ANGEL | OM

Kapitel 41 - Jag älskar dig

Alvas perspektiv

Mitt hjärta dunkar fortare än vad det någonsin har gjort. Mina tankar snurrar runt i mitt huvud och en svag känsla av illamående har börjat inta min kropp. Hur kommer det gå för Nicole? Kommer hon komma hem i säkerhet eller har killarna fixat någon annan som ska ta hand om henne? Jag hoppas verkligen att hon kommer hem i säkerhet, men jag kommer sakna henne något otroligt mycket. 

Den största oron ligger faktiskt ändå hos mig själv. Hur kommer det gå för mig nu när jag inte har någon annan än mig själv? Vad kommer hända med mig när vi kommer tillbaka till de andra killarna? Hur länge kommer jag få överleva? 

Precis som jag misstänkte har Felix skjutsat mig till en flygplats. Denna ligger dock lite mer avlägset än vad både Bromma och Arlanda flygplats gör. Såklart, alla vakter och poliser vet väl säkert att både jag och Nicole är hemma i säkerheten igen. Fast nu är det bara Nicole som är det. 

När motorn har stoppats börjar hans mobil ringa. Ifall jag inte hade varit fastbunden i baksätet hade jag förmodligen tagit mig ut från bilen och försökt springa ifrån honom. Men nu är jag inte så pass fri att det skulle gå att genomföra. Det är nog lite för svårt att springa med händerna fastbundna bakom ryggen och fötterna hopbundna. Dessutom skaver repet något så hemskt om mina handleder att det börjar bli riktigt plågsamt. 

"Tja boss"

Jag förmodar att det är självaste Oscar Molander som han pratar med. Hela jag ryser till bara jag tänker på honom och vad han förmodligen kommer göra med mig. Fast på något sätt känns det nästan som om en liten del av mig saknar honom. Antingen börjar jag bli galen på riktigt eller så stämmer den känslan. Det återstår väl bara att se. 

"Aha, så vi ska inte till London?"

Jag spetsar mina öron i ett försök att höra vad Molander säger på andra sidan luren. Det går inte så bra som jag hoppats på och det enda jag hör är mummel. 

"Ojdå, så ni är i vår villa här i Sverige?" 

"Okej, yes, bra, vi ses då". Han avslutar samtalet och vänder sig om mot mig. "Ändrade planer sötis, det verkar som om vi ska stanna i Sverige ett tag" säger han. Han hånflinar mot mig och jag besvarar honom med en rejäl bitch-blick. Ett litet småskratt slinker ur hans mun innan han sedan vänder sig om igen. Motorn startas och vi bär oss av mot, för mig, en ny okänd destination.

Det som gör mig lite glad är att turen till deras villa inte alls tar lång tid. Det borde alltså betyda att vi fortfarande är i Stockholm eller iallafall i närheten av Stockholm. Dock vet jag inte om det hjälper mig eller inte. Att försöka rymma en gång till tror jag inte skulle vara så himla populärt. Inte om de lyckas fånga mig igen iallafall. 

Felix stannar motorn. Han har svängt in i en liten skog och parkerat bilen vid en grusparkering. Gruset knastrar under hans fötter när han går över till min sida av baksätet och öppnar dörren. Hånflinet är kvar när han lyfter upp mig i sin famn. Jag ligger i brudstil i hans famn när han bär mig in mot huset. 

Jag gör det lite komplicerat för honom att låsa upp dörren men efter ett tag lyckas han och han fortsätter in i huset. Han bär in mig mot något jag förmodar är deras vardagsrum. Jag blir nedsatt på deras soffa och nu äntligen knyter Felix upp repen. "Flyr du igen knyter jag de ännu hårdare" mumlar Felix och slänger iväg repen på golvet. Jag masserar mina ömma handleder och undviker att möta hans blick. 

Steg hörs i hallen och mitt hjärta börjar dunka fortare och fortare. Det enda jag kan tänka på just nu är att det är nu jag dör. Det är inom dessa sekunderna som mitt liv kommer ta slut. Jag kommer inte överleva en sekund till. Med smått skräckslagna ögon tittar jag bort mot personen som kommer in i rummet. Molander. Men han är den enda. "Tack Felix, du kan gå nu, de andra är där uppe" säger han och gestikulerar mot Felix för att han ska lämna oss ensamma. 

Toppen. 

Han tar några steg närmre mig och sätter sig på en fåtölj som står mittemot soffan jag sitter i. Min blick är sänkt mot golvet men jag märker hur Molander tittar mot mig och försöker fånga min blick. "Alva..du vet när jag kysste den bruden?" börjar han. Jag tittar upp på honom med en iskall blick. Varför är det relevant för mig att ens få reda på något om det? Kommer han berätta hur bra hon var på att kyssas eller så? Skrattretande. 

"Jag ville..jag ville bara se hur du skulle reagera" säger han med en osäker röst. Jag som knappt trodde han kunde vara osäker. Han är ju ändå the boss. "Jag älskar dig Alva. Jag blev helt förkrossad när jag fick höra att ni hade rymt" fortsätter han. Jag lägger armarna i kors och tittar oförstående på honom. Jag hörde varje ord av vad han sa men att förstå dem var något svårare. Han älskar mig?

"Varför tror du att Felix bara tog med dig till mig? Och inte Nicole? Jag hade kunnat skicka flera personer ifall jag ville ha er båda två" säger han och jag biter mig fundersamt i läppen. Du måste skämta med mig. Man kan ju lugnt säga att han har ett udda sätt att behandla de han älskar. "Jag bad Felix att söka upp dig för att du betyder allt för mig Alva" säger han. Tårar börjar bildas bakom mina ögonlock och plötsligt hotar de med att falla. 

"Men.." börjar jag men min röst spricker. "Om du nu älskar mig, varför har du behandlat mig såhär? Tvingat mig att göra hemska saker som jag mått dåligt av?" säger jag frustrerat och tårarna börjar långsamt rinna ner för mina kinder. 

"För det är mitt jobb Alva, förstår du vad alla andra gäng skulle säga om oss ifall jag blev tillsammans med en av mina fångar? Jag skulle bli till åtlöje" 

Jag torkar bort tårarna från mina kinder och vänder bort blicken från honom. Han reser sig upp från fåtöljen och sätter sig istället bredvid mig i soffan. Hans hand placeras mot min kind. Långsamt lutar han sig framåt mot mig och raderar det avstånd som finns mellan oss. Hans läppar pressas försiktigt mot mina. I min mage skjuts det fyrverkerier och fjärilarna blir som galna. Plötsligt känns allting så rätt fast samtidigt så himla fel. Men av någon anledning känns det okej, helt okej. 

Vår kyss avbryts av en hög smäll. Jag skriker till högt och Molander flyger upp från soffan. In i huset rusar det in flera uniformerade män med pistoler i händerna. "Polis! Upp med händerna" ryter en av männen och Molander tittar förskräckt mot mig. Jag tittar lika förskräckt på honom. Hade detta varit för en halvtimma sedan hade jag känt mig otroligt lättad. Nu är jag bara rädd. De får inte ta min Molander ifrån mig. Det får de bara inte göra. 

Molander mimar 'I love you' innan han sedan vänder sig om. Men..vad gör killen? Han brukar ju alltid vara den starkaste och han brukar alltid kämpa emot. En av polismännen går fram till honom och sätter handbojor på Molander. Jag börjar gråta mer och mer och hulkar som en tok i soffan. Nej. 

Jag flyger upp och rusar mot Molander. När jag nästan är framme blir jag infångad i någons starka grepp. En annan polis. "Nej" gormar jag helt förstörd. De börjar föra bort Molander och efter ett tag kan jag inte se honom längre. 

De har tagit min Molander ifrån mig. Herregud. 

---

"Du har besök" säger sjuksystern. Jag sätter mig upp i sjukhusbädden och tittar bort mot dörren. Nicole smyger in och nästan rusar fram till mig. "Åh Alva" säger hon och kramar om mig. Jag gråter mot hennes axel och hon börjar gråta hon med. 

"Jag älskade honom" pressar jag fram försiktigt och hon avbryter kramen. Ett litet försiktigt leende läggs på hennes läppar. "Jag vet hjärtat". 

//
en liten oväntad vändning kanske? ;)