Farlig förälskelse

30

Stockholm, två år tidigare.

Den stora dagen var äntligen här. Emelie hade väntat, längtat och planerat allt in i minsta detalj så att hon knappt visste vad hon hette längre. Men det spelade ingen roll, idag skulle hon gifta sig med David, hennes man, nu och för alltid och hon kunde knappt vänta.

David hade friat under en av deras resor till alperna i vintras. Hon hade knappt trott att det var sant och hade sagt ja innan han ens hunnit avsluta meningen. Det hade varit en dröm, han var en dröm och snart var han bara hennes.

Hon stod i sviten på hotellet där dom skulle hålla mottagning efter vigseln. Hennes klänning, en skräddarsydd designklänning som var så vacker att det nästan var för bra för att vara sant. Hade hon något känt sig så vacker? Allt var helt perfekt. Hår, smink, naglar, ja, allt hade utförts till perfektion.

"Skål gumman!" sa Cilla och räckte henne ett champagneglas.

"Tack! Herregud, jag kan knappt förstå att dagen äntligen är här, jag ska gifta mig, gifta mig och bli någons fru! Davids fru! Åh, jag är så lycklig att jag nästan dör!"

"Nej dö inte är du snäll, då har vi en brudgum som skulle bli väldigt ledsen, du ser verkligen ut som en dröm!"

"Det känns helt magiskt, nästan overkligt."

"Det är som en saga, men vi måste börja åka till kyrkan. Jag pratade med Joakim och dom var redan påväg."

"Känns det okej? Att träffa Joakim igen menar jag, jag visste inte förrän helt nyligen att han skulle vara bestman."

"Det är lugnt, vi skildes åt som vänner och idag är det din dag, inget ska få förstöra det."

"Ja, det har du rätt i, jag är redo så vi kan åka direkt."

"Bra, jag ser till att limousinen står redo."

Med det lämnade Cilla rummet och Emelie tog ett djupt andetag. Om drygt en timme skulle hon vara en gift kvinna. Fru till David Hammarstedt. Fru Hammarstedt. Det fick fjärilarna i magen att fladdra som aldrig förr.

Hon snurrade ett varv i spegeln för en sista koll. Perfekt. Helt perfekt.

"Limousinen står redo." sa Cilla i dörröppningen och log.

"Då gör vi det här." sa Emelie samlat och plockade upp sin stora, vita brudbukett.

Emelie rös när hon hörde kyrkklockorna dåna. Det hade inte varit någon lång bilresa men hon hade behövt en stund att samla sig så det var bara bra om det tog några minuter extra att ta sig till kyrkan. Det här var hennes dag. Hennes och hennes blivande mans dag.

Cilla skyndade runt och öppnade bildörren för att hjälpa Emelie ut ur bilen. Klänningen hade ett släp och hon ville inte riskera att släpa det i backen och förstöra allt innan hon ens kommit in i kyrkan.

Hon gick in i förrummet med Cilla hack i häl. Emelie skulle gå in själv i kyrkan, lite amerikanskt men utan sin pappa vid sin sida. Hon skulle inte gråta, det här var en lycklig dag och både hennes mamma och pappa skulle ha varit så stolta över henne och dom skulle ha älskat David.

"Är du redo?" frågade Cilla samtidigt som brudmarschen började spela.

"Tack, tack för allt." sa Emelie med en snyftning och plockade snabbt upp en pappersnäsduk och torkade sig under ögonen.

Cilla gick in före henne när dom stora dörrarna öppnades. Emelie hade sett blomsterarrangemangen tidigare min nu slog det henne med en förundran. Gud så vackert allt hade blivit, tänkte hon och svepte med blicken över dom nästan tvåhundra gästerna som hade ställt sig upp längs bänkraderna.

Hennes blick svepte först över Joakim som log stort så hon nickade mot honom innan hon fortsatte tills blicken landade på David, herregud, han var så stilig att hon ville springa fram längs altaret och skrika ut sitt ja och sina löften. Hon skulle älska honom med allt hon förmådde under resten av sitt liv.

Hon tog ett steg och gick långsamt fram med blicken fäst vid sin blivande man. Hon såg när han gav henne ett litet leende och svarade omedelbart med ett ännu större leende.

När hon tillslut var framme hos honom böjde han sig fram och kysste henne på kinden.

"Du ser helt fantastisk ut." viskade han innan han ledde henne fram till prästen.

Prästen började läsa ur bibeln och när det var gjort återstod bara det sista som skulle binda dom vid varandra för evigt.

"Jag David Henrik Hammarstedt tar dig Emelie Isabella Bergkvist, nu till min hustru, att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."

"Jag Emelie Isabella Bergkvist tar dig David Henrik Hammarstedt, nu till min man, att dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."

Isabella nästan skakade när hon trädde den släta ringen på Davids finger och han gjorde samma på hennes finger men placerade en stor diamantring bredvid hennes förlovningsring.

"Himmelske Fader, Vi tackar dig för denna dag, för dess glädje och förhoppningar. Vi ber dig för det äktenskap som David Hammarstedt och Emelie Bergkvist nu har ingått inför dig. Låt deras liv tillsammans präglas av tillit och respekt för varandra. Hjälp dem att skapa ett öppet och varmt hem. När svårigheter möter, för dem då närmare dig och varandra. Hjälp dem att förlåta varandra och låt dem dag för dag ta emot glädje och kraft ur din hand. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen."

När David böjde sig fram för att ge henne deras första kyss som gifta steg ropen i kyrkan ihop med glada applåder och visslingar.

"Nu är du bara min." viskade han i hennes mun innan han släppte hennes läppar och hans blick borrade sig in i hennes

Hon borde ha känt sig överlycklig över hans konstaterande för det stämde ju, hon var hans fru nu, men tonen i hans röst, nästan hotande ihop med ögonens skiftande nyans fick det att gå ilningar längs med hela ryggraden. Hon skakade av sig det, det var bara nerverna som hade spelat henne ett spratt. Hon var hans. Dom var gifta, tills döden skiljer dom åt.