ANGEL | OM

Kapitel 24 ~ Mord

Alvas perspektiv

Både jag och Nicole blev bokstavligt talat dragna och burna ut från huset. Vi vill verkligen inte detta. Dethär med att döda folk osv är killarnas intresse, inte vårt. Jag förstår faktiskt inte varför just vi ska göra detta? Varför kan inte de göra det själva? De har redan bra koll på hur man sköter arbetet vid ett mord, jag och Nicole har aldrig gjort detta förr. 

Det är en otroligt spänd stämning under hela bilresan till kontoret. Molander hånflinar mot mig då och då när jag tittar på honom. Han är djävulen själv. Om han hade något gott inom sig hade han aldrig gjort detta. Han förstår ju att vi verkligen absolut inte vill göra detta och ingen av mig eller Nicole känner sig bekväm på något sätt. 

Men jag antar att det är sån han är. Hemsk. På alla sätt och vis. Usch. Mitt avsky för honom ökar för varje sekund som går när vi sitter i denna bilen. Han kan gärna bara försvinna bort. Om det hade varit han som vi skulle mördat så hade jag absolut inte tvekat en enda sekund. Då hade jag gjort det med glädje. 

Det gör ont i mig att en helt oskyldig person, som förmodligen just i detta nu sitter och arbetar, snart kommer förlora sitt liv. På grund av mig och Nicole. Två helt oskyldiga tjejer som inte vill något mer än att få komma härifrån. Men detta är vår vardag just nu. Hemskheter 24 timmar om dygnet. Men detta är nog det värsta av allt det som vi har upplevt. Egentligen kan jag inte prata för Nicole, men hon och jag är väldigt lika varandra och vad jag kan se på henne så delar vi definitivt uppfattning om detta.

Enestad stannar bilen och motorn tystnas. Under en väldigt lång minut sitter alla knäpptysta. Jag sitter mest och hoppas på att det är nu de säger att de bara har drivit med oss och att vi ska bara sitta i bilen medan de gör själva arbetet själva. Eller ännu bättre, att ingen ska komma till skada och att vi ska åka hem igen. 

Men det lär nog aldrig hända. 

"Okej girls, försöker ni rymma tar vi död på både er och era familjer, förstått?" säger Molander och spänner blicken i mig och sedan på Nicole. Jag tittar åt vänster om mig och ser hur några tårar långsamt rinner ner för Nicoles kind. Jag har blivit ganska bra på att hålla inne tårarna nu när jag har spenderat en hel del av mitt liv tillsammans med fyra, eller tre, idioter som dessa. Men vad det gäller Nicole så är hon inte jättevan. Hon har ju endast varit här i några dagar. Eller egentligen är jag inte säker, jag har tappat all uppfattning när det gäller tid. 

"So, go on" säger Molander och nickar åt mig som en gest att jag ska öppna bildörren och kliva ut. Jag blänger på honom under några få sekunder och sedan trycker jag på handtaget till bilen och dörren glider långsamt upp. "Jag hatar dig" mumlar jag tyst och torkar bort en liten tår som letat sig ner för min kind. 

I våra öron har killarna satt in öronsnäckor så att vi ska kunna hålla kontakten med dem hela tiden och  för att de ska kunna höra varje ord vi säger. Jag förmodar även att det sitter någon form av spårare i dem så att ifall vi skulle få för oss att rymma, kan de enkelt hitta oss oavsett vart vi är. 

"Jag vill verkligen inte detta" säger Nicole och tar tag i min hand. Hon klämmer om hårt. "Inte jag heller, men killarna är idioter som kan dra åt helvete så det skriker om det, så detta var väl bara väntat" säger jag medvetet och hoppas killarna uppmärksammade varje ord jag nyss sa. 

"Alva, knip igen eller fixa ditt ordförråd" säger Molander ilsket i öronsnäckan. Jag ler stort för mig själv. Great. När han är arg eller liknande blir jag bara glad. Det vill säga om han inte tar ut sin ilska på mig så jag får ont eller så. 

På min rygg sitter en svart, liten ryggsäck med sakerna som vi ska använda oss av idag. ¨

Stela och helt vettskrämda tar jag och Nicole oss fram till receptionen. Kvinnan bakom disken ler först brett mot oss men hennes leende försvinner lika fort. "Are you guys okay? It looks like you'e seen a host?" säger hon och växlar sin blick mellan mig och Nicole. Jag tar ett djupt andetag och nickar sedan motvilligt. Jag vill inget hellre än att bara skrika ut att jag är kidnappad av Fooo och mår så in i helvetes dåligt. Men gör jag det, då är både jag och min familj döda. 

"We're fine, just a little bit tired" säger jag och fejkar ett leende.

"We're looking for Mr. Clarkson, is he here today?" pressar jag fram och ser hur kvinnan nickar flera gånger. "Yes he's here, room 74 on the 3rd floor" säger hon och pekar bort mot hissarna. "Thank you" jag ler mot kvinnan och sedan går jag och Nicole tillsammans bort mot hissarna. Jag kan inte ta in vad som är påväg att hända. Det finns inte i min värld. Inte någonstans.

Ingen av mig eller Nicole säger ett ord på hela hissresan. Vi båda två står tysta och stirrar ner på våra fötter. Jag hoppar till näs hissen plingar till och detsamma gör Nicole. Då är det väl dags antar jag. Jag tar ett djupt andetag och hör i mitt öra hur killarna skrattar hånfullt. Gud vad de njuter. De stortrivs ju att vi mår dåligt. 

Vi börjar röra oss bort mot Mr. Clarkson's kontor och vägen dit känns väldigt lång. Trots att det endast tar några sekunder att ta oss dit. Det knyter sig i min mage ordentligt och jag blir mer och mer illamående av rädsla. 

När vi kommer fram till kontoret knackar jag försiktigt på glasdörren. Genom den genomskinliga dörren kan jag se hur en äldre man vänder sig mot dörren och skiner upp i ett brett leende när han ser oss. Han vinkar åt oss att vi ska komma in. Jag skakar när jag trycker ner dörrhandtaget och öppnar dörren.

"Hello girls, what can I do for you?" frågar han och fortsätter att le lika brett som tidigare. Under tiden jag funderar på vad jag ska säga eller hur jag ska agera märker jag hur mannen granskar både min och Nicoles kropp från topp till tå. En strimma av avsky för honom börjar långsamt tränga sig in i min kropp.

Det finns kanske en anledning till varför Molander och killarna vill få honom dödad?

Sensuellt går jag fram till honom och Nicole gör lika dant. Hon är noga med att dra för draperiet till dörren innan hon följer efter mig. När jag lägger mina händer på mannens axlar plockar hon upp pistolen vi har fått av Molander.

Jag lutar mig långsamt mot hans öra och viskar långsamt.

"Sorry"

Nicole skjuter mannen i bröstet och han ryter till. "KOM" ropar jag åt henne och vi börjar rusa ut från hans kontor. Folk vänder sig mot oss och börjar efter ett tag förstå att vi egentligen inte borde vara på kontoret och att det var vi som orsakade den höga smällen. Några börjar ropa något som för mig är oförståbart och sedan börjar folk rusa efter oss. "TRAPPORNA" ropar jag högt till Nicole och springer sedan ner för trapporna med Nicole hack i häl. 

Jag hör tydligt hur folk springer efter oss och min puls ökar för varje sekund som går. Vad händer om vi blir tagna? Det är ju ändå inte vi som vill göra detta? Och kommer killarna döda de som står oss nära trots att vi gjorde vad vi kunde? Om vi blir fast då. 

Vi rusar ut från byggnaden och flyger in i bilen. Sekunden efter vi har slagit igen bildörrarna trycker Enestad på gasen och vi flyger iväg med bilen. Inte bokstavligen men ni förstår.  

"Då åker vi iväg till nästa ställe" säger Molander och hånflinet kommer tillbaka. 

"Good job girlies" säger Omar. 

Nästa ställe?...

//
ett extra långt kapitel idag :)) om jag följer som jag har planerat så kommer det förmodligen upp ett kapitel på denna boken ungefär varje dag nu fram tills sommarlovet ungefär ;) 
puss och kram skumbanan