig i backspegeln (eller vad det heter). "Vem?" frågar Molander. Jag rycker på axlarna. "En liten tjej". "Det är ju klart, du är ju världskändisen Alva" säger han och hånskrattar lite. "Fy fan för dig Oscar, du kan dra åt helvete på riktigt, du har totaltförstört mitt och Nicoles liv och du sitter här och skrattar" säger jag och min röst spricker på slutet. "Fy fan" fortsätter jag och tittar ut genom fönstret. 

Det förblir en tung tystnad resten av bilfärden. Och det är jag väldigt glad över.