ANGEL | OM

Kapitel fyra ~ Roadtrip

Alvas perspektiv

"Dags att vakna princess". Felix röst fyller rummet och jag öppnar motvilligt ögonen. Vad vill han nu då? Jag blänger surt på honom från sängen. "Men oj vilken blick, jag har väl inte gjort dig något?" säger han och skrattar hånfullt. "Nä du vet" säger jag surt. "Fix that attitude or we'll make it even worse for you" säger han. "Iallfall, vi ska dra nu" säger han och kastar över några kläder åt mig. Det är fortfarande inte mina kläder men detta känns iallafall mer okej att ha på sig bland folk. "Jag tänker iallfall inte byta om när du är kvar i rummet" säger jag när Felix fortfarande är kvar och bevakar varje andetag jag tar. Han skrattar till men vänder sig om. Jag suckar och börjar trä på mig kläderna.

Okej, jag tar nog tillbaka att kläderna är 'okej' att ha på sig bland folk. Det är en tajt och kort kjol som slutar alldeles precis nedanför min rumpa och tröjan är inte bättre. Urringningen är den största jag någonsin har sett. "Du kan inte mena att detta är det jag ska ha på mig" säger jag när jag fått på mig kläderna. Felix vänder sig om och hans blick granskar mig och min kropp noggrant. Han busvisslar vilket får mig att likna en tomat i ansiktet. Han gjorde nyss denna situationen värre än vad den redan är.

"Kom, vi har inte hela dagen på oss" säger han och vinkar åt mig att komma mot honom. Trots att jag inte vill släpar jag fötterna mot marken och tar mig fram till Felix som står vid dörren. Tre sekunder senare har han plockat upp mig från marken och slänger mig över hans axel. "Du vet väl att jag är fullt kapabel till att gå själv va?" säger jag surt. "Ja det vet jag, men det är roligare såhär sexy" säger han. Jag kan inte se hans ansikte men kan svära på allt att han har ett retligt flin på sina läppar.

Han och jag sluter oss till de andra som står och väntar vid ytterdörren. Det känns skönt att jag äntligen ska få se solljus igen. Jag vet inte hur många dagar jag har varit här inne men jag saknar den friska luften utomhus.

Okej glöm det.

Direkt när vi kliver ut genom dörren hör jag en högljudd smäll från himlen och hela jag blir dyngsur på bara några sekunder. Det regnar ofantligt mycket här.

"Du ser väldigt vacker ut när du hänger sådär" säger Omar som går lite bakom mig och Felix. "Käft" väser jag tillbaka och räcker upp ett fuck u finger mot honom trots att jag inte riktigt ser vart han är. Vi kommer snart fram till en stor svart bil som nästan hade kunnat likna en minibuss. Felix släpper ner mig på marken och jag bryr mig inte om att tacka honom. Sådana som honom förtjänar inte ett tack.

"In med dig" muttrar han och jag kryper in i baksätet. Jag pressar mig in mot den ena dörren så mycket som det bara går. Vill inte vara nära någon av dem. Felix hoppar in efter mig och Molander och Enestad hoppar in i framsätet. Det tar inte lång tid innan dörren bredvid mig öppnas och jag möts av Omars retliga flin. "Vad vill du?" frågar jag och lägger armarna i kors över bröstet. "Ha dig" säger han och blinkar med ena ögat. Äcklat flyttar jag mig till mittensätet och fäster blicken på mina fötter. Även Omar hoppar in i bilen, eller minibussen jag vet faktiskt inte vad detta är, och sätter sig bredvid mig. Jag har inte fått reda på vart vi ska men jag hoppas det inte är en lång biltur. Har ingen jättestor lust att sitta i denna bilen mittemellan dessa två idioterna under en lång tid.

"Vart ska vi ens?" frågar jag, fortfarande fast med blicken på mina fötter. "Du behöver inte bry dig om det, det spelar dig ändå ingen större roll" säger Molander som kör bilen. "Men jo obviously eftersom jag frågade" väser jag tillbaka. "Bara håll käft så kommer denna bilresan gå jättebra Alva, försök sova lite, vi ska åka ganska långt" säger Enestad från framsätet.

Hans ord får mig att börja tänka. Han är den som har sagt eller gjort minst mot mig. Frågan är om man ska försöka bonda med honom så kanske han kan släppa mig fri eller något. Eller okej dum idé det kommer aldrig att hända.

Jag suckar högljutt och lägger mina armar i kors. Om han tror att jag hade tänk att sova här så kan han verkligen glömma det. Jag litar inte en sekund på dessa killarna.

Helt plötsligt vevar Felix ner rutan vid hans fönster och jag hinner se ett svart föremål innan en öronskärande ljud hörs som sedan följs av massa skrik utanför. Felix. Sköt. Nyss. Någon. Oskyldig. Paniken inombords stiger och jag får kämpa för att inte visa för killarna hur rädd jag är. Felix är liksom kapabel till att döda mig vilken sekund som helst.

"Är du helt puckad? Du kan ju inte bara skjuta oskyldiga människor sådär!!!" gormar jag men Felix bara skrattar. "Jo Alva, jo det kan jag" säger han och vänder blicken mot mig. Han vevar upp rutan igen och lägger ner pistolen i ett fack i baksätet.

"Och somsagt, tror det är dags för dig att sova nu sweetie" säger Felix och plötsligt sticker någon spruta i min arm. Förmodligen samma spruta som tidigare. Jag stönar till av den plötsliga smärtan men det tar inte lång tid innan mina ögonlock blir tyngre och tyngre..