Farlig förälskelse

25

Några dagar senare när Zack gick in på stationen för att börja sitt kvällsskift kände han sig både förbannad, förvirrad och förälskad. Hur var det möjligt? Midsommar, tänkte han, det hade varit en av dom bästa kvällarna i hans liv tills ja... Han hade inte varit beredd på Isabellas avslöjande morgonen efter. Eller Isabella och Isabella, hon hette inte ens det. Hur kunde han ha missat det? Hon såg ut som en Isabella och hon hade använt namnet så naturligt att tanken aldrig hade slagit honom att hon gick under falskt namn.

Vem var hon? På riktigt? Han gissade att när han väl fick veta hennes riktiga namn skulle många pusselbitar falla på plats. Om hon tänkte berätta det för honom. Han ville vara med henne, mer än han någonsin velat vara med någon annan men om han inte ens visste vem hon var, hur skulle dom då kunna gå vidare? Han kunde ju inte direkt arrestera henne, så långt skulle han aldrig gå. Men han hoppades att hon kände samma sak för honom och frivilligt skulle berätta för honom, lita på honom.

Han gick fram till kaffeautomaten och lutade ena handen mot väggen medan han såg på det svarta guldet som långsamt singlade ner i koppen. Det skulle iallafall få honom att överleva dagen.

Efter morgonen hos Isabella hade han cyklat hem. Han behövde tid att smälta allt som kommit upp till ytan och han förstod att Isabella behövde samla sig. Sedan dess hade dom inte setts och han hade saknat henne varje sekund. Men hon skulle få komma till honom. Han hoppades bara att hon skulle göra det snart. Hans Isabella.

Han suckade igen, hon skulle alltid vara Isabella för honom, vad hon än hette på riktigt. Det spelade egentligen ingen roll vad hon hette, det som betydde något var vad hon hade varit med om, vem hon var på flykt ifrån och framförallt om hon var i fara. Han ville beskydda henne, även om han inte haft känslor för henne så hade han velat att hon var trygg. Det var hans plikt att se till att alla i hans distrikt var trygga. Men om det skulle hände Isabella något... Han skakade på huvudet, tog sin fyllda kaffekopp och gick tillbaka till sitt skrivbord.

Den tanken ville han inte ha, eller känna den oro som sög i magen. Tänk om hon faktiskt var i fara, riktig fara, vad skulle han göra då? Och varför hade ingen hjälpt henne innan? Han visste att hennes föräldrar var döda men hon borde väl ha haft vänner, släktingar, kanske till och med en pojkvän. Fast, enligt statistiken så skedde våld i hemmet oftast av en närstående, make eller pojkvän, eller expojkvän, tänkte han och tog en klunk. Kan det vara så att hon hade ett ex som varit våldsam mot henne, så pass att hon måsta fly undan honom. Men varför i helvete hade ingen hjälpt henne? Kvinnojourer, läkare eller poliser? Det var kanske därför hon avskydde polisen? För att ingen hade hjälpt henne? Om det var så, ja då skämdes han över hela jävla poliskåren och vad dom stod för.

Även om hon inte berättade sanningen för honom skulle han inte svika henne. Han skulle aldrig svika henne. Oavsett så skulle han ge henne den hjälp hon behövde, om hon tog emot den. Men det var svårt att hjälpa någon när man inte visste vilken hjälp dom egentligen behövde.

"Fan." muttrade han för sig själv och kliade sig i huvudet.

Han ryckte till när dörrklockan plingade. Han vände sig om mot dörren och såg Aaron komma in med ett brett flin på läpparna.

"Så min gamle vän, har kuken fått sitt nu?" frågade Aaron och satte sig i stolen mitt emot Zack.

"Allvarligt, vem fan säger så?"

"Kom igen nu, ni åkte hem tillsammans så jag antar att du fick knulla, bara så du vet är jag grymt avundsjuk, helvete vad snygg hon är."

"Jag tänker inte ens kommentera det där." sa Zack och lutade sig tillbaka i stolen men kunde inte hjälpa det lilla flin som letade sig fram på hans läppar.