ANGEL | OM

Kapitel 34 ~ Ett simpelt förlåt

Alvas perspektiv

"Du borde lyssna på oss och inte gå emot oss, för du har ju förstått vad vi är kapabla till" säger han och hånflinar mot mig. Trots att jag inte vill visa mig svag för honom så går det bara inte. Fler och fler tårar trillar över ögonlocken och rinner ner längs mina kinder.

Det pangar till ordentligt och ett öronskärande skrik lämnar mina läppar...

---

Hela min kropp skakar men till min stora förvåning känner jag ingen smärta i min kropp för fem öre. Jag känner hur någon rör vid min kropp och håller om mig hårt. Då jag fortfarande är i chock vet jag inte vem det är eller varför personen håller om mig. Och om kulan inte träffade mig..vem blev träffad då? 

"Du är ju förfan helt jävla sjuk Oscar" hör jag hur Enestad säger och jag inser att det är han som håller mig i sin famn. Jag slappnar genast av lite och känner mig ganska trygg i hans famn. Dock måste jag erkänna att jag fortfarande är rejält chockad och rädd. Jag trodde verkligen inte att han skulle ens våga att göra så mot mig. Varför jag har trott det kan jag dock inte svara på men jag känner mig så sårad. Fine att en del av mig hatar Molander grovt mycket men en liten del av mig har börjat tycka om honom. Och med tycka om menar jag som något mer än bara vänner. Molander håller förmodligen fortfarande i pistolen, vilket skrämmer mig. Han kanske verkligen vill fullfölja det han påbörjade med tidigare och då ligger jag väldigt risigt till. 

Oscar lyfter upp mig i sin famn så jag ligger i den vanliga brudstilen. Jag snyftar fortfarande när han bär mig till mitt rum. Skakar gör jag också fortfarande för den delen.

Om inte Oscar hade kommit upp till oss i den rätta sekunden så hade ja kunnat vara akut skadad nu. Eller kanske till och med varit död. Hela jag ryser till vid tanken på det.

Oscar sparkar till min dörr för att öppna den tillräckligt mycket för att han med mig i sin famn ska kunna ta oss igenom dörröppningen. Han bär mig direkt till min säng utan att tveka en enda liten sekund. Jag undrar om något liknande har hänt tidigare med någon annan tjej som varit deras offer.

Oscar lägger ner mig försiktigt i sängen och bäddar sedan in min med täcket. När han är klar sätter han sig vid sängkanten precis intill mig. Han tar tag om min hand och kramar om den hårt. "Oscar..." säger jag tyst. "Ja?"

"Hur visste du...eller...varför kom du upp?" frågar jag och tittar upp på honom. Han biter sig löst i läppen innan han svarar. "Jag visste att Molander var enormt irriterad och ibland när han är irriterad gör han saker utan att tänka sig för..och jag bryr mig ju om dig" säger han och kysser min hand. "Tack Oscar, jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig" säger jag och suckar tungt. Utan Oscar hade jag kanske till och med mist mitt liv. Jag är så oerhört tacksam över att han faktiskt kände på sig att något skulle hända och att han faktiskt agerade också. 

"Du gör allt så mycket bättre här, både du och Nicole gör det, jag hade inte klarat av en sekund här utan er" säger jag och börjar gråta. Han ler försiktigt mot mig och smeker min hand fram och tillbaka med sin tumme. 

"Jag är bara glad att jag äntligen har fått träffa min syrra och att du äntligen vet om det också" säger han och jag nickar långsamt samtidigt som tårarna rinner längs mina kinder. Plötsligt gör Molander oss sällskap i rummet och jag ryggar tillbaka så fort jag ser honom. Jag börjar skaka mer och mer och känner hur paniken inom mig blir större och större. "Oscar, ut" säger han och pekar bort mot dörröppningen. "Du har nyss försökt skjuta min syrra, aldrig att jag lämnar dig ensam med henne igen" säger Oscar surt vilket resulterar i att Molander suckar högt. "Jag skiter i vad du känner Oscar, jag är bossen här och du lyssnar på mig, annars går det illa och det vet du" säger Molander och Oscar tittar på mig. "Gå du, jag skriker om det är nåt" säger jag så lugnt jag bara kan. Han tittar bekymrat på mig men lämnar sedan mig ensam i rummet tillsammans med Molander.

"F..förlåt" stammar han fram när Oscar lämnat oss. Jag fnyser till. "Du har nyss försökt att skjuta mig och du tror att ett simpelt 'förlåt' kommer hjälpa dig ut ur det hela?" säger jag argt. Jag vänder bort blicken från honom och lägger armarna i kors. 

"Nej, jag förväntar mig inte att du ska förlåta mig, men jag vill att du ska veta att jag är ledsen och ångrar mig grovt" säger han och jag fnyser till åter igen.

"Bra, för jag kommer inte förlåta dig".  

//

hej hello hi,
jag har lagt upp en bild på min main insta och om ni vill får ni gärna stödlikea :) (gretawalliin)
nä men sorry för det lilla uppehållet hheheh, har vart på tävling i Värnamooo så yes. 
puss och kram skumbanan