ANGEL | OM

Kapitel fem ~ Flygande roadtrip

Alvas perspektiv

Jag vaknar till från min sömn och åter igen är den otroligt jobbiga huvudvärken tillbaka. Det måste vara den där sprutan som de använder på mig fler gånger än vad jag byter underkläder. Okej skoja. Jag undrar verkligen vad det är för medel i den där sprutan och jag hoppas verkligen inte att det är något som är väldigt farligt för ens kropp.

Långsamt reser jag mig till en sittande position och övervakar rummet jag är i. Vänta lite nu. Jag är i ett rum. Senaste gången jag var i mitt vakna jag var jag i en bil. HUR länge har jag sovit? Eller varit däckad? Eller va.

Jag försöker resa på mig men huvudvärken säger emot. Ett litet stön pressar sig ut från min mun och jag tar upp mina båda händer för att massera mina tinningar. Detta går bara inte. Om de ska använda den sprutan på mig fler gånger kommer jag alltså behöva utstå denna ofantligt stora smärta flera gånger.

"Guys, hon har vaknat"

Jag vänder mig om och möts av alla fyra killarnas granskande blickar. "Vad? Har ni aldrig sett en tjej eller?" säger ja och lägger armarna i kors över bröstet. "Stop being so sassy" säger Molander strängt och spänner ögonen i mig. "Okej nu får ni faktiskt bestämma er, snacka svenska eller engelska? Vilket av det?" säger jag och gör allt vad jag kan för att inte börja skratta. Jag vet att detta irriterar dem, eller iallafall några av dem, och därför fortsätter jag med det. Kanske dumt, kanske smart - vem vet?

Molander går fram mot mig och tar tag under min haka och tvingar mig att se på honom. "Okej bruden lyssna här, ju mer du irriterar oss desto värre kommer detta bli för dig, du vet att vi är kapabla till att göra VAD VI VILL mot dig då vi är både längre, äldre och betydligt starkare än vad du är, så därför är det bäst för dig att bara knipa igen och vara tyst" säger han och slår sedan till mig på kinden. Av den hårda kraften faller jag ner i sängen. Jag lyfter upp en hand mot min kind och masserar försiktigt samtidigt som jag pressar tillbaka tårarna som bränner bakom ögonlocken.

Och ja, jag visste sedan innan att detta skulle ske någongång men ändå var jag liksom inte beredd på det. Jag sätter mig ner där jag låg tidigare och virar täcket om mig. "Fy fan vad jag hatar er" säger jag och kramar om mina knän. "Jag vill bara bort härifrån" säger jag och en tår börjar rinna ner längs min kind.

"Okej nu är det då såhär va att vi är på ett flygplan och om du vill så kan vi släppa ut dig härifrån" säger Felix och rycker på axlarna. Jag spärrar upp mina ögon så de blir lika stora som fotbollar.

ÄR VI PÅ ETT FLYGPLAN????

Jag skakar vettskrämt på huvudet och håller hårt i täcket som är virat om mig. "V-vv-vart ska vi?" stammar jag fram. "New York" svarar Oscar och sätter sig ner på sänggaveln. De andra killarna lämnar den lilla delen vi befinner oss på just nu. "M-mm-men varför just jag? Och varför just New York?" frågar jag Enestad. Han suckar och tittar ner i golvet. "Du kommer få reda på varför, men inte nu okej? Det blir bäst att du inte tjatar om det annars kommer Molander go nuts okej?" säger han och ser på mig.

Jag granskar Oscars blick noggrant och tycker mig se en gnutta medlidande i hans ögon. Kan det stämma? Tänk så tycker han faktiskt synd om mig och egentligen inte vill göra mig illa? Han kanske inte alls är som de andra? Jag skakar bort de tankarna på en gång. Han hade väl förmodligen försökt hjälpa mig att fly innan vi klev på planet om det hade varit så.

"Jag förstår att du har många frågor och är livrädd just nu men försök bara vara så lugn du kan, då bli det bäst för dig" säger han och reser sig upp. "Varför är du så snäll mot mig?" frågar jag och ser upp på honom. Utan att svara mig försvinner han ut från det lilla rummet på planet som jag är i.

Om jag hade många frågor inombords tidigare har jag väldigt många nu..Varför är han så snäll mot mig?

----

Hej guys!!
Hoppas att ni tyckte om kapitlet! Om ni gjorde det får ni gärna rösta & kommentera, så blir ja glad :) <3