ANGEL | OM

Kapitel 21 ~ Nicole

Alvas perspektiv

Jag tittar med uppspärrade ögon på tjejen framför mig. En slinga av hennes bruna, lockiga hår ligger över hennes ansikte och jag ser väldigt tydligt att hon har gråtit. "Who are you" frågar jag försiktigt. Jag är noga med att inte prata för högt så att någon av killarna märker att jag har brutit mot deras ord. De sa åt mig att bara öppna den dörren som var markerad med mitt namn på, ingen annan. Men de borde ha lärt känna mig vid det här laget. Jag är en väldigt nyfiken tjej som inte ger sig innan jag fått reda på precis allt. Förstår ni då hur mycket det gräver inom mig när jag fortfarande inte har fått reda på varför jag är här eller så? 

"Nicole" viskar tjejen tillbaka. Hennes röst spricker lite och hon harklar till på slutet. På hennes brytning kunde jag direkt förstå att Nicole är en svensk tjej. "Swedish?" frågar jag och lägger armarna i kors. Jag tar ett steg längre in i rummet för att se henne lite bättre. Det är då jag upptäcker såret på hennes kind. Jag vet inte vad det är men något säger mig att det kan vara dessa idioter till killar som har orsakat det. Det sträcker sig över hela kinden och ser i och för sig inte så djupt ut men det är minst en halv cm brett. 

"Ja" hon tittar upp mer på mig och jag möter hennes oroliga blick. "Ja--jag med" stammar jag fram och tar mig fram hela vägen till henne. "Vad har de gjort med dig?" säger jag samtidigt som jag förskräckt granskar såret på hennes kind. Stackars tjej. Hon ser ut att vara i samma ålder som mig. "Här, jag knyter upp repet" säger jag och börjar trixa med repet som binder fast hennes armar bakom hennes rygg. 

När jag är klar låter jag repet falla till marken bredvid oss. "T..tack" säger hon försiktigt. Jag märker på henne att hon är svag, väldigt svag. "Ingen orsak". Plötsligt stirrar hon förskräckt bakom mig och jag snurrar långsamt på min kropp. Några meter ifrån oss står Felix med armarna i kors över bröstet. 

"Alva va fan" säger han och suckar irriterat. "Kom ut därifrån" säger han bestämt men jag skakar direkt på huvudet. "Inte förrän du berättar vad hon OCH jag gör här" säger jag och lägger armarna i kors över bröstet precis som han har det. Åter igen suckar han irriterat och tittar sedan ner mot golvet. Det tänds en strimma av hopp inom mig. Det är kanske nu han berättar för mig om vad jag gör här och varför de just kidnappade mig. 

"Molander"

Felix ropar högt på Oscar vilket får mitt hopp att rinna ut från min kropp som sandkorn. Du måste skämta med mig. Jag har börjat lära mig hur killarna fungerar nu och är det något jag har lärt mig så är det att man ska undvika att göra motsatsen till vad Molander säger åt en att göra. Stegen som ganska snart hörs i trappan är irriterade. Han har nog kunnat lista ut vad som har hänt - alltså att jag tog mig dit de sa att jag absolut inte fick. Jag är så så så så körd. 

När Molander kommer upp till oss i rummet stirrar han strängt på mig. Jag vänder bort blicken direkt och fokuserar istället på en fläck på väggen. Nu suckar även Oscar. Men det finns något mer i Oscars suck än bara irritation. Vad det är kan jag dock inte svara på. 

"Bad girl Alva" säger han efter ett tag av total tystnad. Jag tittar upp mot honom igen och börjar hånflina. Ett väldigt självsäkert och brett hånflin leker över hela mina läppar. "Du kanske vet detta, men bad girls måste straffas" säger han och nu är det han som får ett hånflin på sina läppar - istället för mig. Jag tittar förskräckt på honom och går igenom i mitt huvud alla möjliga saker han kan tänkas göra med mig. Detta är inte bra. Inte alls bra faktiskt. 

"Ta fram den stolen Felix" 

Felix och Molander går längre in i rummet båda två. Jag står helt stilla på samma plats som tidigare. Det är nästan precis som om jag totalt har tappat talförmågan. Rörelseförmågan för den delen också.

Felix drar fram en liknande stol som Nicole sitter på och sätter den bredvid Nicoles stol. Mellanrummet mellan stolarna är ungefär en meter skulle jag gissa på.

Sedan går allt väldigt fort. På bara några sekunder har Molander tagit tag i min arm - otroligt hårt - och tryckt ner mig på stolen som Felix drog fram. Sedan band han fast mina händer bakom ryggen på mig och nu sitter jag här. Under samma tid gjorde Felix samma sak med Nicole.

"Tänk efter nästa gång" säger Molander till mig innan båda två sedan lämnar rummet. Dörren stängs igen med en smäll och sedan hörs det allt för kända ljudet av ett lås som låses igen. Vi är alltså fast här inne i detta lilla rummet. Det är verkligen inte alls stort och hade jag haft klaustrofobi hade jag definitivt fått en panikattack just nu.

"Hur kom du hit?" frågar Nicole mig och jag vänder mig om för att titta på henne. "De kidnappade mig, durå?".

"Same".

"Hur länge har du varit deras offer då?" frågar jag och tittar åter igen på hennes sår över kinden. "Kom hit idag, men du har varit med dem ett tag va?" frågar hon och jag nickar. "Skulle tippa på några veckor men kan inte veta säkert, har liksom tappat all uppfattning om dagarna nu när jag har varit med dessa idioterna" säger jag och avslutar min mening med en irriterad suck. 

//
hej finisar
sorry för att jag inte publicerade något kapitel i måndags..but I'll make it up to you på något sätt!
hoppas ni tyckte att kapitlet var någorlunda bra! 
puss och kram skumbanan