Farlig förälskelse

03

Isabella vaknade precis som hon hade somnat, halvt sittandes i soffan. Ryggen och nacken värkte när hon försökte sträcka på sig. Hur hade hon bara kunnat somna? Det var inte likt henne och skräcken hon kände när hon tittade desorienterat runt i rummet slog emot henne som en vägg. Hon hade inte tagit sig längre än till soffan innan hon kollapsat så än hade hon inte fått sig en bild av huset.

Hon reste sig något krampaktigt upp och började gå längre in mot köket. Huset var inte större än ett litet kök i anslutning till vardagsrummet, ett sovrum och ett badrum. Vilket passade henne perfekt. Hon behövde inte mer än så.

En ovälkommen tanke skimrade förbi av hennes hus i Stockholm. Så stort, så många rum, dom hade till och med haft tjänstefolk som sprang omkring så att hon aldrig fått vara helt själv. Sorgen kramade om i hjärtat. Hon hade visserligen aldrig varit själv men hon hade känt sig så ensam och vilsen bland dom vitputsade väggarna. Inte till en början men det hade ändrats efter bara några månader.

Ett fängelse. En stor fängelsecell som bara krympt för var dag som gått, det hade hon konstaterat under dom många och långa sömnlösa nätterna. Men det var egentligen inte husets fel, det var hans fel. Allt var hans fel. Hon skakade på huvudet. Det var borta, den tiden låg bakom henne. Hon skulle aldrig återvända. Aldrig spärras in i det helvetet igen.

Utan att hon reagerat stod hon nu plötsligt mitt i det lilla köket med dom kornblå köksluckorna. Hon blinkade några gånger. Blått kök. Aldrig hade tanken slagit henne att ha ett så blått kök. Hon älskade det.

Hon sträckte sig fram och vred på den gamla kranen och med några bistra pustar började vattnet rinna. Hon skulle låta det stå på ett tag, vem vet när någon hade spolat där senast. Hon öppnade kylen och kände att den var avstängd. Hon hade inte kommit ihåg att kolla om elen var på. Kvinnan som ägde stugan visste om att hon skulle komma under dom närmsta dagarna men det var tidig sommar och varmt ute så ingen hade kanske tänkt på att slå på elen.

Hon tog ett djupt andetag. Den gamla kvinnan var den enda hon haft kontakt med och då via telefon. Hon visste inte Isabellas riktiga namn så han skulle inte kunna hitta henne på grund av hennes hyresvärd, dessutom verkade tanten på gränsen till senil.

Från och med nu skulle hon inte ägna David en tanke, aldrig mer. Okej visst, det var omöjligt. En rädsla spred sig i henne av blotta tanken på hans namn, känslan fick det att gå kalla kårar igenom hela kroppen. Men hon behövde inte vara rädd längre, påminde hon sig själv, han var hundratals mil härifrån och det här var nog den sista platsen han skulle att leta på. För han skulle leta efter henne, det visste hon.

Nej, hon skulle bo här, tänkte hon. Men skulle han hitta henne så skulle hon fly igen. Hon visste hur man gjorde nu, hon hade lyckats fly en gång och hon skulle aldrig gå tillbaka till honom. Hon ville inte veta vad han skulle göra med henne om han skulle hitta henne. Antagligen slå henne sönder och samman för vad hon hade gjort, kanske rent av döda henne.

Hon slöt ögonen. Nu var hon Isabella och det skulle hon förbli. Hon hade gjort det så enkelt för sig som hon förmådde, tagit sitt mellannamn som tilltalsnamn och bytt till sina föräldrars efternamn, det hon hade hetat innan hon gift sig. Då skulle hon inte råka avslöja sig om hon skulle bli tilltalad eller inte förstå att det var henne man pratade med om någon sa dom namnen.

Hon vände sig om i det lilla köket och såg ut genom fönstret och förbluffades än en gång över den överväldiga naturen. Hon hade varit på många exotiska platser men det här var något helt annat. Hon såg en liten plattsättning precis nedanför fönstret med igenvuxna rabatter och två flagnande trästolar med ett litet bord emellan.

Det var något hon längtade efter. Hon hade en föraning om att det var något som hon skulle tycka om. Plantera och peta runt i jorden bland fågelkvitter och solsken. Hon skulle iallafall ha något att göra här, tänkte hon och förde blicken vidare över trädgården. Det hade nog varit en vacker trädgård för många år sedan men under årens lopp har den gett vika från sin forna prakt. Men det skulle hon ändra på, hon skulle göra den till sin.

När hon stängde av kranen fortsatte hon till andra sidan huset och klev in i det lilla sovrummet. Det behövdes städas. Det var något genomgående för huset. Det behövde kärlek och omsorg och det skulle hon ge det.

Hon hade så pass mycket pengar att hon skulle unna sig lite nya gardiner och andra saker som skulle lyfta huset så att det mer skulle kännas som ett hem. Egentligen hade hon väl ingen speciell stil men hon skulle ha färg. Gardiner och mattor. Böcker och prydnadssaker som egentligen inte passade ihop. Inget mer vitt och stelt. Absolut inga antikviteter som man knappt vågade röra. Inte välordnat och polerat. Här skulle hon skapa liv.

Ett leende kom krypande från mungipan. Det var länge sedan hon hade känt den pirrande känslan i magen av förväntan. Hennes, bara hennes, tänkte hon och öppnade fönstret för att släppa in den friska morgonluften.

Hon slöt ögonen och tog ett djupt andetag innan hon gick ut till vardagsrummet igen. Hon tänkte hämta in sina väskor från bilen. Något hon helt hade glömt bort inatt. Hon hade bara två väskor. En väska med hennes viktigaste ägodelar. Lite kläder, en bok som hon fått av sin farmor och några få saker efter hennes föräldrar. I den andra väskan hade hon kontanter. Hon kände sig nästan som Pippi Långstrump med sin kappsäck men hon hade tagit ut så mycket pengar som möjligt under det halvåret som hon hade planerat sin flykt. Hon vågade inte använda betalkort eller andra betalningssätt som man kunde spåra henne med. Så pengarna hon hade i väskan var dom pengarna som hon skulle leva på, hur snålt hon än skulle behöva leva så fanns det inga andra alternativ.

Skorna stod innanför dörren, precis där hon hade klivit ur dom. Hon gick med tysta steg ut till bilen. Fortfarande förbluffad över tystnaden. Hon såg sig omkring och upptäckte hur mycket hon inte hade sett när hon kommit dit inatt. Det stod en bod på gården som kantades av ett fyllt vedförråd. Perfekt, då slapp hon hugga ved iallafall för hon antog att det var något man gjorde här uppe.

När hon hade varit ensam hemma i det stora huset hade hon sett på naturprogram om hur man överlevde i vildmarken. Visst, hon var fortfarande i Sverige, i en liten stad eller by eller vad som nu hade stått på skylten när hon kommit dit. Men det var så nära vildmark som hon någonsin hade varit. Något helt annat än den storstadspuls och rusningstrafik som hon varit van vid. Hon saknade det inte det minsta. Hon var uppvuxen i Stockholm men sedan hennes föräldrar dog hade inget varit sig likt längre och inget skulle någonsin bli sig likt efter honom.

Nej! Hon skulle inte tänka på honom, på David. Han var borta, borta för alltid. Hon skakade lätt på huvudet, tog sina två väskor och gick tillbaka in till huset igen.