Alvas perspektiv
Jag faller ihop som en klump på den grusiga marken. Förskräckt tittar jag åter igen mot mitt ben och ger ifrån mig ett högt skrikande när jag ser allt blod.
"ALVA" hör jag hur Molander ropar bakom mig. Med tårar i mina ögon vänder jag på mitt huvud och tittar bort mot honom. Han ser helt chockad ut och tvekar inte en sekund innan han rusar fram till mig. När han äntligen kommer fram till mig lyfter han med försiktiga rörelser upp mig i brudstil. Han fumlar lite med att få upp bildörren och det går inte så bra för honom. "Fucking hell" gormar han och jag märker tydligt på honom att han är stressad. När han äntligen lyckas få upp bildörren lyfter han sedan försiktigt in mig i baksätet av bilen. Mina tårar forsar fortfarande ner för mina kinder som nu är alldeles dyngblöta.
"Oscar, Omar, Felix, kom NU!" ropar han och stänger sedan igen bildörren med en smäll. Jag rycker till av den höga smällen och stönar till av smärtan i mitt ben. Att beskriva den smärta som jag just nu upplever är nästan omöjligt. Det gör så förbannat ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen.
"Shh, breath slowly love, det kommer bli bra" viskar Molander lugnande i mitt öra. Hans mjuka röst får mig att lugna ner mig en smula.
De andra killarna öppnar vars en bildörr och hoppar in i bilen med full fart. Felix sätter sig i förarsätet och startar igång bilen med en gång. De andra två sätter sig i baksätet med mig och Molander. Molander placerar mig så jag ligger nästan raklång på det ena baksätet. Enestad sätter sig på knä bredvid mig och greppar tag om min ena hand. Försiktigt vänder jag på mitt huvud så mina ögon möts av Enestads. Han kramar om min hand och kysser den försiktigt. Jag ser på hans blick att han är helt förkrossad.
Det värmer lite i mig. Att han verkligen verkar bry sig om mig. Han bryr sig inte om min kropp eller så utan han bryr sig om vem jag verkligen är och på något sätt vill han mitt bästa. Om man bortser ifrån att han, tillsammans med de andra tre killarna, håller mig kidnappad. Mina tårar har slutat rinna men jag snyftar fortfarande. Omar tar av sig sin svarta kofta och virar den runt mitt ben där kulan har gått igenom. Han drar åt ordentligt och jag stönar till av smärtan.
Plötsligt kör vi ner i något litet hål på gatan och hela bilen gungar till. Jag råkar slå i mitt ben och tårarna kommer tillbaka igen. Smärtan sprider sig från mitt smalben ända upp till hjässan. En svag huvudvärk blir tydligare och tydligare och jag börjar må mer och mer dåligt ju längre tiden går. "Jag-" börjar jag men får inte fram fler ord. Det går bara inte.
"Hon måste till sjukhuset, och det är nu" säger Enestad och kramar om min hand hårdare. "Glöm det, not a chance, vi kommer bli påkomna" säger Molander stressat och jag blänger surt på honom. Skojar han med mig? Wow. Killen bryr sig ju verkligen inte ett skit om hur jag mår. Även när jag blivit skjuten i benet. "Men är du fullkomligt dum i huvudet?! Hon är förfan skottskadad Oscar!" säger Enestad ilsket och jag vänder mig om för att titta på honom. "Det kommer bli bra, jag lovar dig" säger han med en betydligt lugnare röst än tidigare. "Vi måste göra något, det håller jag med om, men en sak är säker och det är att vi INTE ska till sjukhuset" säger Molander.
"Omar, ring Harry" säger Molander och Omar nickar. Han plockar fram sin mobil och knappar in ett telefonnummer som han sedan ringer upp. Helt ärligt är jag trött på nya personer inom denna kretsen. Det finns ju inte en enda vettig jävel som är vän med dessa killarna. Alla är bara idioter. Jag kvider till av smärtan i benet som börjar bli värre och värre. "Oscar" pressar jag fram. Både Molander och Enestad tittar oroligt mot mig. Molander smeker min panna försiktigt och Enestad kramar om min hand. "Jag mår verkligen inte bra".
"Det kommer lösa sig Alva, det viktiga är att du inte stänger ögonen, okej?" säger Molander med en lugn röst och jag nickar långsamt på mitt tunga huvud.
"Hi Harry! We need your help and I won't take a no as an answer, we have a girl here who has been shoot in her leg and she's in a lot of pain, do you think you can help us and her?" säger Omar till den som är på andra sidan av telefonlinjen. Han är tyst ett tag och skiner sedan upp i ett svagt leende. "Thank you mate, see ya there" säger han sedan och lägger sedan ner telefonen igen.
"Kör mot Cameron's place, Harry väntar på oss där" säger Omar och ler medlidande mot mig. Det känns bra att de har hittat någon som ska hjälpa mig men det skrämmer mig att det förmodligen inte är någon riktig läkare som ska ta hand om mig. "Vem är...Harry?" frågar jag med all den kraft jag har kvar. "Han är som vår läkare, så han är utbildad och kan sin grej" svarar Omar. Okej. Så han kan ändå sin grej, enligt Omar då. Men jag är fortfarande inte så överförtjust i tanken.
När vi kommer fram till Cameron's hus tar det inte lång tid innan Molander har plockat upp mig i brudstil och rusar in med mig till Camerons vardagsrum. Han placerar mig på soffan och tar sedan något steg bakåt. Ett helt nytt ansikte kommer fram till mig. Jag förmodar att det är Harry. Han har brunt, halvlångt hår och gröna ögon. Jag kan se några tatueringar som slingrar sig upp på hans hals.
"Hello love, just lay still and it won't hurt" säger han och lutar sig framåt mot mig. Han sticker mig med en spruta i armen och några sekunder senare blir allt kolsvart..
//
för er som blev lite förvirrade över förra kapitlet: Alva blev ej skjuten i bröstet. De satt ju i bilen och hon hade en smärta i sitt bröst på grund av att bältet hade tryckt emot henne. Hoppas ni förstår hahah!
puss och kram skumbanan
