ANGEL | OM

Kapitel 9 ~ Frihet

Alvas perspektiv

Killarna försvann in till det andra rummet och de stängde även dörren efter sig. Jag kunde höra hur de pratade om något men just exakt vad de pratade om kunde jag inte urskilja. Min blick flyger över rummet och landar först på dörren till rummet där killarna är i och sedan på dörren ut från hotellrummet. Jag vet att de förmodligen skulle lyckas få tag på mig igen om jag nu skulle lyckas rymma eftersom de förmodligen har gjort detta några gånger. Men om det nu är så att jag faktiskt lyckas fly, och kanske till och med kommer iväg från killarna, vart skulle jag ens ta vägen? Jag har ingen aning om vart vi är, bara vilket land och vilken stad vi är i. Jag suckar halvt uppgivet men beslutar mig för att faktiskt försöka. Det värsta som kan hända är väl att de fångar mig igen.

Tyst som en mus reser jag mig upp från sängen och tassar långsamt bort till dörren som skulle halvt leda mig till friheten. Långsamt trycker jag ner handtaget, fortfarande medveten om att de fortfarande pratar inne i det rummet. Jag öppnar dörren tillräckligt mycket för att jag ska kunna smyga mig ut och därefter stänga igen dörren väldigt tyst.

Till min stora förvåning lyckas jag väldigt bra med att lämna rummet. Nu kommer vi dock till det lite större problemet: att faktiskt ta mig ut och bort från slottet.

Jag börjar vandra längs korridorerna som finns på hotellet och hittar äntligen tillbaka till hissarna. Jag tittar då och då bakom mig och hoppas innerligt varje gång att de inte ska stå precis bakom mig. Hissen plingar till och dörrarna öppnas. Jag kliver in i hissen och till min tur så står ingen i hissen. Jag litar inte riktigt på de som finns på detta hotellet.

Hissen kommer ner till lobbyn och jag kliver ur den. Jag är noggrann med att inte titta bort mot receptionisten utan försöker dölja mitt ansikte för henne. Jag drar upp luvan som finns på min hood-tröja så att det ska bli svårare att urskilja vem jag är. Lite halvstressad och med hjärtat uppe i halsgropen öppnar jag den stora porten ut från slottet och kommer ut till friheten. Direkt när jag har kommit ut tar jag ett djupt andetag och den friska luften bränner i mina lungor. Jag småjoggar lite längs slottet åt det hållet som killarnas hotellrum inte ligger åt. Inte förrän jag kommer till den andra kortsidan av hotellet börjar jag springa ordentligt. Jag vänder mig inte om utan fortsätter bara att springa för glatta livet. Nu har jag ändå kommit så långt och att misslyckas nu skulle bara vara väldigt jobbigt.

Efter en tid som kändes som en evighet kommer jag äntligen fram till skogen. Jag ställer mig bakom ett tjockt träd och flåsar så det skriker om det. Mitt huvud har börjat dunka igen och långsamt känner jag hur yrseln börjar ta över mig och mitt medvetande. Jag sätter mig ner med ryggen mot trädet och försöker fokusera på en stor sten som ligger några meter framför mig. Vad som än händer nu så får jag verkligen inte förlora. Jag har tagit mig bort från killarna, bort från slottet. Nu behöver jag bara hitta någon som kan hjälpa mig hem till Sverige igen. En tår börjar singla långsamt ner längs en av mina kinder.

Ljudet av någon som skriker får mig att fort ställa mig upp igen och torka bort mina tårar. Jag slänger en blick bakåt mot slottet och till min förskräckelse ser jag fyra killar, som jag för övrigt känner igen väldigt väl, som kommer rusade åt mitt håll. "Fan då" säger jag surt för mig själv och sätter sedan fart in i skogen.

Jag springer genom träd och buskar. Genom snår och taggbuskar som inte är så roliga. Jag svär några gånger för mig själv då taggarna nyper tag om mina ben. Men trots smärtan stannar jag inte. Jag vänder mig om samtidigt som jag fortsätter att småjogga och till min lättnad så kan jag inte se deras gestalter - bara höra deras ilskna röster.

Plötsligt känner jag en otrolig smärta i min arm och jag tittar förskräckt ner mot den. På grund av mitt ofokus på att titta framåt har jag lyckats att halvt springa in i ett träd och rivit min högra arm ordentligt. Det tar inte lång tid innan små röda fläckar börjar synas på ärmen av tjocktröjan. "Där är hon!" hör jag hur Molander gormar ilsket. I ren panik vänder jag mig bort från det hållet rösten kom ifrån och fortsätter springa - trots att min arm är skadad och huvudvärken är tillbaka.

Utan att se mig för snubblar jag till på en trädrot som sticker upp från marken och jag faller ner med en hård duns. Där spricker det för mig. Jag var så nära, så nära. Ett hemskt hånskratt får mig att vända mig om. Jag sitter på marken och framför mig står fyra killar. Fyra killar med väldigt ilskna blickar.

"Well well, och vart exakt var du påväg?" säger Molander och tar ett steg närmre mig. Jag flyttar mig bakåt ungefär lika mycket som han flyttade sig emot mig. "Bort från er" säger jag surt och torkar bort tårarna från mina kinder. De skrattar. "Och du trodde verkligen på att det skulle gå?" nu är det Felix som pratar. "Ja-" börjar jag men sedan försvinner min röst och fler tårar pressar sig ner för mina kinder.

Molander nickar mot mig och Enestad är snabbt framme vid mig och tar tag om min arm. Olyckligtvis är det den armen som jag skadat och vid hans beröring stönar jag till av den hemska smärtan. Han tittar förskräckt på min blodiga arm och tar sedan tag i min andra arm. Jag har verkligen ingen ork att kämpa emot och därav blir det väldigt enkelt för honom att lyfta upp mig på sin rygg. Jag gör inget, bara följer med dem. Det tjänar ändå inget till att försöka fly igen.

//

GUYS NU ÄR VI 700 !!!!! Ni är heeeelllttt underbara !! Jag tänkte typ på att ha någon tävling som tack men tror dock att det kommer dröja liiitteee. För jag tänkte att första priset kunde va att man vinner en roll i en ny bok eller något sådant men eftersom jag redan har 4 böcker ongoing så vill jag vänta lite. Kanske när jag når 900-1000 följare? Vi får se. Anyways, hoppas ni tyckte om kapitlet!! Älskar er!