ANGEL | OM

Kapitel 22 ~ Stel frukost

Alvas perspektiv

En hel natt har nu gått sedan jag och Nicole blev fastbundna på vars en stol strax intill varandra. Båda mina handleder värker så det skriker om det och jag kan nästan svära på att huden omkring mina handleder är alldeles rosa. Att inte kunna röra på sina händer är, tro det eller ej, faktiskt extremt jobbigt. Om det börjar klia någonstans är du totalt körd ifall det stället inte är precis där händerna är fastbundna på ryggen. Men det brukar ju aldrig vara så enkelt. 

Om det är något som jag har börjat förstå under min tid som kidnappad av Fooo så är det att de faktiskt har en snällare sida. Därför är det inte så svårt för mig att räkna ut att någon av de snart kommer öppna dörren in till vårt rum och släppa loss oss. De är för otåliga och skulle nog aldrig klara av att hålla oss fastbundna under hela våra liv. Kanske beror det på att både jag och Nicole är ganska charmiga av oss. 

Frågan är om det är värt att försöka charma sig till sin frihet? Att försöka flirta eller något liknande med någon av killarna? Det hade ju varit en bra idé ifall den faktiskt fungerade men om den nu inte skulle göra det...då lär det bli lite pinsamt. 

Nicole kvider till vid sidan av mig och jag vänder min trötta blick mot hennes slitna kropp. Hon slår upp ögonlocken långsamt och direkt uppfattar jag paniken i hennes ögon när hon inser att hon är fastbunden. Det är ganska lätt att glömma bort allt hemskt som händer när man sover. Hon börjar hyperventilera och försöker rycka loss sina händer men utan resultat. "Nicole sluta, du skadar bara dig själv ännu mer, lugna ner dig" säger jag till henne med en sån mjuk och lugn röst jag bara kan. Hon tittar på mig och genast blir hennes andning en smula långsammare och hon slutar att försöka rycka loss sig själv. "Bra, ta djupa andetag hela tiden, jag är här" fortsätter jag att stötta henne.

Jag känner igen en panikattack direkt när jag ser en och att få en panikattack när man är fastbunden - är i och för sig ganska vanligt - men det kan även vara väldigt farligt. "Hur mår du?" säger jag efter ett tag när hon har lugnat sig ordentligt. Hon kniper igen sina ögonlock hårt och tar sedan ett djupt andetag. "Inte bra, jag är svinhungrig" säger hon och kvider till åter igen. "Samma här, men de kommer kanske snart och ger oss mat, eller det hoppas jag iallafall" säger jag och suckar tungt. 

"Det är så jobbigt, man tappar helt sin uppfattning om allt när man är kidnappad" börjar Nicole och jag nickar långsamt. "Det enda man vet är när det är morgon eller natt, men inget mer" säger hon och avslutar sin mening men en högljudd suck. Hon mår inte bra. Det ser jag på henne. Men att försöka ropa på någon av killarna skulle nog inte vara till någon stor hjälp. 

"Ser att ni har lärt känna varandra, bra"

Den plötsliga rösten ger mig en liten hjärtattack och jag tittar förskräckt bort mot dörröppningen. Molander står lutat längs dörrkarmen med armarna i kors över bröstet. Jag glor surt på honom. "Varför bryr du dig ens?" frågar jag. "Oh, i don't" svarar han och hånflinar mot mig. Jag har verkligen börjat tröttna på hans hemska hånflin. Det verkligen fastnar på näthinnan och kan inte ta sig bort från hjärnan. Det är nästintill omöjligt. 

Han tar några steg närmre mig och strax syns även Enestad's gestalt i dörröppningen. Jag ler svagt mot honom och han ler tillbaka. "Sluta le" muttrar Molander surt och mitt leende försvinner fort. Det var väldigt var sur han var idag då. Någon som verkligen har vaknat på fel sida. Molander kommer fram till mig och går bakom stolen så han är placerad bakom mig. Han börjar knyta loss repet som håller fast mina handleder bakom ryggen. Då och då snuddar hans hand vid min och det kittlar till i hela mig av hans beröring. 

Fast nej. Jag får inte börja gilla honom. Han är min kidnappare och det går bara inte. Jag ska hata honom av hela mitt hjärta, det är det enda rätta. Men ändå så är det något med honom som får mig att dra mig till honom. Hans leende, bortsett från hans hånflin då, hans ögon. Det är bara några saker av de som jag älskar med honom. 

"There you go, nu är det frukost" säger Molander när han har knutit loss mig. Jag masserar mina handleder försiktigt och kvider till vid min egna beröring. Precis som jag förutspådde är mina handleder knallrosa och man kan tydligt se vart repet har suttit. "Kanske lite lösare nästa gång" säger Molander som har upptäckt att jag sitter och glor på mina rosa handleder. Nästa gång? Det kommer inte bli någon nästa gång tänker jag och suckar lågt. 

När även Nicole har blivit loss från repet reser jag mig upp från stolen. Jag vinglar till lite men Molander är genast där och håller i mig så att jag inte ska trilla. Jag ler lite svagt mot honom och han ler tillbaka. Innan vi går ner till köket är jag noga med att sträcka på varenda liten del av min sköra kropp. Efter tiden med killarna har jag bara blivit mer och mer öm om hela min kropp. 

Molander håller svagt om min arm och Enestad håller i Nicoles arm. Hon ser jättesvag ut stackarn. Jag hoppas hon kan få lite mer kraft och energi ifall vi kan få i oss lite mat. När vi väl kommer ner till köket flyger vi ner på våra stolar och börjar äta direkt. Det finns massvis med frukter och även havregrynsgröt med bär och mjölk. Vi äter och äter och äter och det finns inget stopp på oss. Det gör ont i halsen till en början. Jag har inte ätit på ett tag så det är förmodligen därför, jag känner mig helt enkelt lite ovan. 

Under hela frukosten är alla killarnas blickar fast riktade mot oss. Och stämningen är något av de stelaste jag varit med om. Något inom mig säger att de har något de vill berätta för oss, eller säga åt oss. Men vad vet jag inte. Och ska jag vara ärlig tror jag inte att jag vill veta det heller...

//
hejhej 
idag är det måndag, kul verkligen. Nä men vi får kriga på dessa tre dagarna i skolan och sedan blir det långhelg igen :)) tjoho
hoppas kapitlet var bra!
puss och kram skumbanan