ANGEL | OM

Kapitel 18 ~ "Du är skyldig oss det"

Alvas perspektiv

Ljudet av en röst som ropar på mig slår mig ur min sömn. Fast det konstiga är att rösten låter precis som min mammas röst, men hon lever ju inte längre. "Alva". Det låter verkligen som mamma. Sakta reser jag mig upp från sängen och ser mig omkring i rummet. När min blick hamnar på dörröppningen stannar mitt hjärta till. I dörröppningen står min mamma och ler mot mig. Min mamma, som har dött? Lever hon? "Mamma?" säger jag. Jag kan knappt själv höra vad jag sa eftersom det kom ut som en viskning. 

"Alva" säger hon med sin mjuka och lugnande röst. Jag känner hur tårarna bakom ögonlocken hotar med att falla. En efter en börjar de sedan rinna ner längs mina kinder. Men hur är det möjligt? Hon har ju dött i cancer för ett tag sedan? Det är omöjligt.  

Jag går närmre och närmre henne och hon står fortfarande kvar. Det är verkligen hon. Jag lägger armarna om henne och tårarna fortsätter att rinna ner längs mina kinder som nu är helt genomblöta. Men då händer något. Det ser nästan precis ut som om hon helt plötsligt suddas bort. Som om hon försvinner lite för varje sekund som går. 

"Mamma?" jag tittar oroligt på henne. "Mamma nej, snälla, stanna hos mig, snälla mamma" säger jag förtvivlat samtidigt som jag ser min mamma försvinna mer och mer. Efter ett tag är hon helt borta. 

Med andan i halsen sätter jag mig med ett ryck upp i sängen. 
Det var bara en dröm. Allt var bara en dröm. Det gör ont i mig. Jag saknar henne så himla mycket. Precis som i drömmen börjar ett flertal tårar rinna ner längs mina kinder. Jag saknar mitt vanliga liv. Jag saknar mitt vanliga liv trots att det bara var ett normalt lite småtråkigt tonårsliv. 

För det liv jag lever nu är ett rent helvete, bokstavligen. 

"Alva?" 

Jag vänder mig om mot dörröppningen och ser Enestad komma in genom dörren. Jag torkar bort tårarna från mina kinder och nickar sedan. Han tittar först oroligt på mig och drar sedan sin hand genom håret. "Här, ta på dig detta, vi ska dra nu" säger han och kommer fram till mig med en påse kläder. "Tack" säger jag tyst och tar emot påsen. "Hur..hur är det?" frågar han och jag rycker på axlarna. "Du förstår kanske" säger jag. 

Åter igen blir jag osäker på varför han är så snäll mot mig. Han vänder sig om för att lämna mig i rummet så jag kan byta om men jag stoppar honom. "Oscar". Han vänder sig om och tittar på mig. "Ah?".

"Hur kommer det sig att du är så snäll mot mig? Du är ju med i detta gänget fullt med idioter" frågar jag. Han ger ifrån sig en högljudd suck och vänder sig sedan om igen. Han fortsätter bort mot dörren och nu är det min tur att sucka högt. "Men tack då" muttrar jag irriterat och han stannar kvickt till i dörröppningen. "Jag kommer berätta det för dig Alva, men inte nu" säger han utan att vända sig mot mig. 

Jag är så trött att de döljer saker för mig. När de behandlar mig på det viset som de gör har jag faktiskt rätt till att få reda på mer än vad jag än så länge har fått. 

Jag suckar åter igen och reser mig sedan upp från sängen för att ta på de kläder som Oscar kom med. När jag öppnar påsen blir jag nästan chockad. Jag hade i princip förväntat mig att se en liten tygbit i påsen men dessa kläderna är jättesnygga. Ett par vanliga, ljusblåa jeans med hål i och en vit blus. Det ligger även lite underkläder i påsen. Med tanke på modellen på underkläderna kan jag nästan lista ut att det är Omar som har varit iväg och handlat åt mig. 

Men när det gäller de vanliga kläderna skulle jag gissa på att det är Oscar som har köpt de till mig. Enestad då. Det känns som om han innerst inne är en superfin kille men som har hamnat här av några för mig okända anledningar. 

Jag trär på mig kläderna och går sedan ner till de andra. De möter mig direkt när jag kommer ner för trappan och Molander har ett stort leende på läpparna. Enestad granskar mig och min outfit och sedan börjar även han le. "We're going to London baby" säger Molander och jag spärrar upp ögonen. "Oh hell no och jag är inte din baby" säger jag irriterat tillbaka. Om de tror att de ska lyckas få med mig till London så kan de bara glömma det. Jag tänker inte hålla på att resa fram och tillbaka från olika ställen, speciellt inte när de är mitt resesällskap. Aldrig i hela mitt liv. 

"Jag ska hem, ni får fixa hem mig, jag kommer inte vara kvar i denna skiten längre, det räcker nu, jag har inte gjort ett piss för att förtjäna detta" säger jag surt och lägger armarna i kors. 

"Sorry babe but that's impossible" säger Molander och hånflinar mot mig. "Du har inget val, du måste följa med oss, du är skyldig oss det" fortsätter han och jag börjar hånskratta. "För det är nog rimligt, jag kan inte vara skyldig er något om jag inte ens har träffat er". 

"På ett sätt har du rätt i att du inte gjort något, men det har din mamma" fortsätter han och jag skakar på huvudet. "Don't you dare säga att det är min mammas fel att jag är här". Ilskan inom mig börjar koka mer och mer och det är så nära att det kokar över nu. "Just get me the fuck home" skriker jag högt och argt. "Shut ut baby" säger han och har kvar sitt äckliga hånflin på sina läppar. "Jag är inte din baby" muttrar jag ilsket. "Åho jo" säger han och ler stolt. "I helvete heller Molander jag hatar dig". 

Det nästa som sker, sker så fort att jag knappt hinner tänka. Han höjer sin hand och slår till mig hårt över kinden. Nu är det nog. Jag ska precis slå tillbaka när Omar kommer mellan mig och Molander. "Okej stop it, both of you!" säger han och pressar tillbaka mig. "Och by the way, kärlek börjar alltid med bråk" säger han sedan och småflinar mot mig. "Shut the fuck up Omar" säger jag men han börjar bara skratta.