ANGEL | OM

Kapitel 26 ~ Feeling bad

Alvas perspektiv

"Ni var väldigt duktiga idag tjejer, good job" säger Molander efter ett tag med ett brett hånflin på sina läppar. Jag vänder mig om mot honom och tittar surt på honom. "Fuck you fuck you fuck yoU" säger jag och vänder sedan mig mot fönsterrutan igen. Det som pågår utanför, alltså typ inget, är mycket mer intressant än vad som pågår i denna bilen just nu. Tro det eller ej. "Inte sånna ord girl" säger Molander och försöker låta så sträng som han bara kan. Jag rycker på axlarna och fortsätter att titta ut genom fönstret. 

Han sträcker sig fram mot mig och tar ett hård grepp om min haka och tvingar mig att titta upp mot honom. "Du vet vad vi är kapabla till Alva, så jag tycker inte du ska vara så uppkäftig" säger han och tittar djupt in i ögonen. "Helt ärligt, gör vad ni vill med mig, jag bryr mig inte längre" säger jag och suckar. Han släpper mig och sätter sig sedan tillbaka på sitt säte. 

Om jag menade vad jag nyss sa? I princip ja. Jag kan göra vad som helst för att slippa dessa killarna, och om det måste vara så att jag ska förlora mitt liv..så kanske det är så det får bli. Men allra helst vill jag ju kunna komma härifrån oskadd och sedan sätta dit idioterna. 

Resten av bilturen förblir tyst. Jag antar att de tänker på vad jag nyss sa och granskar det en aning. Förhoppningsvis tar det inte mina ord alltför allvarligt. Visst jag menar det jag sa, men jag vill inte direkt dö just nu i denna sekunden. 

Från ingenstans börjar det bildas en stor klump inuti min mage. Och med klump menar jag inte som när man blir nervös. Utan mer som när man börjar må dåligt. Jag tar ett djupt andetag och försöker hålla min andning så lugn och harmonisk som det bara går. Innan min mamma dog lärde hon mig att man kan minska ett dåligt mående genom att fokusera på att ha en lugn andning. Det brukar faktiskt fungera de allra flesta fallen. Men nu, går det inte. 

Enestad kör in på uppfarten till deras enorma hus och stänger sedan av bilen. Alla andra hoppar ur bilen men jag stannar kvar. En plötslig yrsel intar mig och min kropp och jag har svårt att titta rakt fram. 

Vad är det som händer med mig? 

Molander som står vid den öppna bildörren bredvid mig börjar verka otålig. "Kom igen Alva, kom ut nu" säger han och suckar irriterat. Hela jag skakar när jag försöker resa mig upp från sätet. Jag lyckas ta mig ut från bilen men i sekunden efter Molander har slagit igen bildörren trillar jag ihop som en potatissäck. "Woah" säger Molander och fångar mig i sin famn precis innan min kropp träffar marken. "Alva? Är du okej?" frågar han och jag tycker mig märka en gnutta oro i hans röst. "Ja...jag..." börjar jag och kniper sedan igen mina ögon hårt på grund av den ilande huvudvärken. 

Han lyfter upp mig så jag ligger i brudstil i hans famn. Även de andra har stannat upp för att få reda på vad det är som är på tok. "Är hon okej?" hör jag hur Enestad frågar. "Jag vet inte, jag tar upp henne till rummet" säger Molander och skyndar iväg in till huset. Omar springer före och låser upp dörren så att vi kan komma in så fort det bara går. När vi kommer in till huset bär Molander direkt upp mig för trappan och in till mitt rum. Att dörren till mitt rum redan stod lite smått på glänt underlättade för honom att kunna gå in i rummet utan några som helst problem. 

Försiktigt lägger han mig ner i min säng och bäddar ner mig under täcket. Då och då kvider jag till av den ilande smärtan i huvudet och den stora yrseln som har tagit över min kropp. 

"Jag är tillbaka alldeles strax, vänta här" säger han och försvinner ut från rummet. 'Vänta här'? Ja vad tror han? Det är inte precis så att jag är så kapabel till att rymma vid det här tillståndet. Jag vrider på mig där jag ligger i sängen och det känns som flera timmar innan Molander kommer tillbaka. I sin hand håller han en liten handduk av något slag som ser ut att vara dränkt i vatten. 

"Här" säger han och lägger handduken på min panna när han kommer fram till mig. Han sätter sig ner på sängkanten och smeker min kind försiktigt. Hade jag haft ork nog hade jag knuffat bort honom men nu får jag låta honom hålla på. "När jag mådde dåligt tidigare gjorde min mamma alltid såhär, det hjälpte alltid" säger Oscar och syftar på den blöta handduken på min panna. 

"Jag kanske ska dra, du behöver väl få vara ifred ett tag" säger han och reser sig upp. Precis innan han har rest sig upp fullt ut tar jag tag om hans handled. "Snälla..stanna" säger jag men en svag röst. Något inom honom skiner upp som en sol. Precis som om han blev glad över att jag vill ha honom hos mig. 

"Okej, jag stannar här tills du somnar" säger han och sätter sig ner på sängkanten igen. Han smeker mig försiktigt på min arm och det kittlar till lite i hela mig - men på ett skönt sätt. 

"Lovar du?" frågar jag och tittar upp på honom. 

"Jag lovar"