ANGEL | OM

Kapitel 30 ~ Sanningen

Alvas perspektiv

Efter att jag och Nicole insåg att vi faktiskt kan prata med varandra trots att vi inte är i samma rum känns det faktiskt lite bättre att bo här. Trots att vi tekniskt sätt inte är med varandra känner jag mig inte så värst ensam nu när jag ändå kan prata med henne genom väggen.

Vi har pratat om så roliga saker och skrattat en hel del nu de senaste timmarna. Vi har båda två varit på väldigt bra humör och vi har endast tagit upp positiva saker när vi har pratat.

"Tror du att vi någonsin kommer komma härifrån?" Frågar hon plötsligt och jag tystnar. Jag är tyst i några sekunder innan jag svarar henne. "Jag vet inte, jag hoppas det, men jag antar att de lär släppa oss förr eller senare" säger jag och suckar tungt. Jag hoppas verkligen att de kommer släppa oss. Fast i och för sig, om de släpper oss vet vi alldeles för mycket om vart de håller till osv och de lär väl inte lita på oss att vi inte går till polisen.

"Ja, antingen det eller så får vi rymma" säger hon och jag kan höra hur hon suckar. "Vi löser det på något sätt ialla-" börjar jag men stänger igen min mun när jag hör att någon låser upp min dörr. "Någon kommer" säger jag snabbt till Nicole och sedan lägger jag mig ner ordentligt i sängen igen.

Enstads skepnad syns i dörröppningen och i händerna håller han i en bricka. Trots att jag ligger ner kan jag se att han har lite bröd, juice och en skål på brickan. Helt perfekt timing, jag är helt utsvulten.

"Här, jag tänkte vi skulle snacka lite" säger han och sätter ner brickan vid mig i sängen. Jag sätter mig upp med korsade ben och det första jag gör är att klunka i mig hela glaset med juice. "Vad ska vi ens snacka om?" Frågar jag och fortsätter att äta. Oscar är tyst länge, nästan jobbigt länge.

"Det finns en anledning till allt Alva, till varför du är här alltså" säger han och jag stannar upp i mitt ätande. Vänta lite. Hold your horses. Kommer jag äntligen få reda på detta nu?

"Fortsätt ät, jag vill inte att du ska freaka ur" säger Oscar lite smått oroligt och jag tittar oförstående på honom. Anledningen till varför jag är här kan ju inte vara värre än att vara här iallafall. Trots att jag blir lite misstänksam lyssnar jag på Oscar och fortsätter att äta.

"Jo.." Börjar han och tar sedan en paus. "Men berätta den jävla anledningen någon gång då så jag förstår" säger jag irriterat och han tittar ner på golvet. Han sätter sig ner på sängkanten intill mig innan han fortsätter. "Som du vet så dog ju din mamma i cancer för ett tag sedan. Din mamma...hon...jobbade för oss tidigare och...en konflikt uppstod mellan henne och Molander, han frågade om han kunde få träffa dig och möjligtvis bli din pojkvän men hon sa nej. Så vi..vi gav henne ett gift som i slutändan gav henne dödlig cancer" säger han och jag tappar mackan som jag tidigare höll i min hand. "Vad är det du säger?" Nästan stammar jag fram. "Och hon var skyldig oss ett par tjänster, de tjänsterna som du nu har genomfört hos oss. Och eftersom hon är död så fick det helt enkelt bli du" säger han och jag känner hur tårarna brinner bakom ögonlocken. Det kan inte stämma. Det finns ingen som kan vara så hemsk att de verkligen förgiftar någon så den får cancer.

Det tar ett tag innan alla pusselbitar äntligen faller på plats. Det är ju förmodligen därför de var i min hemstad från början, för de visste vart jag bodde och var ute efter mig. Om jag inte minns fel så berättade mamma för mig om någon jag skulle akta mig för om jag såg honom på stan. Chansen att denne någon är Molander, är ofantligt stor.

"Men.." Börjar jag och pausar sedan och Oscar nickar. "Varför har du varit så snäll mot mig?" Frågar jag och Oscar suckar.

"Jag är din bror Alva".