ANGEL | OM

Kapitel 29 ~ Fast i hans famn

Alvas perspektiv

Jag vaknar upp i ingen mindre än självaste Molanders famn. Hur jag hamnar här har jag ingen aning om. Han lämnade mig ensam här igårkväll efter vi nästan kysstes. Jag är fortfarande lite smått chockerad över det hela. Han är ju min kidnappare, han ska inte få känslor för mig. Och jag ska inte heller få känslor för honom. Fast egentligen, då kanske det makes sense. Han upplever något som egentligen inte borde ske och detsamma gäller för mig.

Men iallafall, Molander lär ju ha gått tillbaka till mig och placerat mig i sin famn. Men varför han gjorde det är lika oklart för mig som varför jag är här.

För en sekund vill jag dra mig loss från hans famn men något får mig att stanna. Någon form av trygghet om jag inte känner fel. Det känns tryggt i Molanders famn. En trygghet jag inte har känt på väldigt länge.

Från ingenstans öppnas dörren och jag tittar fort bort mot dörren. I dörröppningen står Oscar med en väldigt chockerad min. "Waooww, det där var jag inte direkt beredd på" utbrister Oscar och jag blir helt knallröd i ansiktet. Herregud. Molander sätter sig yrvaket upp i sängen och jag följer hans rörelser. "Va?" Mumlar han yrvaket och kliar sig i håret. Han tittar upp mot Oscar och sedan tillbaka på mig. Sedan tillbaka på Oscar igen och tillsist på mig igen.

Han spärrar upp ögonen och försöker lämna sängen. Hans ben har trasslat in sig i täcket så det hela slutar med att han faller ner för sängen och landar med en duns på golvet. Jag tar upp min hand mot min mun för att dölja mitt skratt.

Molander suckar högt men står snart upp på benen. Det är nu jag inser att killen endast är klädd i kalsonger - vilket jag inte märkte alls när vi låg tillsammans i sängen. What the fuck.

Molander hår står ut åt alla håll och han gnuggar sig sömnigt i ögonen. Enestad lutar sig mot dörrkarmen och börjar hånflina mot mig och Molander. "Hände det något inatt eller?" Säger han med armarna i kors och det största hånflinet jag någonsin sett. Jag spärrar upp ögonen och skakar hastigt på huvudet. "Nänä" säger Enestad och småskrattar.

"Vad är klockan?" Frågar Molander och drar på sig ett par gråa mjukisbyxor som ligger slängda på golvet. Förmodligen de han hade på sig igårkväll innan han ploppade ner bredvid mig i sängen.

"Elva" svarar Oscar och Molander spärrar upp sina ögon. "Shit shit shit shit" mumlar Molander stressat och drar sin hand genom håret. "Vadå skulle vi iväg eller något?" Frågar jag och gäspar. "Nej, men jag skulle haft telefonmöte med ett annat gäng vid 8, detta lär inte bli så populärt hos dem" säger Molander och nästan springer ut från mitt rum. Både jag och Oscar skrattar till när han har lämnat oss. Innan även Oscar lämnar mig ensam i rummet blinkar han med ena ögat mot mig. Jag stönar irriterat. "Men lägg av, det hände inget" ropar jag efter honom. Så jobbig.

En knackning från andra sidan väggen skrämmer nästintill livet av mig. Jag hoppar nästan minst fem meter upp i luften och tappar nästan andan på det. "Hallå, Alva är du ensam?"

Det är bara Nicole. Jag andas lättat ut och svarar henne. "Yes"

"Hände det något mellan er inatt?" Frågar hon och jag kan höra hennes skratt genom väggen. "Men sluta, nej det gjorde det INTE" säger jag och lägger extra betoning på inte.

"Jag har iallafall inte hört er" säger hon och jag börjar skratta. "Nä, det kommer du aldrig göra heller för det kommer aldrig hända något sådant mellan mig och honom" säger jag och hon skrattar. "Det lär vi väl få se du".