ANGEL | OM

Kapitel 39 - Polisstationen nästa!

Alvas perspektiv

"Jag tror inte att vi borde stanna här över natten, det är alldeles för riskabelt" säger jag och Nicole nickar instämmande. Man vet aldrig vad killarna har i baktanke. Vem vet? De kanske sitter kvar bakom något träd och väntar på att vi ska komma fram av oss själva. Det får vi iallafall inte hoppas på. Vi har ändå kommit en bra bit på vägen mot vår frihet. Nästa steg är att hitta in till stan där vi kan få hjälp av någon. Jag skulle gissa att polisstationen blir vårt nästa stopp. Eller förresten, en offentlig toalett med rent vatten hade inte varit fel. Vi ser helt hemska ut med smink kladdat över hela ansiktet i princip. Nu när vi har rusat genom skogen har vi även plockat på oss lite mera smuts än tidigare. 

"Ska vi röra på oss då?" frågar Nicole och jag nickar. Jag tittar bakåt åt det hållet som killarna fortsatte mot och till min stora lättnad så syns ingen av dem till. Vi börjar småjogga åt den riktning som vi tror är den rätta in till stan. Det lär ta flera timmar innan vi är framme men det kommer vara värt allt slit att ta sig dig. Att kunna slippa gå rädd varje minut av dygnet hade varit en sån befrielse. 

"Tänk om vi kan bli helt fria" säger jag flåsandes. Med absolut ingen träning under dessa veckorna är det inte så jättekonstigt att min kondition blivit såhär pass dålig som den är just nu. "Ja, men jag vågar inte hoppas på det förrän vi kommit till polisen" säger Nicole medan vi fortsätter framåt. 

Plötsligt hörs ett högljutt knakande vilket får mitt hjärta att hoppa ända upp i halsgropen. Jag vänder mig förskräckt om och vågar knappt titta. Till min stora lättnad var det bara en katt som trampat sönder en kvist bakom oss. Herregud var rädd jag var. Nicole blev lika skrämd som jag så när vi inser att det inte var någon fara börjar vi båda två skratta lite. 

"Kolla, där är ju en väg" jag pekar bort mot vägen som jag nyss fått syn på. "Och där är skyltar!" utbrister Nicole och ökar tempot en aning. Jag följer tätt efter henne fram till skylten. "Vi ska åt det hållet, det står centrum där!" säger Nicole otroligt hoppfullt. Jag kramar om henne och börjar nästan gråta glädjetårar. Kan detta ens vara sant? Att vi bara behöver ta oss in till polisstationen och sedan är vi fria för gott? Jag vågar knappt tro att det är sant. 

"Vi borde dock gå inuti skogen så länge det går, fall i fall de har tagit bilen för att hitta oss är det lättare att gömma sig i skogen" säger jag. Nicole nickar instämmande och vi tar oss in i skogen igen men förflyttar oss i den riktning som centrum ligger åt. Vi går fort. Ju fortare vi kommer fram desto större är chansen att vi tar oss dit levande. 

Det känns som en evighet men tillslut börjar fler och fler hus synas till längs gatorna. Vi letar oss in till centrum och hittar nästan direkt en öppet restaurang där vi smiter in för att tvätta av oss. Vi går in till toaletterna och sätter på kranen till hett vatten. Försiktigt låter jag mina händer få känna det varma vattnet. Det känns så otroligt skönt med beröringen av varmt vatten. Jag för mina händer upp mot ansiktet för att tvätta bort smutsen. Nicole gör likadant. Det tar ett tag innan vi har fått bort allt men det känns så skönt när det väl är färdigt.

"Kom, vi frågar efter polisstationen där ute" säger Nicole och vi går ut från toaletterna.

"Excuse me, can you tell us where the police station is?" frågar Nicole kvinnan bakom disken. Hon tittar upp på oss och nickar. "Just follow the street and you'll see it soon" säger hon och vi tackar så mycket för hjälpen.

När vi kommer ut i den friska luften igen fortsätter vi att småjogga hela vägen fram till polisstationen. Ett stort och brett leende sitter på mitt ansikte just nu. Jag kan inte förstå att vi har klarat det. Vi klarade att ta oss hit utan att de kunde hitta oss och ta tillbaka oss. Jag måste drömma.

Vi skyndar oss fram till receptionen. Kvinnan bakom disken spärrar upp sina ögon när hon ser oss. "You have to be kidding me" säger hon häpet och vänder sig om. Hon ropar på någon innan vi ens har hunnit säga något. Det kommer ut en uniformklädd man och även han ser något chockad ut när han ser oss. "Oh my god, you're alive" säger han till oss och vi nickar långsamt. "Can you help us?" Pressar jag fram och känner nästan hur jag börjar gråta. "Ofcourse, come with me" säger han och vi följer efter honom in till ett litet rum. När vi kommer till rummet har även fler poliser kommit dit. Vi blir tilldelade filtar, mackor och lite varm choklad. De säger gång på gång att de är otroligt överraskade över att vi lyckades ta oss hit på egen hand.

Vi är fria och har hjälpen precis framför oss...jag kan knappt tro det!