ANGEL | OM

Kapitel 11 ~ Ett nytt ansikte

Alvas perspektiv

Min blick är fastklistrad på mina fötter under hela resans gång. Jag varken vill eller orkar möta någon av de andras blickar. Inte nu.

Frågan är om jag någonsin kommer få komma hem igen. Om jag kommer lyckas fly eller om de kommer släppa mig fri? Förmodligen inte. Men om jag inte kommer bort från dessa sjuka människor vet jag inte hur länge jag kommer orka med detta. 

Jag är ständigt rädd. Jag blir ständigt förödmjukad. Jag är alltid underlägsen de andra. Jag är nästan alltid ledsen. Jag är som något objekt för dem. 

"And here we are" säger Felix från förarsätet och för första gången på länge viker jag upp min blick och tittar ut genom fönstret. Stället vi har kommit till påminner ganska mycket om förra platsen vi var på. Det är väldigt mycket natur - alltså träd och buskar. Men jag skulle nog säga att detta huset, eller vad det nu är, är väldigt mycket mer ofrsächare än det förra. Detta är även väldigt mycket mindre än det förra. Det växer mossa på de grå-spräckliga väggarna. Sprickor syns över hela fasaden och när jag tittar upp mot ett av fönstren ser jag att hela rutan är krossad. Det knyter till sig i magen på mig. Något säger mig att den där Cameron är en exakt kopia av dessa killar, om inte värre. 

"Kom snäckan" säger Omar och räcker ut sin hand mot mig att ta emot. Motvilligt lägger jag min hand i hans och tar mig ut från bilen. En hemsk stank fyller mina näsborrar första sekunden jag kommer ut i den vanliga luften. Denna mardrömmen blir bara värre och värre. Omar släpper taget om min hand och skiftar till att greppa tag om min överarm istället. 

Molander tillsammans med Felix går först, sedan kommer jag och Omar och bakom oss går Oscar. Förmodligen delar de upp sig så eftersom det hindrar mig ännu mer från att försöka fly ifrån dem. 

När vi kommer ända fram till den brunfärgade dörren öppnar Molander ytterdörren och kliver in i huset. Ett högt tjutande ljud hörs från dörren och jag tittar ogillande in mot huset. När vi alla har klivit in genom dörröppningen stänger Enestad igen dörren bakom oss och är även noga med att låsa den ordentligt. Det finns flera lås på dörren och jag vill inte ens veta vad de brukar göra med personerna som de tar tillfånga och för hit. Det måste iallafall vara något som får folk att vilja fly. 

"Cam" ropar Molander högt och jag ryggar tillbaka lite. Jag överdriver inte när jag säger att han ropade väldigt överdrivet högt. Golvet knarrar till på övervåningen och ju tydligare fotstegen blir desto mer knyter min mage ihop sig. Knarrande fotsteg på övervåningen övergår till knarrande fotsteg i trätrappan. "My brothers" säger Cameron när han blivit synlig i trappan. Han kommer ner hela vägen till där vi står i hallen. Alla killar hälsar glatt på honom på ett sådant sätt som killar brukar göra. En halvdan kram och några klappar på ryggen. 

När alla killarna har hälsat på Cameron riktar han sin uppmärksamhet mot mig och jag håller andan. Vill inte göra något fel inför denna personen. 

"You are a cute one huh" säger han och jag sänker blicken mot mina fötter med en svag rodnad över mina kinder. Han placerar två fingrar under min haka och lyfter upp den så mina ögon möter hans. Vi står jobbigt nära varandra och jag kan känna hans andedräkt emot min hud. "Haven't your parents told you to say thank you when someone gives you a compliment?" säger han och hånflinar mot mig. Jag mumlar ett svagt 'thank you' men skulle inte bli förvånad ifall han inte hörde det då jag själv knappt kunde tolka orden som kom ur min mun. 

Han hånskrattar lite och biter sig löst i läppen innan han blinkar med ena ögat mot mig men sedan backar han undan från mig och jag andas lättat ut. 

"So boys, the cops almost caught you huh?" säger Cameron och lägger sina armar i kors. "Well, not really, we had the time to run away but it was closer this time yes" säger Molander och ger mig en irriterad blick. "Her fault or?" frågar Cameron och granskar hela min kropp, från topp till tå. Det kryper innanför min hud varje sekund hans ögon är riktade mot mig. 

"She says no but I don't know someone else that could have called the cops on us" säger Molander och lägger sina armar bestämt i kors. "Men ursäkta mig att någon av dina så kallade vänner förmodligen har ljugit för dig" säger jag surt tillbaka. Hur kan han ens tro att jag har lyckats ringa polisen? De har övervakat mig i princip hela tiden. 

"Only english in this house princess, you see otherwise there will be consequenses" säger Cameron och blinkar med ena ögat till mig. Jag tittar äcklat på honom och suckar tungt. Tiden i detta huset kommer bli väldigt intressant. "Okay sir" säger jag med en ironisk ton. 

"Well, my house is your house" säger Cameron och går in mot något som jag antar är vardagsrummet. "Kom, jag ska visa dig vart du ska bo" säger Enstad och drar löst i min arm som ett tecken att följa med honom. För en gångs skull är jag nöjd med vem som ska visa mig till mitt rum. Hade det vart t.ex. Molander eller Omar hade jag vart vettskrämd nu. Jag får en känsla av att Enestad egentligen inte vill göra detta mot mig och faktiskt har ett gott hjärta men klarar inte av grupptrycket typ. "Var det inte bara engelska som gällde i detta huset eller?" frågar jag Oscar när vi kommit upp till övervåningen. "Jo egentligen, fast det gäller mest när Cameron är i närheten så när han ej är med oss är det okej för dig att prata svenska" säger han medan vi går längre in i hallen. 

Han visar mig in till ett rum med en stor trädörr. Inne i rummet finns en dubbelsäng, en helkroppsspegel med en spricka i, ett skrivbord och en garderob. Jättefräscht rum verkligen. Känn ironin flöda. 

"Jaha, och nu då?" frågar jag när vi stått stilla och tysta precis utanför dörren i någon minut. "Jag vet inte, du kan gå in och lägga dig eller något, jag måste gå ner, du får komma ner om du vill" säger han och rycker på axlarna. Jag suckar och tar mig in till rummet och lägger mig ner tungt på sängen. Han stänger igen dörren försiktigt och sedan hörs fotsteg som blir mer och mer avlägsna ju längre tid som går.