ANGEL | OM

Kapitel 13 ~ HEAVENS vadå?

Alvas perspektiv

Ännu en ny dag har kommit och jag börjar tröttna mer och mer på att resa mig upp från sängen på dagarna. Dels för att jag är kidnappad av idioter och dels för att jag knappt får göra något. Det enda jag gör under dagarna är liksom att äta mat, vara livrädd och sitta och stirra in i en vägg. Som ni förstår så älskar jag inte direkt dessa aktiviteter som erbjuds på detta ställe. Jag skulle helt ärligt kunna göra precis vad som helst för att få komma härifrån. Precis vad som helst. 

En våg av yrsel tar över min kropp och det känns precis som om hela rummet gungar. Om ni tänker er känslan av att sitta i en liten roddbåt ute på havet en blåsig dag så är det ungefär så det känns för mig just nu. 

Och varför jag mår såhär är ett mysterium för mig. Jag har inte ätit något dåligt, har ätit min mat och druckit det vatten jag har fått. Dock kan jag ju inte veta exakt vad killarna stoppar i min mat. De kan ju stoppa i vilka gifter och bedövningsmedel som helst. Jag ryser vid tanken och börjar nästan överväga att hoppa över dagens frukost som jag antar kommer vilken sekund som helst. 

Min kropp känns väldigt öm och tung. Jag lyfter bort det vita duntäcket från min halvnakna kropp och det mina ögon ser får mig att flämta till. Hela min kropp är fylld av grön-blåa märken. Blåmärken. Jag skriker. Jag skriker högt. Jag skriker så högt jag bara kan. 

Varför har jag blåmärken över hela kroppen? Kan de ha något att göra med att jag är yr? Vad har de gjort med mig? Eller vad har jag gjort med mig själv? 

Snabba fotsteg hörs från hallen utanför rummet och precis som jag förväntade mig så öppnas dörren i världens fart. Molanders gestalt äntrar rummet och hans ansikte visar en stark våg av oro. 

"VAD I HELVETE SKRIKER DU FÖR" nästan skriker han och spänner blicken i mig. Utan att svara reser jag mig upp från sängen. Det är lite ostabilt men efter en kort stund har jag fått mig själv på fötter så han kan se mig. Jag struntar i att jag endast är iklädd underkläder. Jag vill ha svar på varför jag mår och ser ut som jag gör. 

"Kan du vara snäll och förklara DETHÄR för mig" säger jag surt och gestikulerar mot min blå-grön fläckiga kropp. Hans blick granskar varenda millimeter av min kropp och sedan sänker han sin blick mot golvet. "Hallååå? Kan du svara eller?" säger jag irriterat och lägger armarna i kors. 

"Du har.." börjar han men tar sedan en paus och drar sin hand genom sitt bruna hår. "Du har varit olydig och förtjänade att få ett straff" fortsätter han och jag tittar häpet på honom. "Olydig?" frågar jag och ser frågande på honom. Vad exakt menar han med olydig? "Vad har jag ens gjort? Om det är någon här som har gjort dumma saker så är det förfan ni" småskriker jag. För första gången på länge känner jag mig ovanligt stark. Inte stark som i muskelkraft utan stark inombords. "Du tillät Cameron att-" börjar han men jag avbryter honom direkt. 

Jag skrattar lite ironiskt och låter min blick falla till golvet innan jag sedan tittar upp på Ogge igen. "Och vad exakt hade du tänkt jag skulle göra när han började kyssa mig? Mina åsikter betyder ju inget här och minsta lilla motstånd jag gör till något blir jag ju straffad" säger jag och tittar bestämt på honom. 

Han står tyst under en ganska lång period och jag gör detsamma. 

"Kom, du får käka frukost nere med oss idag" säger han plötsligt utan att besvara min fråga. Jag suckar uppgivet och börjar sedan trä på mig kläderna som ligger i en hög på golvet. Ett par jeans och en svart hoodie. Han väntar på mig i dörröppningen och jag följer efter honom ner till köket. Jag lägger inte ner någon tid på att inspektera huset utan låter min blick bara vara längs golvet. 

Väl nere vid köket märker jag direkt vilken av platserna runt bordet som är ämnad för mig. För er information så är det den enda platsen, när Molander satt sig ner, som är ledig. Jag smyger tyst fram till stolen och sätter mig ner. På min högra sida sitter Felix och på min vänstra sitter Omar. Sedan hade jag den stora turen att lyckas få Cameron på platsen framför mig. Han sitter mest och hånflinar mot mig och jag bara ger honom en bitchblick tillbaka. 

I skålen framför finns lite flingor med mjölk. Redan innan jag har smakat på det kan jag lista ut att det kommer smaka värre än koskit. Varför? Jo för att mjölken stinker surt som in i helvete. Dock har maten här ändå varit helt okej så jag antar att det inte kan bli värre än vad detta är. 

Det är en enormt stel stämning då verkligen ingen säger ett knyst. Alla sitter tysta. De flesta tittar åt mitt håll men jag har bara fokus på att inte spy när frukosten kommer in i min mun. 

"Vi ska fixa med lite saker idag och du måste med" säger Molander som sitter snett framför mig. Jag lägger ner skeden på bordet men har fortfarande blicken på mina flingor. "Oh hell no" säger jag kort och enkelt. "Du har inget val baby" säger Omar och lägger sin hand på mitt lår. Långsamt flyttar han sin hand längre och längre inåt. Jag tar fort tag om skeden igen och drämmer till allt vad jag har på hans hand. 

"Aj som in i helvete" gormar han och rycker åt sig handen medan jag ler stolt. 

"Du har inget val Alva" muttrar Molander på andra sidan av bordet och jag suckar. "Vart ska vi ens?".

--

Killarna svarade aldrig på min fråga. Vi har kommit fram till stället vi skulle till men jag har ingen aning om vad detta är för något ställe. Det är ett stort hus omringat av en del skog. På dörren hänger en stor skylt med bokstäverna "HEAVENS". Jag vet inte vad det är men något säger mig att det inte kommer vara som himlen på andra sidan dörren. 

Omar håller mig i ett hårt och fast grepp medan vi kliver in genom dörröppningen. När vi väl kommer in slår det mig direkt vart vi är. Detta är något place för ett motorcykel-gäng. Det finns en stor bar i mitten av rummet vi är i och det kryllar av män i alla olika åldrar. Alla har på sig samma skinnjacka med bokstäverna HEAVENS skrivna på ryggarna. 

"They're here" hör jag hur någon ropar och alla i rummet sätter sig i en halvcirkel. Omar tvingar ner mig på en stol mitt i halvcirkeln och binder fast mina armar bakom ryggen. Vad i helvete. Förskräckt tittar jag bak mot Oscar men han väljer att inte möta min blick. Nähe tack för stödet hörru. 

En kille i ungefär 20-årsåldern reser sig upp från en stol och går fram till mig. Först flinar han hånfullt mot mig och sekunden efter är han all over me. Han kysser mig på halsen medan hans händer flyger fram och tillbaka över hela min kropp. Vad i helvete är dethär ens. Jag försöker göra allt för att killen ska sluta men inget händer. 

'Vi ska fixa med lite saker idag' sa de. De nämnde aldrig något om att det var främmande människor som skulle 'fixa med mig. "Please stop" viskar jag samtidigt som en tår rinner ner för en av mina kinder. Till min stora förvåning backar killen undan, fortfarande med ett hånfullt leende över sina läppar. 

Vad hände nyss?