ANGEL | OM

Kapitel 20 ~ A little surprise

Alvas perspektiv

Flera timmar på planet kändes som flera år i verkligheten. Jag fick lite mat som jag egentligen inte var så sugen på men jag vet att det inte blir bättre av att bara sitta och vägra äta den maten de ger mig. I värsta fall kanske de slutar ger mig mat ifall jag vägrar äta den maten de erbjuder mig. Maten jag fick var potatis med någon köttgryta. Det smakade faktiskt helt okej men jag fick nästan pressa ner maten i mig. Jag har helt tappat aptit nu när jag har bott tillsammans med dessa fyra idioter. 

"Vi är framme, let's go baby" säger Molander till mig. Om blickar kunde döda hade han vart stendöd för längesen. Det finns inget jag avskyr mer än när en av killarna kallar mig för 'baby' eller andra liknande saker. "Hur många gånger ska jag behöva säga det? Jag är INTE din baby och kommer aldrig att bli det heller you asshole" muttrar jag irriterat och reser mig upp från flygplansstolen. Utan att ens ge honom en liten blick går jag förbi honom och ställer mig bredvid Enestad som står borta vid utgången. 

"Är du okej?" frågar han mig med en dämpad röst. "I'm fine" muttrar jag irriterat och ger ifrån mig en högljudd suck. "Det verkar inte så" säger han och tar tag om min arm så vi kan lämna planet. "Ey Enestad, jag tar hand om henne" ropar Molander bakifrån oss. Jag suckar åter igen och vänder mig om mot honom. "Det är väl ändå inte din grej att bestämma vem som ska hålla mig, de spelar väl ingen jävla roll" säger jag och lägger armarna i kors. "Well, tekniskt sätt är det faktiskt jag som bestämmer i gänget, och förresten vårda ditt språk young lady". Molander kommer fram till mig och Enestad och han greppar hårt runt om min högra arm. Jag kvider till av hans beröring och sedan fortsätter vi gå. 

Vi går in genom flygplatsens portar och letar oss sedan vidare till utgången mot parkeringen. Det tar ett tag men vi klarar oss att ta oss ut utan att någon uppmärksammar oss. Det är inte förrän när vi lämnar flygplatsen som en gammal dam börjar snacka med oss. 

"Oh, what a cute little couple you are! How long have you been together?" frågar hon. Molander stannar till vilket innebär att jag också stannar till. Han biter sig själv i läppen och sedan fortsätter han att gå utan att ge den gamla damen ett svar. "So unpleasant" muttrar damen och jag vänder mig om för att le ursäktande mot henne. "Du hade iallafall kunnat svara något och inte vart så otrevlig" muttrar jag och Molander börjar hånflina direkt. "Gumman, om det är något jag inte är så är det att vara trevlig mot folk". 

Han kan iallafall erkänna sina dåliga sidor. Jag himlar med ögonen och undviker att få kontant med honom på hela vägen fram till taxin eller whatever den där bilen är. 

Stämningen mellan mig och killarna just nu är så tydlig att man kan ta på den. Det är så fruktansvärt stelt mellan oss. Ingen säger något och det är en sån stel tystnad. Det är nästan så stelt mellan oss att jag börjar skratta. Men att göra det skulle nog inte vara det smartaste så jag pressar tillbaka skrattet. 

Den första som bryter tystnaden mellan oss är Felix. "Cameron skulle lämna av henne i huset" säger han till de andra killarna. Mina ögon blir stora som golfbollar. "Henne?" frågar jag nyfiket. "Bry dig inte" muttrar Molander irriterat. 

"Jag har faktiskt rätt att veta, ni kan inte bara snacka högt om något och sedan tro att jag bara ska skita i det" säger jag upprört. "Käften" muttrar Molander irriterat. "idiot". 

"Omar, hon vill sitta i ditt knä i taxin!" ropar Molander till Omar som står på andra sidan bilen. "No I don't" säger jag och lägger armarna i kors. "Joho du". 

"Men NEJ säger jag ju" gormar jag irriterat. Ilskan inom mig är så stor att hela jag snart kommer att explodera. Och det kommer inte bli kul för killarna kan jag säga. 

"Kom då baby" säger Omar och blinkar med ena ögat mot mig. Jag ger Molander en dödsblick och han svarar mig med ett brett flin. Idiot. Idiot. Idiot. Idiot. IDIOT.  

Mot min vilja hoppar jag in i taxin och sätter mig ner i Omars knä. Jag sätter mig ner med en duns på grund av att jag är jävligt irriterad just nu. Han stönar till men lägger sedan sina händer om min mage och kramar om mig bakifrån. Jag försöker dra bort hans händer från min kropp men det går inte jättebra kan jag meddela. 

Sur som en jag vet inte vad sitter jag och tittar ut genom de mörklägda rutorna i taxin. Det är någon okänd människa som kör. Ingen aning om killarna känner honom eller om han inte har någon aning om vem som sitter i samma bil som honom. 

Taxin stannar utanför ett gigantiskt vitt och fräscht hus. Helt otroligt stort är det. Felix betalar taxiföraren och sedan hoppar vi ut från bilen. Freedom. Eller ja, frihet och frihet, nu slipper jag sitta i Omars knä. 

Jag sträcker ordentligt på mig då jag känner på att jag ganska snart kommer bli instängd igen. 

Vi går in till huset och när vi väl kommer in och har stängt dörren och allt tar killarna av si sina hood-tröjor och solglasögon. Tydligen har ingen av killarna någon tröja alls under hood-tröjorna så nu står killarna endast i byxor. Hade dessa killarna inte varit såna idioter så hade jag förmodligen gillat detta men nu kunde jag inte bry mig mindre. "Trivdes bättre när ni hade på alla sakerna, då slapp jag se era ansikten" muttrar jag och lägger armarna i kors. "Våga inte ens" säger Felix och spänner blicken i mig. 

"Ditt rum på på övervåningen, vi måste ta tag i några saker här nere, du får BARA öppna det rum det står ditt namn på, okej?" säger Molander och jag nickar långsamt. Äntligen får jag lite egentid. Jag går upp för den långa trappan. 

Det måste ju finnas någon anledning till varför jag endast får öppna dörren till mitt rum. Tyst som en mus smyger jag runt i hallen på andra våningen. Plötsligt hör jag någon som snyftar högt och jag stannar till. Jag smyger fram till en av dörrarna och öppnar långsamt dörren in till rummet. 

På en stol i ena hörnet sitter det en tjej i ungefär min ålder med händerna bakom ryggen och mascara runt ögonen. 

"What the fuck"