ANGEL | OM

Kapitel 14 ~ Svart som natten

Alvas perspektiv

Med tårfyllda ögon tittar jag upp mot Enestad som kommer fram mot mig. Han lossar mina händer och greppar sedan tag om min överarm. Inte ett knyst ger jag ifrån mig. Jag är fortfarande i chock. Jag visste sedan tidigare att dessa killar var hemska men att de kunde sjunka såhär lågt trodde jag aldrig. 

Jag reser mig upp och därefter leder Enestad mig efter de andra killarna, längre in i huset vi är i. På vägen mot dit vi nu ska får jag mycket uppmärksamhet. Kommentarer som "sexy", "come here babe", "come and kiss me babygirl", "hottie", "i wanna do naughty things with you" ropas åt mig under tiden vi går. Jag försöker hålla mitt fokus på mina fötter och inte visa killarna eller de andra hur krossad jag är inombords. För krossad är något jag verkligen är. 

Till en början av detta helvete trodde jag ändå att jag skulle kunna klara av detta men nu vet jag inte mer. Om de är kapabla till att ta mig till ett främmande ställe och låta en helt främmande man ta på mig utan min tillåtelse, vad kommer då hända nu? 

Trots att jag försöker hålla blicken mot golvet och mina fötter är det en kommentar som får mig att lyfta blicken. 

"Are you for sale babygirl?"

Jag viker fort upp blicken mot personen och ser en man i kanske 50-årsåldern sitta lite längre bort. Direkt flyttar jag min blick mot Oscar. När våra blickar möts viker han bara bort blicken igen. Till salu? De har väl ändå inte tagit mig hit för att sälja mig till någon äcklig och sliskig gubbe? Det knyter sig inom mig och långsamt börjar en tår rinna ner för min ena kind. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? 

Killarna stannar plötsligt till och backar sedan tillbaka till mannen som frågade om jag var till salu. "So she's for sale huh?" säger gubben och killarna utbyter blickar med varandra. De mumlar något ohörbart och när jag vänder min blick mot dem börjar de hånflina mot mig. Tårarna på mina kinder blir bara fler och fler. De kommer alltså sälja mig till den här gubben. Kul. 

"Actually no, she's not for sale" säger Molander plötsligt och jag tittar upp mot honom. Ett svagt leende lägger sig över mina läppar men det försvinner nästan lika fort som det kom när Molander bara vänder sig om och fortsätter åt det håll vi var på väg till. 

Molander öppnar dörren till ett rum och vi andra följer honom in. Jag fasade för vad som skulle befinna sig i rummet men när jag väl såg vad som verkligen fanns där, en soffa och några stolar, andades jag lättat ut. Enestad går fram med mig till soffan och säger åt mig att sätta mig ner. Sedan ploppar han och Omar ner på vars en sida om mig i soffan. Resten av killarna sätter sig på stolarna framför oss. 

"Okej Alva, nu när du har varit här och upplevt detta stället, har du börjat tänka efter att börja lyda oss mer och inte försöka rymma? För jag förmodar att du förstår att jag är väldigt kapabel till att sälja dig till vem som helst av dessa killar som finns i huset? Förstår du det?" säger Molander strängt. Till en början sitter jag bara tyst och stilla men efter ett tag nickar jag långsamt. "Jag antar det" säger jag tyst. Jag vet inte ens om de hörde mitt svar för jag sa det så tyst att jag själv knappt hörde vad jag sa. 

"Good girl" säger Molander och hånflinar mot mig. "Okay boys, then I think we're done here" säger Molander och killarna börja resa sig upp. 

Så vi åkte alltså hit för att vara här i några minuter? Du måste skämta med mig? De hade väl lika väl kunnat ta dit folk till Cameron's hus om nu det var så viktigt att andra skulle hålla på med mig? Smått irriterad men fortfarande skräckslagen följer jag med killarna ut. Nu är det Felix som håller tag i mig och leder mig ut från huset. Personligen hade jag önskat att det var Enestad som höll i mig men jag får väl acceptera att det är som det är. 

Enestad är fortfarande den av killarna som har visat mest ödmjukhet och medlidande för mig. Men varför han har gjort det är fortfarande en obesvarad gåta som jag förmodligen inte kommer få något svar på. 

Vi går tillbaka ut mot bilen och precis som tidigare kommer det en hel del kommentarer från de andra killarna i detta huset. Jag äcklas av varje röst jag hör som kommenterar mig och eller min kropp. De har inte rätt att göra sådär. Hur kan de ha så lite vett i skallen att de väljer att inte respektera mig för fem öre. Man gör bara inte sådär. 

Felix öppnar bildörren till mig och gör en gest som tyder på att jag ska hoppa in. Jag gör som han vill och sätter mig på 'min plats' i bilen - vilken är mittensätet av de bakre sätena. De andra killarna hoppar in och vi är tillbaks vid hur det brukar se ut när vi sitter i denna bilen. Molander kör dock denna gången. Han startar motorn och börjar backa ut från grusparkeringen. När vi kommer ut på den stora vägen hörs ett högt pangande ljud och det tar inte lång tid innan ja förstår vad ljudet kommer ifrån. "Shit" mumlar Molander från förarsätet och jag flackar med blicken åt alla håll och kanter som finns. 

Någon är efter oss. Jag har ingen aning om vem de är, hur många eller vilket syfte de har med att skjuta mot oss. Jag vill nog inte ens veta deras syfte. Mycket tyder på att deras syfte kan ha med mig att göra...

"Det är polisen igen" säger Omar som har vänt sig om mot bakrutan. "Hur fan ens? Någon måste tipsa dem om vart vi är, frågan är bara vem" muttrar Felix bredvid mig. "Denna gången har ni faktiskt haft full uppsyn över mig så nu kan ni inte skylla på mig" säger jag och lägger armarna i kors. Ett suckande ljud kommer från förarsätet och jag ler stolt. 

Plötsligt hörs en hög smäll, högre än vad jag någonsin hört, och precis allt blir svart...svart som natten. 

//
hihi detta kapitel kom upp några timmar efter vad som var planerat pga mitt tåg vart 1h försenat tidigare så hann ej skriva klart det när ja kom hem.. :( Men nu är det iallafall publicerat!!
puss och kram skumbanan