Farlig förälskelse

55

Svaga pip likt hjärtslag fick Isabella att långsamt öppna ögonen. Ljuset som trängde in kändes som tusen nålar vilket fick henne att vilja sluta ögonen igen. Var hon död?, det var hennes första tanke. Det gjorde inte ont längre, all smärta var borta och ljudet av röster hördes allt längre bort som i ett vakuum.

"Isabella?"

Hon ryckte till av den bekanta rösten. Zack? Var Zack också död?

"Snälla älskling vakna, du får inte lämna mig. Du måste kämpa!"

Hon försökte blinka med ögonen, kämpade mot ljuset som stretade emot henne. Ljuden som surrade runt omkring henne blev allt klarare. Hon var inte död. Eller?

"Zack?" viskade hon och i dimman som svepte över ögonen kunde hon urskilja en gestalt som stod precis bredvid henne.

"Jag är här älskling." viskade han med gråten i halsen när han kysste hennes hand.

"Var... var är jag?"

"Du är på sjukhus, du kommer att bli bra nu hjärtat."

Isabella blundade och lär huvudet falla längre ner i kudden. Hon levde, hon var inte död. Hon försökte minnas vad som hade hänt med allt var borta, helt svart. När hon tog ett djupt andetag kände hon hur smärtan rispade i lungorna.

"Det finns inget mer vi kan göra än att låta henne vila och hoppas på det bästa.", hörde hon en röst säga, men det var inte Zacks röst.

"Lämna mig inte." viskade hon och försökte öppna ögonen igen när hon föll allt djupare ner i dvalan.

"Aldrig, jag kommer aldrig att lämna dig." , det var det sista hon hörde, sedan var allt tyst igen.

~

Isabella visste inte hur länge hon hade varit borta men när hon öppnade ögonen kunde hon se klart. Sjukhus, hon var på ett sjukhus, tänkte hon och såg sig omkring i rummet. Hon försökte röra på sig men kroppen gjorde så fruktansvärt ont att hon stönade och kved till innan hon gav upp.

När dörren öppnades vände hon blicken dit och andades ut.

"Zack." sa hon och log när han stannade mitt i dörren.

"Du är vaken! Hon är vaken!" ropade han och sprang fram till sängen.

"Åh min älskade, jag trodde att jag hade förlorat dig." fortsatte han och kysste henne så lidelsefullt på hennes sårade läppar.

"Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, du får aldrig skrämma mig sådär igen, lova mig det!"

Hon kunde inte hjälpa att hon skrattade till trots smärtan som sköt genom kroppen.

"Åh älskling, jag älskar dig så mycket." viskade han och satte sig på sängkanten.

"Vad hände?" frågade hon och såg hur det tårades i ögonen på honom.

"Vi behöver inte prata om det just nu, det kommer en läkare snart som vill titta till dig."

"Snälla, jag vill veta, jag måste få veta."

Hon såg hur Zack tvekade när han kramade hennes hand och tog ett djupt andetag.

"Du räddade mitt liv. När du sprang och David sprang efter dig så räddade du mitt liv men det var nära att jag förlorade dig. Om jag inte hade hittat er när jag gjorde så hade han dödat dig." började han och vände blicken ut genom fönstret. 

"Jag sköt honom Isabella. När han riktade pistolen mot dig så sköt jag honom. Jag hade inget val, han skulle ha dödat dig och det var nära att han gjorde det. Han träffade dig i armen, bara några centimeter från hjärtat."