ANGEL | OM

Kapitel 37 ~ Bli en av oss

Alvas perspektiv

Det är dagen efter jag skrek ut framför Molander om hur jag känner. Eller, jag använde mig av en liten kortare version kanske men nu vet han om att jag gillar honom. Inte för att jag vet om det kommer vara till min fördel här i huset eller om det faktiskt kommer vara en nackdel för mig. Han sa inte så mycket igår efter jag hade haft mitt lilla utbrott. Han var nog ganska chockad med tanke på att jag flera gånger har talat om för honom hur satans mycket jag hatar honom. Han stod kvar ett tag i rummet innan han sedan, tyst, lämnade mig ensam i rummet och stängde igen dörren tyst efter sig.

Idag är iallafall killarnas, och vår, lediga dag. Jag kan inte riktigt se denna dagen som en ledig dag för oss, inte en enda dag kan bli en ledig dag för mig och Nicole. Vi är ju ständigt bevakade och är skyldiga till att lyda killarnas minsta önskan. Det är hemskt, men det förstår ni säkert att jag har tyckt ganska länge. För bara någon dag sedan har jag och Nicole faktiskt börjat diskutera möjliga utvägar för oss att fly härifrån och fortfarande ha livet i behåll. Dock kommer det inte vara någon lätt uppgift att fullfölja men jag kommer inte orka med en enda dag till här.

Några snabba knackningar hörs från min dörr. "Ja?" säger jag högt där jag ligger i min säng. Jag har inte fått så mycket sömn i min kropp inatt så jag kan redan lista ut att jag har ringar under ögonen. Personen öppnar dörren långsamt. Till en början ligger jag spänt i sängen för att se vem det är som kommer in till mig men när jag upptäcker att det är Nicole andas jag lättat ut. Ett litet leende sprider sig över mina läppar och jag gäspar stort. "Godmorgon sömntuta" säger hon med ett litet skratt. "Vadå sömntuta? Vad är klockan?" frågar jag sömnigt och sätter mig upp, fortfarande med täcket virat runt min kropp. "Strax innan 12" säger hon och jag spärrar upp ögonen. Jag kan nog inte komma ihåg hur längesedan det var som jag sov såhär länge. Fast i och för sig så har jag ju inte sovit varenda timme men jag brukar normalt gå upp tidigare än idag. "Wow" säger jag tyst och gäspar åter igen.

"Okej, nu får du faktiskt berätta för killarna är bara tysta, vad hände mellan dig och Molander igår egentligen?" frågar hon. Hon stänger igen dörren bakom sig och tassar sedan fram till min säng. Hon ploppar ner på sängkanten alldeles intill mig och jag ler. "Jag vet inte" börjar jag men sedan tystnar jag. Min blick sänks nedåt mot täcket och mitt leende försvinner helt. "Alva...?" säger Nicole försiktigt och lägger sin hand på mitt knä.

"Jag ville prata med Molander om mina känslor och lite hur han känner, för jag måste reda ut vad exakt jag vill och känner för honom. Och mitt i allt går jag in i hans rum och ser han hångla med en helt random tjej. Sedan skrek han på mig och jag skrek tillbaka att jag älskar honom" säger jag med en suck. Varför gjorde jag det ens? Jag hade bara kunnat vara tyst. Om jag och Nicole ändå ska försöka ta oss härifrån snart så spelar det faktiskt ingen roll vad jag känner. Och jag har ju lugnt sagt insett att jag hatar honom. Tror jag iallafall.

"Wow..ja för jag hörde att ni skrek på varandra men jag kunde inte uppfatta vad ni skrek liksom.." säger Nicole och jag tittar upp på henne med en ledsen blick. "Vi måste härifrån Nicole, vi bara måste det, jag börjar må riktigt dåligt här" säger jag och hon nickar. "Vi kommer lösa det på något sätt, det lovar jag, men -" börjar hon men blir avbruten av att någon öppnar dörren. Vi tittar med uppspärrade ögon på varandra och vänder sedan vår uppmärksamhet mot dörren.

"Godmorgon girls" säger Enestad och jag andas lättat ut. "Godmorgon Oscar" säger jag med ett brett leende. Jag är glad att det var Oscar som kom in. Det hade varit mycket värre ifall typ Molander kom in nu så egentligen hade det varit okej om vem som helst förutom Molander hade kommit in hit nu.

"Frukosten, eller ja, lunchen för dig Alva, är framdukad. Vi behöver prata med er tjejer så skynda er ner" säger han och ler mot oss båda två. Jag nickar och sträcker sedan på mig.

"Undrar vad de har att säga" säger Nicole när Oscar har lämnat oss ensamma igen. Jag nickar och hoppar ner från min säng. Från golvet plockar jag upp min hoodtröja och drar den över huvudet.

Vi går ner för trappan och letar oss vidare in till köket där alla killarna sitter och väntar på oss. Vi håller varandra i händerna samtidigt som vi sätter oss ner bredvid varandra vid köksbordet. Jag märker ganska tydligt hur Molander söker efter min uppmärksamhet men jag undviker honom totalt. Jag vet inte om det är för att jag skäms över vad som hände igår eller om det beror på det han gjorde igår. För helt ärligt så trodde jag att jag och Molander möjligtvis hade något mellan oss. Men jag antar att jag hade fel när det gäller den biten.

"Vi har tänkt lite och diskuterat en hel del angående er två. Ni har ju bott här med oss ett bra tag nu och ni förtjänar att vara en av oss" säger Felix och jag tittar äcklat på honom. Att bli en av de? Är de galna på riktigt? De har verkligen inte förstått att jag har avskytt varje sak jag har gjort här tillsammans med dem?

"Men, då måste ni göra slutprovet och bevisa att ni klarar av det" fortsätter han och jag lägger armarna i kors och lutar mig bakåt på stolen. "Döda Hannah Wilson" (vi säger att hon är en superkänd skådespelare okok).

Både jag och Nicole rycker till och tittar på Felix med uppspärrade ögon. "Ni är ju inte riktigt kloka" utbrister Nicole. "Aldrig i hela mitt liv" säger jag chockat.

"Näve, då lär vi fortsätta behandla er som skit då"