ANGEL | OM

Kapitel 3 ~ Mitt namn?

Alvas perspektiv

När jag väl öppnar ögonen igen tar det inte lång tid innan en hemsk huvudvärk blir tydlig. Jag grymtar till och masserar tinningarna långsamt. Jag lägger märke till att min säng är väldigt mycket mer obekväm än vad den brukar vara. Nästa sak jag lägger märke till är att detta definitivt INTE är mitt rum. Jag sätter mig förskräckt upp i sängen, som tillhör någon annan, och ser mig omkring i rummet jag befinner mig i.

Det var alltså ingen mardröm. Jag har på riktigt blivit kidnappad av ingen mindre än Fooo. Toppen. Hur ska jag ens kunna ta mig ur denhär soppan?

"Äntligen har du vaknat".

Jag hoppar till av den plötsliga rösten och tittar bort mot dörren. Där står Oscar Molander lutad mot dörrkarmen med ett retligt flin på läpparna. "Ja" säger jag. "Tyvärr" mumlar jag och blänger surt på honom. "Watch your words princess" säger han och hans flin ersätts med en sträng min.

Min självsäkerhet försvinner på mindre än tre sekunder. Jag är alltså kidnappad av världens farligaste gäng och kommer troligtvis inte överleva detta. Åh herregud varför ska detta hända just mig för? Jag är den mest oskyldiga som finns på denna planet. Åtminstone tror jag det iallafall. En tår börjar långsamt singla ner för min ena kind. Jag flyttar fort upp handen och torkar bort tåren. Det värsta jag kan göra är att visa mig svag inför en av dem. Och nu har jag lyckats med det också. Denna dagen kunde inte börja bättre.

Oscar skrattar till och tar några steg framåt mot sängen där jag sitter. Han låter dock dörren vara öppen och jag ser genast ett sätt jag skulle kunna fly på. Om han bara kommer tillräckligt nära mig hade jag kunnat ta mig runt om sängen och bort till dörren. Då hade jag vart fri på bara några sekunder. Såklart måste jag ju lyckas hitta ut till ytterdörren men det ska nog inte vara så svårt. Jag kan iallafall försöka. Oscar sätter sig ner vid ena sängkanten, alldeles intill mig.

"Okej sweetie, nu vill - eller snarare nu kräver jag, att du talar om för mig vad du heter". Han stirrar mig rakt in i ögonen. Jag har aldrig varit såhär rädd som jag är just nu. Jag vet att det kan bli väldigt dåliga konsekvenser av att jag försöker rymma, om de då lyckas få tag på mig igen det vill säga. Jag tar ett djupt andetag och rullar bort från sängen, ställer mig på fötter och rusar ut från rummet. Orden 'jag gjorde det' ekar i mitt huvud och glädjen just nu är obeskrivlig. "Eyy stanna för i helvete" hör jag Molander gorma efter mig. "I helvete heller" gormar jag tillbaka och i nästa sekund krockar jag in i något hårt och landar pladask på rumpan.

"Och vart hade du tänkt att ta vägen sexy?"

Jag tittar upp på personen framför mig, personen jag så klumpigt råkat krocka in i. Omar Rudberg. Den tredje personen av Fooo. "Bort från er idioter" säger jag innan jag ens hinner tänka. Sa jag nyss dedär? Sa jag nyss dedär åt Omar freaking Rudberg? Jag är så så så så KÖRD. Han skrattar till, lutar sig ner mot mig och lyfter upp mig över hans axel. Hans armmuskler är inte att leka med så att försöka ta mig ner är så gott som lönlöst. Han bär mig tillbaka till rummet där Molander är och släpper ner mig på sängen. Även Felix och Oscar Enestad gör ganska kort efter oss sällskap i rummet. Trevligt, nu har jag fyra livsfarliga killar i samma rum som mig själv och jag kan gissa att minst en av dem hatar mig just nu. Felix stänger igen dörren och nu har jag inga flyktvägar kvar längre. Fan.

"Okej, vi försöker igen" börjar Molander och sätter sig åter igen ner på den ena sängkanten. De andra killarna ställer sig runt sängen och jag är så gott som inringad nu. "Vad heter du?". Jag tittar över på Molander som ställde frågan men svarar inte. Jag lägger armarna i kors över bröstet och lägger märke till att jag inte har samma kläder på mig som jag hade igår. "Okej om du vägrar prata så, Omar she's all yours" säger Molander och jag tittar förskräckt över på Omar. Han biter sig löst i läppen och gör mig sällskap i sängen. Skräckslaget försöker jag sparka bort honom men det slutar med att han sätter sig gränsle över mig. Han börjar kyssa min hals och paniken blir större och större inom mig.

"OKEJ! JAG SKA BERÄTTA!" skriker jag och jag känner hur Omar flinar mot min hals. Han reser sig upp och så fort han är borta från sängen drar jag åt mig täcker och kurar ihop mig själv. "Synd att jag inte fick fortsätta" säger Omar och blinkar med ena ögat mot mig. Jag räcker fuck you fingret mot honom och hör sedan en harkling bredvid mig. Molander. Fan. "Så, vad heter du?" säger han åter igen. "Alva" svarar jag. "Och ditt efternamn?". "Olausson" säger jag tyst och kramar om mina knän. Molander skiner upp i ett brett leende. De andra killarna med.

Helt oförstående tittar jag på Molander innan jag börjar prata igen. "Nu när du, eller ni, har fått ert svar vill jag också ha svar på en fråga" säger jag. "Okej, go on" säger Molander och lägger armarna i kors. "Vem bytte kläder på mig igår?" frågar jag och drar lite i den gråa t-shirten jag nu har på mig. Kanske ska tillägga att jag bara har underkläder och denna t-shirten på mig just nu. Den är lite oversize och slutar precis nedanför min rumpa. Molander pekar över sängen och på ingen mindre än Omar. Jag äcklas av tanken men det gör uppenbarligen inte han då han står med ett stort och nöjt flin på sina läppar. "Snälla säg att du skojar" säger jag och vänder blicken mot Molander igen. Nu har även han börjat småskratta och han skakar på huvudet.

"Vart är jag?"

"I Madrid" svarar Molander och reser sig från sängen. "Skojar du med mig?" frågar jag och känner hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. I Madrid? I Spanien? Långt ifrån Sverige. Åh herregud. "Well, när vi väl var säkra på att du var rätt person så drog vi hit, vi kan ju inte riskera att du försvinner princess" säger Felix. "Rätt person?" frågar jag och kväver tårarna som är påväg att falla. "Japp, men mer tänker vi inte säga" säger Felix och killarna börjar röra sig ut från rummet. De lämnar mig ensam och slår igen dörren hårt. När dörren väl är stängd brister jag ut i tårar. Det är nu jag verkligen börjar inse vad som har hänt och vad som händer. De vill åt mig, just lilla mig, av någon anledning och jag kommer förmodligen aldrig få reda på varför.

——-
Glöm inte att rösta & kommentera om ni gillar kapitlet <3