ANGEL | OM

Kapitel 31 ~ Du ljuger

Alvas perspektiv

"Jag är din bror Alva"

Det tar inte lång tid innan jag har tagit in varenda ord han har sagt. Normalt brukar jag behöva granska de flesta sakerna folk säger för att verkligen förstå men nu går det ovanligt fort. Jag blir som förstelnad till is när han säger den sista meningen. 'Jag är din bror Alva'. Vad ska det ens betyda? Min bror? Jag har ingen bror? Jag har aldrig haft en bror? Varför skulle jag plötsligt ha det nu då? Det går inte ihop ett dugg. Inget är ens en gnutta rimligt. Varför har inte mina föräldrar sagt något till mig om att jag har en bror? Varför har jag aldrig fått träffa honom? Varför..varför? Jag förstår inte något, inte ett knyst. 

"Du..du..du ljuger" stammar jag fram och sätter mig längre ifrån Oscar. Han ljuger, det måste han bara göra. Han tror väl säkert att han kommer kunna få mig dit han vill men om det är så, så kan han fetglömma det. Tror han verkligen att jag ska gå på det där? I min familj har vi aldrig hållit något hemligt, aldrig i hela vårt liv. Så varför skulle det Oscar säga vara sant? Det kan lika väl vara en lögn för att få mig att gå med på något eller liknande. Det bara måste vara en lögn. Jag litar ju hellre på min mamma, trots att hon ej lever längre, än att lita på en främling som dessutom har kidnappat mig. Hell no att jag kommer lita på Oscar. 

"Nej, jag ljuger inte" säger Oscar och avslutar meningen med en suck. "Men..varför..hur..va?" stammar jag fram och tittar upp på Oscar med en oförstående blick. Det börjar bildas en klump i min mage. Jag är något så in i helvetes förvirrad och förstår inte ett knyst just nu. Ska jag lita på honom? Eller ska jag bara be honom att dra åt helvete. Fast det kan jag inte göra, han har ju varit så snäll mot mig hela tiden av detta helvete. Han suckar och tittar iväg från mig ett tag. Tystnaden som uppstår är nästan obehaglig. När han vänder sig om igen upptäcker jag tårarna i hans ögon. 

"Våra föräldrar har hållit på med this gang shit sedan länge tillbaka, även när vi föddes. Jag är född något år innan dig och eftersom de höll på med de gängaktiviteterna så valde de att adoptera bort mig, för de kunde inte ta hand om mig" säger han samtidigt som några tårar börjar rinna ner längs hans kinder. "Men Oscar..." säger jag och flyttar mig närmre honom igen. "De letade upp mig när jag var tretton, och då började dra mig in i detta gänget" fortsätter han och jag lägger min hand på hans axel. "De berättade om dig men vi kom alla överens om att vi skulle hålla dig utanför det hela, därav har du och jag aldrig träffats tidigare". 

"Så du menar.."

"Jag menar att jag är din bror Alva och ja vi har ljugit för dig hela ditt liv i princip" säger han och nu är det jag som börjar gråta. Wow kul. Mina egna familjemedlemmar har ljugit mig rätt upp i ansiktet. Jag känner mig så förstörd inombords. Han lägger sina armar om mig och kramar om mig hårt. "Så du menar att du mördade din egna mamma" säger jag mot hans axel och han suckar tungt. "Ja, eller, jag ville inte det, men Molander hotade mig, han sa att det stod mellan dig eller vår mamma". 

Så han ville beskydda mig? Innan vi ens hade träffats? Om han är så schysst vad gör han i detta gänget då? 

Jag lutar mig tillbaka. "Den lilla äckliga saken" säger jag surt och det börjar nästan blixtra i mina ögon. Ilskan för Molander är något ofantligt stor. Den går inte ens att beskriva. "Men jag är glad att jag äntligen har fått chansen att träffa dig, och nu hoppas jag att du förstår varför jag har varit snäll mot dig" säger han och jag nickar långsamt. Jag torkar bort mina tårar från kinderna och suckar tyst. "Well, det är kul att få träffa dig i guess, även fast jag inte visste något om dig" säger jag och rycker på axlarna. 

Mitt i min och Oscars diskussion öppnas dörren in till mitt rum och Molander kommer in med Nicole i ett starkt grepp. Genom att titta in i hennes ögon ser jag att han håller väldigt hårt om hennes sköra handled. Om det nu inte hade varit så att Molander är kapabel till det han faktiskt är, så hade jag inte tvekat en sekund på att slå ner honom nu. Men det går inte. Jag tittar över på Oscar och ser hur han torkar bort sina tårar fort som bara den. "Vi sätter de i samma rum, Omar skulle ta hem någon brud eller nåt" säger Molander och kommer in till oss i rummet. "Sängen är ändå en king size så det blir perfekt" säger Oscar och Molander nickar instämmande. Enestad reser sig upp från sängen och ler lite svagt mot mig innan han sedan försvinner ut från rummet. Molander tittar misstänksamt på mig men jag besvarar bara hans blick med ett oskyldigt leende. Han fnyser till och lämnar oss sedan i rummet. Det allt för välkända ljudet av att någon låser en dörr hörs och fotstegen utanför dör långsamt ut. 

"Hold up, har du gråtit?" frågar Nicole och skyndar sig fram till mig. Hon sätter sig ner alldeles intill mig på sängkanten. "Varför undrar du?" frågar jag och biter mig löst i läppen. "Girl, du kan inte dölja detta för mig, dina ögon är helt rödsprängda" säger hon och lägger sin ena arm om mina axlar. Jag suckar tungt och kryper sedan ner under täcket, Nicole följer efter och lägger sig bredvid mig. 

"Jag pratade med Oscar nu och..." börjar jag och tar sedan en kort paus för att tvinga bort gråten som sitter som en klump i halsen. "Han..Oscar..är min bror" säger jag och Nicole spärrar upp sina ögon. "Du driver" säger hon och gapar. Jag skakar på huvudet och suckar åter igen. "Det är därför han har varit så snäll mot mig" fortsätter jag och hon rynkar på ögonbrynen. "Sen så berättade han även att de är anledningen till varför min mamma fick cancer, tydligen har mamma jobbat för dem hela livet i princip och de hamnade i en konflikt. Tydligen ville Molander be om min hand lol men mamma sa nej".

"De är för äckliga, det är inte ens kul, ta livet av din..och vänta, då har Oscar ju tagit livet av sin egna mamma????" säger Nicole chockat och jag nickar långsamt. "Hela denna grejen är så otroligt sjukt" säger jag och hon nickar instämmande. 

"Men varför har din mamma inte sagt något om Oscar?" 

"hon ville inte att jag skulle bli indragen i något gäng skit, som Oscar kallade det" säger jag och rycker på axlarna. "Omtänksamt ändå men hade jag varit du hade jag blivit helt förkrossad" säger hon och tittar medlidande på mig. "Det är väl typ det jag är, men jag vet inte vad jag känner längre, jag vill bara härifrån nu" säger jag och tårar börjar rinna ner längs mina kinder igen. 

"Vi måste här ifrån, och det är fort, annars kommer det kanske sluta på samma sätt som det gjorde för din mamma" säger Nicole allvarligt och kramar om mig. 

Det läskiga med detta är att Nicole förmodligen har rätt. Det finns inget som säger att vi kommer överleva detta om vi inte lyckas rymma...så det är väl det vi måste försöka..