16 Juli
Jag kollar ut genom fönstret istället för att lyssna på vår tråkiga lärare. Regnet öser ner där ute även om det snart är sommarlov. Det sommarlovet ser jag framemot väldigt mycket. Ett starkt ljusskem fyller himmelen i några millisekunder innan det försvinner och ett högt ljud kommer efter som får mig och alla andra i klassen hoppa till. Martinus som sitter bredvid mig tar sin arm runt mig och drar mig närmare honom. Mitt hjärta dunkar ännu fortaren än vad det gjorde av åskan.
-Jag tror vi slutar här, säger vår lärare. Ja! Nästa lektion börjar inte förns om en timme. Martinus tar sin arm under mina ben och lyfter upp mig i hans famn då alla börjar lämna matten. Ett skratt lämnar mina torra läppar.
-Jag kan gå, säger jag och börjar trycka ifrån. Men då håller han bara hårdare. Tillslut ger jag upp. Vi båda skulle ändå till samma ställe. Jag tror att alla ska dit. Vårt rum för bara 9:or och 10:or. Martinus slänger ner mig i en soffa. Albin, Maya, Lina och Lovisa sitter i soffan mittemot. Jag flyttar på mina ben så att Martinus kan sätta sig och direkt så han satt sig så lägger jag mina ben på han.
-Ey du tar upp hela soffan, säger Marcus.
-Ee ja, säger jag.
-Flytta dig då, gnäller han. Martinus flyttar sig närmre mig så att Marcus ska få plats. Jag kollar flinandes på Marcus som suckar då jag har mina fötter på hans lår. Eller mina skor för att vara exakt.
-Såååå vad ska ni göra idag? frågar Martinus och kollar på alla som sitter här.
-Ska till mormor, säger Lina.
-Jag och Lovisa ska för....
-Vafan Maya du ska inte säga något! säger Lovisa och täcker för hennes mun snabbt med sina händer så att hon inte kan prata. Sekunden senare så sitter båda och kollar med ett lurigt leende på mig och Martinus. Okej?
-Jag ska passa syrran, suckar Albin. Hans syster är riktigt jobbig. Hon är 13 år och hon får precis som hon vill.
-Ni då? frågar han och kollar på bröderna Grus och mig. Jag rycker på axlarna.
-Vi har fotbollsträning men det ser ut som att vi inte kan gå på den, säger Martinus och kollar ut. Regnet har inte lugnat sig utan det snattrar på mer än innan och det har blivit lite mörkare. Undrar om vi ens kommer kunna lämna skolan idag. Men lite mysigt hade det varit att sova över på skolan.
-Tänk om vi måste övernatta på skolan, säger jag.
-Ja det hoppas jag! säger Albin och ett skratt lämnar mig.
-Vi kommer säkert stanna, säger jag och tittar ut igen. Dagen flyter på man glömmer nästan ovädret. Eller tills det slår ner en blixt och åskan kommer. Min mobil burrar till och jag tar upp den för att kolla vad det är.
Martinus
| Möt mig i matsalen klockan 19♡Jag kollar upp mot honom. Han är helt inne med att prata med sina vänner.
-Du hade visst rätt, skrockar Albin.
-Varför skulle jag inte haft rätt, säger jag och flinar.
-Men det ska faktiskt bli mysigt att sova här. Tänk att dom har madrasser och allt. Fast synd att vissa måste dela, säger jag. Albin flinar och slår till mig lite lätt.
-Du och Martinus kan ju dela, säger han och där satte jag mitt egna slem i halsen. Jag börjar hosta hysteriskt och fått lite uppmärksamhet. När hostan lugnar sig så ser jag att Martinus kollar på mig. Han visar först en tumme ner och sen upp och vänder så hela tiden. Jag visar honom en tumme upp och han nickar lätt.
-Han är rätt så söt. Liksom kolla han undrade hur du mår efter en host attack, säger Albin och jag hoppar till då jag helt glömt honom. Stackars Albin.
-Ella gillar du han?
-Ja, säger jag och en lätt rådnad sprider sig över mina fräkniga kinder. Jag brukar aldrig prata med Ablin om kärlek. Det brukar jag göra med Lovisa och Maya.
-Förlåt om jag säger detta nu, säger han.
-Men jag tror jag gillar dig, fortsätter han. What?! Jag kollar på honom och blinkar några gånger.
-Ja jag vet jag rör till det. Jag ska låta dig och Martinus vara. Ni är söta tillsammans. Alla tycker att ni ska vara ihop. Ni är det finaste paret på skolan. Eller va. Ni va det finaste paret innan ni gjorde slut, säger han innan han lämnar mig ensam och stum i soffan. Jag kollar på hans ryggtavla som försvinner ut genom dörren. That's why I hate love.
-Ella kom och va med oss! ropar Martinus och min uppmärksamhet dras till honom. Jag reser mig upp och går fram till hans gäng. Även om han inte är en fuckboy längre så är det fortfarande han som är "ledaren".
-Varför skulle jag komma? frågar jag.
-Jag vill vara med dig, säger Martinus som det var det mest självklaraste.
"Hej jag skriver från min dator nu och här vet jag inte hur man gör tjock och sne text.....men här fick ni en lång del <3"
RÖSTA OCH KOMMENTERA<333
YOU ARE READING
Never Good Boys|| M.G
FanfictionMarcus och Martinus Gunnarsen. Två 14 åriga killar som är kända lite här och där i världen. Deras fans säger att dom är världens bästa killar och dom tånar efter dom. Då har dom aldrig sett dom i skolan. °•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•°•...