Farlig förälskelse

09

Isabella kände sig både varm och kall på samma gång. Det hade blivit lite kyligare i luften och hon insåg när hon blinkade med sömndruckna ögon att hon var utomhus. Hon hade somnat, somnat sittandes i den trasiga stolen. Hon sträckte på sig likt en katt och kände filten som låg instoppad runt om henne och stannade mitt i rörelsen, hon hade inte tagit med dig en filt ut. Eller hade hon det? Kalla kårar gick längs med ryggraden och hon kände hur hjärtat dunkade så hårt i bröstet att hon hade svårt att få luft. Sluta, det var löjligt, tänkte hon och slappnade av. Det var hon som hade tagit ut filten, hon var bara för trött för att komma ihåg det.

Zack kände sig förvånansvärt hemmastadd i det lilla köket med dom kornblå köksluckorna. Han hade aldrig varit in i stugan förut men han gillade det. Den var mycket mindre än hans egna hus men det var mysigt. Men hon skulle behöva fler möbler konstaterade han.

Han stod och rörde om i en stor kastrull som puttrade på den lilla spisen och log. Grönsakssoppa ala Zack. Vilket mest bestod av potatis och buljong men den var god och något som till och med han klarade av att laga.

Det hade varit en enkel match för honom att få igång elen. Egentligen var det bara en knapp och kolla så att säkringarna fungerade men det tänkte han inte berätta för Isabella ifall att hon skulle få problem med strömmen igen så skulle hon ringa honom. Det kanske var fel men det fick han fundera på senare. När elen var igång hade han kollar så att spisen och kylen fungerade som dom skulle. Även lamporna och dom få elementen som fanns i stugan.

Han hade först bara tänk slå igång elen och sedan åka därifrån eftersom hon sov men han ville inte bara åka utan att prata med henne. Inte bara för att han ville prata med henne men det kändes fel att bara vara inne i hennes stuga, fixa med allt och sedan åka därifrån utan att säga ett ljud. Det var då han kom på den briljanta idéen att laga mat åt henne eftersom han antog att hon inte hade ätit något på, ja han ville inte veta hur länge. Hon var nog smal som det var och eftersom klockan nu närmade sig nio ville han se till att hon åt något innan hon gick och la sig för natten.

När han hade stått och hackat grönsakerna hade han inte kunnat slita blicken från henne genom köksfönstret. Han blev varm i bröstet och en ilning av åtrå hade forsat genom honom. Han ville vara med henne. Vilket var helt absurt, han kände henne inte, visste inte ens var hon kommit ifrån men bara synen av henne sittandes där och sova fick honom att glömma allt annat.

Han tänkte låta henne sova tills hon vaknade. Han kunde gissa att hur det än blev så skulle han på något sätt lyckas skrämma henne. Han avskydde den tanken men han skulle klura ut varför. Han kunde inte tänka sig att någon var sådär rädd och lättskrämd av naturen. Han visste att hon inte bara skulle berätta det för honom. Varför skulle hon göra det? Dom kände inte varandra och hon hade ännu ingen anledning att lita på honom, men han skulle ändra på det. Han ville att hon skulle lita på honom. Inte bara för att han var polis och bybo, inte ens för att dom var i stort sätt grannar. Han ville att hon skulle lita på honom för att han var en bra man och om hon behövde hjälp så skulle han hjälpa henne, vad det än var. Den insikten fick honom att stanna mitt i sitt rörande i den sjudande soppan. Han ville att hon skulle lite på honom, för att, för att vadå? För att han åtrådde henne? Kanske.

Han fortsatte röra sakta i soppan när han såg i periferin hur det rörde sig utanför köksfönstret. Jaha, då var det dags. Han tog ett djupt andetag för att förbereda sig, förbereda sig på precis allt som nu kunde komma.

Stel i kroppen efter en lång stund uppkrupen i stolen reste sig Isabella sakta upp. Benen kändes som myrornas krig så hon vickade lite på fötterna för att få igång blodcirkulation. Hon vickade lite på nacken när hon hörde ett ljud inifrån huset och, det var någon i huset, hennes hus och en doft av...