ANGEL | OM

Kapitel 33 ~ Be quiet or die

Alvas perspektiv

Efter att Molander klippte till mig hårt på kinden slutade alla prata och det blev helt knäpptyst runt matbordet. Vart han tog vägen har jag dock ingen aning om. Förmodligen klampade han iväg upp till sitt rum på övervåningen eller något. Han kanske skämdes över sitt beteende? Förmodligen inte men jag önskar att han gjorde det. 

Det lilla äcklet. Jag är så otroligt arg på honom så det är nästan sjukt. Jag har mord i blicken där jag sitter vid matbordet. Alla granskar mig noga och jag märker på Oscar speciellt att han letar efter något att säga men jag antar att det inte finns så mycket att säga om detta. Molander slog mig och jag kan inte göra något åt det. Eller kan jag? Jag skiner upp i ett enda stort leende och hela jag börjar skina som en stor, varm sol. 

Alla tittar på mig med onormalt stora ögon. "Är..är du okej?" frågar Nicole mig och tittar förskräckt på mig. "Jorå, men om ni ursäktar mig ett tag så ska jag bara fixa en sak" säger jag och reser mig upp på fötter. "Alva.." säger Oscar samtidigt som jag lämnar köket. Jag rusar upp för trappan och letar mig igenom den långa korridoren efter Molanders rum. Hmmm, vart kan han ha sitt lilla rum då? Det kan ju inte vara så långt bort. Ah där!

Utan att tveka en enda sekund slår jag upp dörren och mycket riktigt, Molander är här inne. Han sitter på sin säng med huvudet lutat nedåt. Men när jag har slagit upp dörren tittar han skräckslaget upp mot mig. 

Jag klampar irriterat in i rummet men håller mig fortfarande väldigt nära dörröppningen. Man vet ju aldrig vad han kan få för sig att göra och då vill ju jag kunna vara förberedd på bästa sätt. Jag tar ett djupt andetag innan jag sedan börjar storgorma på honom. 

"DU HAR FÖRFAN INGEN RÄTT TILL ATT BEHANDLA MIG PÅ DET DÄR VISET"

Jag börjar skrika och gorma ordentligt på honom och han tittar förvånat på mig. 

"Förstår du inte vad JAG har gått igenom på grund av DIG? Du har tvingat mig att mörda en person, du har hållt mig fast här hos er i flera veckor nu" säger jag och får kämpa rejält med att hålla tillbaka gråten. "Om det är någon som förtjänar en smäll på käften så är det faktiskt du" säger jag med en lite lugnare röst än tidigare. Han reser sig upp från sängen och ställer sig mittemot mig fast några meter ifrån. 

"Du tror verkligen att du är den enda som mår dåligt va? Du är så jävla egoistisk Alva" säger han och jag tittar avskyvärt på honom. "Du måste skämta med mig, pfft jo sure thing att du mår dåligt" säger jag och lägger mina armar i kors. Han kan inte påstå att jag är den som är egoistisk när det faktiskt är han som har kidnappat mig mot min vilja. 

"Dra från mitt rum" säger han och vänder sig om så hans rygg är emot mig. "Nej, du bestämmer faktiskt inte över mig" säger jag hånfullt och skrattar lite. "Vad sa du?" frågar han med en väldigt mörk röst. Han vänder sig om igen och hans ögon har blivit helt kolsvarta. Han biter ihop sina käkar och de ä nu jag inser vad han håller i sin högra hand. En pistol. 

Han lyfter upp den mot mig och riktar den rakt mot mitt ansikte. Detta kan inte vara på riktigt. Hela jag börjar skaka och långsamt tar jag några steg bakåt. "Dumma lilla Alva, du tror verkligen att du har mer makt än mig?" säger han och börjar gå emot mig långsamt. Jag sväljer högt och backar sedan in i väggen. Shit. Jag är så död så det är inte klokt. 

"Du borde lyssna på oss och inte gå emot oss, för du har ju förstått vad vi är kapabla till" säger han och hånflinar mot mig. Trots att jag inte vill visa mig svag för honom så går det bara inte. Fler och fler tårar trillar över ögonlocken och rinner ner längs mina kinder. 

Det pangar till ordentligt och ett öronskärande skrik lämnar mina läppar...