Farlig förälskelse

26

Solen stod mitt på himlen när Isabella torkade svetten ur pannan. Det hade varit en otrolig värme hela veckan. Rabatterna runt uteplatsen började bli klara och stod nu i full blom. Hon älskade det, precis som hon hade väntat sig att hon skulle göra. Alla färgerna fyllde henne med liv men hur vackert det än var så skulle det aldrig fylla tomrummet efter Zack. Visst, han var inte borta, en sväng in till stan och hon skulle med all säkerhet stöta på honom. Men hon var inte redo än och hon förstod att han tänkte låta henne ta steget. Hon skulle göra det, men hon visste inte riktigt när eller hur. Det skulle få komma till henne, kanske skulle hon vakna en morgon och veta exakt vad hon skulle säga och göra. Knappats, tänkte hon och satte sig ner bland blommorna. Hon skulle behöva ta steget själv, slänga sig ut för stupet och hoppas på att han skulle fånga henne.

Det som hade slagit henne under dom långa och ensamma nätterna var att hon var inte rädd för att berätta allt för honom, vem hon var, vad hon hade varit med om. Det som skrämde henne var hur Zack skulle reagera. Skulle han avsky henne, bli arg på henne, kanske till och med avvisa henne när han fick reda på sanningen? Det var den chansningen hon var tvungen att ta om det någonsin skulle kunna bli något mellan dom, något hon också kommit fram till att hon ville. Mot sitt förnuft kunde hon inte tänka sig att vara med någon annan än Zack. Hon hade lovar sig själv att aldrig falla för en man igen, men hon hade fallit pladask. Lovat sig själv att aldrig lita på en man, men hon litade på Zack. Lovat sig själv att aldrig bli beroende av en man igen och ändå satt hon där och längtade efter honom, saknade honom. Vad sa det om henne egentligen?, tänkte hon och skrattade till. Hon hade lärt sig den hårda vägen. Zack var hård men han skulle aldrig göra henne illa, det kände hon i hela sitt hjärta. Men hade hon inte känt precis samma sak med David? Innan att blev som det blev. Hur väl kunde man känna en annan människa innan man drogs med, antingen till himmelriket eller ja, till helvetet. Hon hade varit och levt i ett helvete och hon skulle aldrig återvända.

Zack var inte David, det hade hon påmint sig själv om hundratals gånger, dom var varandras totala motsatser men var hon helt knäpp som ändå kände en osäkerhet? Hon kände inte Zack, inte på riktigt. Precis som hon inte känt David på riktigt. Då var det väl inte så konstigt att en oro och rädsla låg och sjöd i magen? Lite kanske, tänkte hon och suckade. Hon hade lärt sig att man bara hade ett liv och hennes liv var här, allt annat som hänt tidigare låg bakom henne.

Isabella hoppade till när hon hörde en bil komma körandes på hennes infart. Zack!, tänkte hon och kände hur hjärtat tog ett skutt. Hon reste sig snabbt upp och borstade av jorden från byxorna, la till håret som var som ett skatbo på huvudet och tog ett djupt andetag när hon rundade knuten på huset.

Hon stannade tvärt och drog häftigt efter andan, det var inte Zacks bil, den hade hon känt igen. Hon hörde poppande musik när vindrutorna vevades ner.

"Hej!" ropade Zara och vinkade.

Isabella släppte långsamt ut luften som höll på sprängas i lungorna.

"Hej!" ropade hon tillbaka och började gå mot bilen. När hon kom närmare såg hon att även Anja satt i framsätet och log glatt.

"Vi tänkte höra om du ville följa med och äta lunch?" frågade Zara samtidigt som hon sänkte volymen på stereon.

"Nu?" frågade Isabella något ställt, hon hade inte ätit lunch med vänner, tjejer, på flera månader.

"Ja, nu. Du hinner byta kläder om du vill annars är det bara att hoppa in i bilen så drar vi."

Isabella blinkade förvånat några gånger. Förr hade lunch med vänner varit något som man planerade, ibland veckor i förtid. Aldrig hade hon bara spontant åkt och ätit lunch utan någon som helst förvarning. Men det var hennes gamla liv, tänkte hon, det var så man gjorde här, man var spontan och hon kände hur det pirrade till i magen.