ANGEL | OM

Kapitel 38 ~ Frihet

Alvas perspektiv

Utan att säga något lämnar både jag och Nicole det lilla 'mötet' som vi nyss hade tillsammans med killarna. Det här var droppen för mig och jag antar att det gäller samma för Nicole. Vi är knäpptysta tills vi kommer upp till övervåningen och in till mitt rum. Jag är noga med att stänga dörren ordentligt efter oss och sedan sätter vi oss ner på min säng. 

"Vi måste bort härifrån, och det är nu" säger Nicole och jag suckar. Såklart att jag håller med henne men att försöka fly skulle vara alldeles för riskabelt. Ifall vi skulle lyckas fly och de skulle hitta oss igen lär vi vara döda på mindre än två sekunder. De är kapabla till så grova saker att det inte ens går att sätta ord på det. "Jag vet, jag vill bort jag med men jag vet inte om vi kommer lyckas...du vet hur erfarna de är.." säger jag och kämpar emot gråten som är påväg att bubbla fram inom mig. 

"Okej Alva, sådär lät det inte för någon dag sedan, klart att du och jag kommer klara av detta. Det är du och jag forever och vi klarar allt, speciellt nu efter vi har upplevt detta helvete" säger hon och tar tag om min hand. Hon har rätt. Fine att de är kapabla till mycket men vi har faktiskt blivit lite starkare mentalt efter denna hemska upplevelsen hos killarna. 

"Jag satt och tänkte lite under mötets gång och har nog kommit fram till en sak som vi kan testa" säger Nicole och sänker volymen lite fall i fall att någon av killarna står utanför. Vi vill ju inte att de ska höra oss och våra planer med att försöka fly. 

"De har absolut inga hjärtan, iallafall inte Molander, Felix och Omar. Men har du märkt hur nästan svaga de blir när någon av oss mår dåligt?" frågar hon och jag biter mig löst i läppen samtidigt som jag funderar. Hon har rätt. De blir lite rädda så fort någon av oss kvider till av smärta eller liknande. Jag nickar långsamt och låter henne sedan fortsätta berätta sin plan. 

"Ifall jag låtsas svimma eller tappa medvetandet.." börjar hon men jag avbryter henne. "Men hur ska det ens gå till? Det är ju sjukt svårt att låtsas att man svimmar?" säger jag och lägger mina armar i kors. Hon skrattar till lite och jag tittar oförstående på henne. Vad är det som är så kul med det jag sa? "Jag har jobbat på en teater tidigare så det lär jag klara utan några som helst problem" säger hon och jag spärrar upp ögonen så de blir stora som golfbollar. "Varför har du inte sagt något om detta?" frågar jag häpet och hon skrattar till igen. "Jag vet inte faktiskt, har bara inte tänkt på det" säger hon och jag nickar långsamt. 

"Anyways, om du då ropar på Felix typ, så kan du be honom att hjälpa dig att bära mig ut för lite frisk luft" fortsätter hon och hela jag skiner upp som en sol. Jag älskar hennes plan redan och hon har inte berättat klart än. Det finns en chans att detta kan fungera. Och om det fungerar, så får vi hoppas på det bästa och att de inte hittar oss igen. 

"När vi väl har kommit ut så sparkar du bara Felix mellan benen och sen gäller det att rusha som bara den" fortsätter Nicole och jag nickar. Mitt leende på läpparna breder ut sig rejält. Denna planen är helt perfekt. 

"Okej, då kör vi då" säger jag och tar ett djupt andetag. Nicole ler mot mig innan hon därefter lägger sig ner på min säng och spelar avsvimmad. Än så länge ser det trovärdigt ut men om Felix tycker det får vi ju se. 

Jag reser mig upp från sängen och går fram till dörren där jag sedan öppnar den en bit för att kunna ropa på Felix. "Felix, kan du komma upp ett tag?" ropar jag högt och hör strax rörelser på nedervåningen. I samma sekund som jag hör hur någon går i trappan tassar jag snabbt tillbaka till sängen där Nicole ligger. "Vad är det?" frågar Felix en gnutta irriterat och tittar på mig. Jag tittar oroligt ner på Nicole och han spärrar upp ögonen i samma sekund som han ser henne. 

"Herregud, vad har hänt?" frågar han och skyndar sig fram till sängen. "Vi satt bara och snackade och sen plötsligt föll hon ihop, jag tror hon kan behöva lite frisk luft" säger jag och gör allt vad jag kan för att inte avslöja planen genom fel ansiktsuttryck eller liknande. "Glöm det, Molander lär mörda mig om jag skulle göra det" säger han och skakar på huvudet. Jag tittar förstört på honom och lyckas till och med få fram en tår. "Men snälla..hon mår ju inte bra, vi kan göra det tyst?" föreslår jag och Felix biter sig i sin läpp. Efter några sekunder av tystnad nickar han sedan. "Okej, vi gör det" säger han och jag pressar fram ett litet leende. 

Felix lyfter upp Nicole i brudstil och jag följer tätt efter. Som tur är lyckas vi smyga ut från huset utan att Molander eller någon av de andra killarna lägger märke till oss. Felix sätter ner Nicole på trappan och låter henne luta sig mot hans ben. "Vad kan ha hänt med henne?" frågar han bekymrat och tittar mot mig. Jag rycker på axlarna och känner hur min puls börjar öka. Nu gäller det. Nicole reser sig plötsligt upp och Felix tittar oförstående på henne. Jag tar all sats jag kan och knäar honom mellan benen. Han kvider till och sjunker ihop på trappan. 

"Nu sticker vi" säger Nicole och vi båda två sätter fart bort från huset. "H..HEY" pressar Felix fram argt från trappan. Vi vänder oss inte om en enda sekund utan fokuserar endast på att komma bort från huset och det helvetet vi har varit i under dessa veckorna. Jag kan inte undgå att le. Vi är äntligen fria från dem. Herregud vad jag känner mig lättad. "Hallå Alva sluta le och öka takten, så fort de andra kommer ut kommer de börja leta efter oss" säger hon med andan i halsen och vi båda två börjar springa lite fortare. Vi fortsätter att springa och springer in i en skog där vi sedan sätter oss ner bakom ett par stora stenar. 

"Tror du att de är efter oss?" säger jag tyst när vi satt oss ner för att vila. 

"VART FUCK ÄR DE" hör jag sedan hur Molander gormar en bit ifrån oss. Vi pressar oss så nära stenen som det bara går och är noga med att inte göra ett knyst ifrån oss. Min puls har nog aldrig varit såhär hög som den är nu. Om de hittar oss nu kommer de ha mördat oss på nolltid och jag vill inte dö. 

"Varför tog du med de ut huh?" gormar Molander åter igen. "Nicole var avsvimmad okej? Alva bad om hjälp så hon kunde få frisk luft" gormar Felix tillbaka. 

Kvistar som bryts hörs och jag förstår att de börjar dra sig bort från oss. Vi sitter helt tysta i flera minuter till fall i fall någon av killarna har gömt sig i ett bakhåll. 

Jag kan inte förstå det. Vi är fria. Vi är fria från helvetet. 

//
sorry för min frånvaro på denna boken....heh. Jag har sommarjobbat så har ej haft någon tid! hoppas iallafall att ni tyckte om kapitlet. Byeee