Never Good Boys|| M.G

Del 8

Rösta gärna❤❤

Efter några timmar så ska jag gå hem. Jag säger hejdå till Martinus och lämnar hans rum och stänger dörren efter mig. Någon tar ett hårt tag om min arm och drar med mig någonstans. Jag fattar att det är Marcus.

-Släpp mig, säger jag.

-Schhh. Kom, säger han och stänger dörren. Zack sitter i hans stol som står vid fönstret och håller på med sin mobil.

-Lita inte på Martinus, säger Marcus.

-Varför ska jag lita på dig, säger jag.

-Jag varnar dig, säger han och hans grepp om min handled hårdnar. Jag vill bara skrika för att han håller så hårt.

-Släpp mig, säger jag och han släpper. Min handled är lite röd och jag känner min puls slå på det stället han hållit mig. Jag backar mit dörren medans jag kollar på Marcus.

-Vart ska du prinsessa? säger Zack som släppt sin mobil.

-Kalla mig inte för prinsessa, säger jag.

-Why not. Du får allt du vill ha, säger han. Ja jag får allt jag vill ha. Jag är så jävla bortskämd. Allt jag vill ha är en riktig familj. En familj där alla bryr sig om varandra. Där dom stöttar varandra. Jag vill ha något syskon. Jag skulle gjort vad som helst för att få en till medlem i familjen. Vad som helst.  Jag vill att min mamma ska spendera tid med mig och gå och shoppa, precis som Lovisa och hennes mamma gör. Jag vill att pappa ska ta mig till massa basket matcher så som vi gjorde när jag var liten. Basket är det bästa jag vet.

-Jag får inte allt jag vill ha, säger jag.

-Vad är det prinsessan vill ha då? säger Marcus.

-En familj. En familj som bryr sig om mig, säger jag.

-En mamma som gick och shoppade med mig. En pappa som tog mig till massa basket matcher som han gjorde när jag var liten, fortsätter jag.

-Jag fattar inte att du och Martinus bråkar hela tiden. Ta vara på varandra. Livet är kort. Du ska vara glad att du har Martinus. Du ska vara glad att du har en familj som bryr sig. Du ska vara glad över dina fans. Om du inte gör det så går du miste om något, säger jag.

-Jag har ingen. Jag har varken en familj som bryr sig. Dom bara ger mig massa saker och tror att det ska bli bra. Jag har ingen som jag kan gå till när jag mår skit. Vet du vem som tar hand om mig och tröstar mig när jag är ledsen, säger jag och tårarna har börjat bildas i mina ögon. Under tiden jag sagt detta så hade dörren öppnas.

-Ingen? säger Marcus.

-Ja precis INGEN. Och ni två idioter håller på så här och gör en deal om att få mig på fall. Vad fan tror du Marcus jag är inte dum. Jag hör vad du säger. Du där du är inte mycket bättre. Du nästan våldtar min bästa kompis. Vad fan tänker ni med, säger jag med tårarna rinnande för kinderna. Jag känner två armar som kramar mig bakifrån vetandes att det är Martinus som kramar mig.

-Kom, viskar han i mitt öra och drar mig med till hans rum igen. Vi sätter oss på sängen och Martinus smeker sin hand över min rygg.

-Jag borde fattat att han skulle göra något, mumlar han. Jag lutar mig mot hans börst och han lägger sig ner. Jag rättar till mig lite så att jag ligger bekvämare. Jag sluter ögonen och bara njuter. Ingen har någonsin tröstat mig på detta viset. Inte ens mina bästa vänner.