ANGEL | OM

Epilog

Alvas perspektiv

"Kommer du mamma?" ropar Lea från trappan framför oss. Jag har nyss parkerat bilen längs trottoaren och i samma sekund som jag lyfte ut henne från bilen småjoggade hon fram till trappan. Det var lite ostabilt men hon tog sig fram till trappan iallafall. Med ett brett leende på läpparna beskådar jag min underbara dotter Lea och hennes försök att ta sig upp för trapporna upp till fängelset. Egentligen låter det kanske skumt när jag säger att hon är på väg in i fängelset men idag ska hon, jag och Nicole hälsa på killarna. För Lea blir det första gången hon får träffa sin pappa så hon om någon är otroligt exalterade inför dagens möte. Jag och Nicole har inte träffat dem på flera dagar men vi brukar träffa dem lite mer regelbundet.

Lea föddes för tre år sedan. Tiden från då till nu har gått så obeskrivligt fort. Det är nästan läskigt hur fort hon växer upp, min lilla Lea. Det enda som är positivt med att tiden går fort är att Ogge snart kommer bli utsläppt från fängelset och kommer kunna inta sin papparoll som en riktigt närvarande pappa. Han har fått träffa massvis med psykologer och nu anses han vara tillräckligt i bra form för att just ta rollen som en pappa.

"Kom sötis, jag ska hjälpa dig" säger Nicole och tar tag i Leas lilla hand. Hon hjälper henne upp för trappan och jag kommer snabbt efter. "Titta mamma jag kommer upp för trappan nästan själv" utbrister Lea och jag ler åt henne. "Min duktiga lilla Lea" säger jag och smeker henne på kinden. Hennes minimala smilgropar visar sig genast och sedan hörs det välkända barnskrattet. VI har skrattar mycket tillsammans. Det har varit en sak som jag har varit väldigt noga med. Jag vill att min dotter ska växa upp under trygga förhållanden och med mycket skratt.

Min högsta önskan är att Lea ska slippa behöva uppleva allt det hemska jag har upplevt under min uppväxt. Trots att hennes uppväxt börjar med att hennes pappa sitter inne bakom lås och bom tror jag att det finns stor chans till att jag kan lyckas med min uppgift.

Vi går in genom skjutdörrarna till polishusets reception. Tjejen bakom disken ler vänligt mot oss och tittar ner på Lea med stora ögon. "Åh så söt" säger hon och Lea gömmer sig bakom mitt ben. "Hur kan jag hjälpa er?" frågar tjejen och riktar sin uppmärksamhet till mig och Nicole istället. Jag lyfter upp Lea i famnen så att jag kan ha bättre koll på henne. "Vi är här för att hälsa på Oscar Molander, Felix Sandman, Oscar Enestad och Omar Rudberg" säger Nicole och tjejen bakom disken nickar på sitt huvud. Hon sänker blicken ner till hennes dator och börjar knappa på tangentbordet.

"Ni ska träffa dem i besöksrum sju, raka vägen ner dit och sedan följer ni bara skyltarna" säger hon och pekar bort mot en korridor. Vi ler tacksamt och följer vägen längs korridoren och sedan får vi hjälp av skyltarna. Ju längre bort i korridoren vi kommer desto mer och mer nervös börjar jag bli. Lea kramar om mig i min famn och kysser mig gång på gång på min kind. Hon är mer än exalterad inför detta kan jag tala om.

Utanför rummet möts vi av en polis som beskriver för oss hur mötet kommer gå till. Vi har endast tio minuter på oss att träffa killarna och sedan blir de hämtade av en polis igen. Vi nickar och går sedan in i rummet. Det finns en soffa samt ett bord i rummet. Inte jättefint kan jag inte påstå men i nuläget spelar det ingen som helst roll. Oscar ska få träffa Lea för första gången, det är det enda jag bryr mig om. Och sedan att vi ska få träffa killarna bryr jag mig också om.

Vi sätter oss ner i soffan och inväntar att killarna ska komma. "Hur känns det?" frågar Nicole och lägger sin hand på min axel. Framför oss på golvet sitter Lea och leker med sin nalle. Jag ler. "Bra, väldigt bra".

Dörran knarrar till och in kommer fyra ansikten som jag mycket väl känner igen. Först kommer Molander. Jag flyger upp från soffan och rusar fram till honom. Mina händer lägger jag bakom hans nacke och kysser honom på läpparna. "Hej på dig med" säger han efter kyssen och jag ler mot honom. Både jag och Nicole hälsar på alla killarna och sedan hamnar all uppmärksamheten på lilla Lea. Hon sitter och stirrar med stora ögon på Molander. Jag går fram till henne och plockar upp henne i min famn. Sedan går jag tillbaka till killarna och Nicole. Alla killarna tittar på henne med stora ögon.

"Hon är så söt" säger Enestad och jag skickar iväg ett leende mot honom. Snart kommer även han få vara del av lilla Leas liv. Han är ju trots allt hennes morbror. "Hej Lea" säger Molander. Med långsamma rörelser sträcker han upp sin hand mot henne och tar tag i hennes lilla hand. "Pappa" säger Lea och granskar Molanders ansikte med stora ögon. Molander skiner upp i ett stort leende.

"Om bara några veckor får du äntligen komma ut till oss" säger jag och ler mot Molander. "Ja, och då får jag vara pappa på riktigt" säger han och jag börjar småskratta lite.

"Ja det får du"

//

Om ni tyckte om detta kapitel skulle jag bli superglad ifall ni skulle vilja rösta och/eller kommentera, det ger mig mer motivation till att skriva :)

Kram