Never Good Boys|| M.G

Del 64

Kommentarer strömmar in, en efter en hela tiden. Många med massa hjärtan, många som är ganska besvikna och ganska mycket hat. Jag suckar och lägger ner mobilen och kollar på min bror som fortfarande inte vet vad han ska skriva. Jag reser mig upp för att gå ut en sväng. 

Det är mörkt ute och små svaga vindar kommer då och då. Ibland är det skönt att att komma ut och bara glömma allt. Min blick förs över lilla Trofors där jag står på den lilla utsiktsplatsen. Längre fram är det en bänk. Även om det är mörkt så kan jag se det svarta håret som tillhör tjejen jag älskar. Jag går fram och sätter mig bredvid henne. 

~Tredjeperson POV~

Båda sitter tysta. Dom säger inget. Kollar bara upp i den mörka stjärntäckta himmelen. Han kollar på henne och hon kollar på honom. 

-Varför gråter du? frågar han henne och torkar hennes tårar som åker långsamt ner för hennes rosen röda kinder. Utan att svara så kollar hon ut över lilla byn Trofors. 

-Jag och mamma brukade gå hit, säger hon och tårarna börjar rinna igen. 

~Ellas POV~

Han tar min hand och stryker sin tumme över min handrygg. Jag lutar mig mot honom och han tar sin andra arm om mina axlar och drar mig nämre. 

-Om inte du hade gått hem till mig då du fick reda på att jag ville flytta skulle jag varit död, säger jag. Han stannar upp i sin rörelse. 

-Jag ville dö. Precis innan du knackade så va jag påväg att svälja hela burken med sömnpillerna. Om du bara hade kommit någon sekund efter hade jag varit död, fortsätter jag. 

Flashback

Jag höjer handen mot munnen för att svälja pillerna som kommer göra att jag försvinner. Försvinner från allt. Jag öppnar munnen. Jag älskar Martinus. Jag vågar bara inte skriva ett hejdå. Jag är rädd. Så fort jag svalt dessa så slipper jag vara rädd. 

Det knackar på dörren där nere. Jag suckar och lägger ner alla sömnpiller i burken igen och går ner. När jag ser vem det är stannar jag och kollar på burken jag håller i. Han knackar igen och jag hör att han sjunker ner med ryggen längs dörren. 

-Ella snälla, säger han.

-Du behöver inte släppa in mig. Du får hata mig. Men jag vill att du lyssnar på mig. Snälla, säger han. Jag suckar och gör precis som han. När jag har satt mig ner så öppnar jag burken och häller ut alla pillerna i min hand redo att svälja när jag inte orkar mer. 

-Jag betedde mig så för att jag va besviken på mig själv. Jag behövde en bekännelse för att veta om jag är bra nog. Så då låg jag med Mira, säger han. Jag tar bort handen från munnen. Jag kanske ska höra först hans förklaring. 

Slut på flashback

Snart når denna boken sitt slut. 6 delar kvar:))

Rösta och kommentera så blir jag glad