Farlig förälskelse

41

Medans Isabella gjorde sig i ordning gick Zack ut till hennes uteplats. Hon hade verkligen lyckats med att få till den här igenvuxna rabatten som prydde kanterna av plattsättningen. Han satte sig ner i en av stolarna och tog ett djupt andetag. Även om han försökte att inte tanka på det så låg det kvar och malde i bakhuvudet, hur skulle dom gå vidare? Utan Aarons hjälp hade han ingen som han litade så pass mycket på som skulle kunna hjälpa henne rent juridiskt utan att försätta henne i fara. Han kunde en del, visst, men han hade inte läst juridik på samma sätt som Aaron som faktiskt var utbildad till att hjälpa just i sådana fall som Isabellas.

Att bara skriva ut standardpapper var ingen konst, det skulle säkert Isabella själv klara av men det som kom med dom papperna, allt det juridiska med paragrafer hit och dit, vad hon hade rätt till och inte, det var det som var det svåra. Zack visste inte om hon hade skrivit under ett äktenskapsförord och vad det i så fall innehöll. Sedan det som kommer att komma efter att hon skrivit på skilsmässohandlingarna, det var det som var det riktiga kriget. Hur han skulle kunna hålla henne säker när väl processen var igång. Han kände trots allt inte den där David men känslan han fått av mannen bara genom det som hon hade berättat var att det inte skulle bli någon enkel match. Han skulle behöva ställas inför val som skulle kunna påverka båda hans och Isabellas framtid.

Han ville leva med henne, gifta sig med henne, skaffa familj med henne men inget av det var möjligt så länge hon satt fast i sina rättsliga bojor. Så vad blev egentligen första steget? Han hade ingen aning. Just nu ville han bara vara med henne, få laga och äta en god middag och somna med henne i sina armar.

Fast det som kanske skulle vara steg ett var att be henne flytta in hos honom. På det sättet skulle han alltid få ha henne nära, både för att han ville det men också för att det kändes säkrast så. Ingen mer än han själv och Aaron visste om vem hon egentligen var så just nu borde hon inte vara i fara, men vågade han chansa? Han visste inte vilka säkerhetsåtgärder hon hade tagit mer än att fly utan varken dator eller mobil och att hon kallade sig för Isabella istället för Emelie.

Oddsen att någon skulle hitta henne kändes minimal men man visste aldrig, han visste trots allt inte vad David hade för resurser förutom pengar. För nog måste han väl leta efter sin fru? Hur hatisk och galen den mannen än var så hade han gift sig med Isabella. Han hade läst en del psykologi och kunde snabbt förstå att David inte skulle ge upp Isabella utan en kamp, på sitt skruvade sätt så måste den mannen älska henne och se henne som sin ägodel, hur många slag hon än hade fått ta emot.

David var en man med pengar och makt, han utövade den makten över dom som stod honom närmast, narcissister och psykopater hade samma beteende. Han såg sig själv som överhuvud och fick kickar av att visa sig stark, nästintill oövervinnerlig. En sådan person klarade inte av att bli tillsagd eller att inte blev respekterad. I Davids fall tog han till knytnävarna och psykisk terror. Att en man hotade någon som han älskade med död om den inte lydde eller inte visade total underkastelse, det var så långt över Zacks eget förstånd men det var så verkligheten såg ut för många, det visste han. Men han avskydde det och han blev arg bara han tänkte på det.

Om David någon gång skulle hitta Isabella så skulle Zack offra sitt liv för att skydda henne. Frågan var bara hur hon skulle kunna skilja sig ifrån honom utan att avslöja hennes nu trygga tillflyktsort. Han visste att hon tyckte om att bo här och det gladde honom eftersom han ville ha henne kvar här för alltid. Efter dom här veckorna tillsammans med henne kunde han inte se sig själv leva ett liv utan henne. Han var förälskad i henne, älskade henne och han skulle göra vad som helst för att skydda henne.

Han gnuggade händerna över ansiktet och suckade. Han visste vad det var som var det enda rätta för dom båda, frågan var bara hur han skulle lyckas övertala henne om att det vore bäst om hon flyttade in hos honom. Hon skulle nog gilla hans hus, tänkta han, om hon gillade den här stugan så skulle hans hus kännas som rena slottet.

"Vad du ser bekymrad och tankfull ut."

Zack vände sig helt om i stolen och såg Isabella stå lutandes mot dörrkarmen med ett leende på läpparna som fick hela hans kropp att reagera. Håret var fortfarande fuktigt och hon hade fått en gyllene glöd i ögonen som inte kunde beskrivas på något annats sätt än lycka. Hon såg så lycklig ut att han ställde sig upp, gick fram till henne och omfamnade henne i en hård men omsorgsfull kyss.

"Kanske inte fullt så bekymrad." mumlade hon mot hans mun och log.

"Du är så vacker."

"Tack."

Zack släppte motvillig hennes läppar och såg henne djupt i ögonen.

"Följ med mig hem."

"Ja, det är klart, vi ska ju äta middag." sa hon och skrattade till.

"Jag vill att du följer med och stannar där."

"Ja, jag skulle väl stanna över?"

"Jag vill att du stannar där, med mig."

"Vad pratar du om?"

"Flytta in hos mig."

Zack kunde se hur lyckan i ögonen övergick till panik. Innerst inne hade han vetat att hon skulle reagera precis så, det hade inte gått många veckor sedan han knappt fick röra vid henne, men han hade inte kunnat hålla det tillbaka. Han hade tänkt vänta tills dom hade pratat igenom allt om hur dom skulle gå vidare men när han hade sätt in i hennes vackra gyllenbruna ögon så hade han inte kunnat hejda sig.

"Zack..."

"Snälla, fundera på det iallafall. Du kommer att tycka om huset, jag lovar."

"Det tvivlar jag inte på men vi har inte träffats speciellt länge och jag är gift, gift med ett monster. Vi kanske skulle se hur det går innan vi..."

"Jag vill vara med dig, vi kommer att fixa det, du och jag tillsammans."

"Jag vill tro dig och jag litar på dig, det gör jag verkligen men om det händer dig något på grund av mig..."

"Isabella lyssna nu på mig, jag ber dig att flytta in hos mig för att jag vill leva tillsammans med dig och ingen ska skada varken dig eller mig. Om du flyttar in hos mig så får jag ha dig nära och då kan jag alltid skydda dig. En stor anledning är såklart att jag vill veta att du alltid är trygg men den största anledning är för att jag älskar dig."

"Åh, Zack..."

"Jag menar det, jag älskar dig."

"Jag älskar dig också, det gör jag men att flytta in hos dig? Jag har precis börjat komma i ordning här och jag trivs verkligen jättebra. Det är ett stort steg att flytta ihop och jag vet inte om jag är riktigt redo för det, inte än iallafall."

"Jag förstår, men erbjudandet kvarstår."

"Ja, en dag kanske vi kan flytta ihop men just nu är det så mycket annat och jag vill bara få njuta av nuet tillsammans med dig och slippa oroa mig för vad som kan hända i framtiden."

"Ja, du har rätt, och som vi ska njuta." mumlade Zack och omfamnade henne på nytt, ingen idé att pressa henne, så väl kände han henne att det bara skulle leda till att hon drog sig undan och det var det sista han ville.

"Men vi borde nog äta något först." sa hon med ett skratt när han lyfte upp henne i sin famn och bar in henne i stugan igen.

"Just nu är du det enda jag är sugen på." viskade han och nafsade henne lätt på halsen så hon flämtade till.