Farlig förälskelse

47

Zara visste inte vad hon skulle tro när Isabella fortsatte att berätta om det som hon hade varit med om. Det var så fruktansvärt att hon saknade ord, det var overkligt. Hon kände hur tårarna rann ner för hennes kinden ju mer hon fick höra, kunde inte hejda dom.

Hon sneglade på sin bror som satt med knutna händer och sammanbitna käkar, stackars Zack, tänkte hon och räckte fram sin hand mot honom men han bara skakade på huvudet. Visst att Zack kunde vara tuff och hård men hon kände honom bättre än någon annan så hon kunde se att det gjorde ont, väldigt ont att höra den kvinna han älskade berätta om sitt hemska förflutna.

"Jag tror att det räcker så." sa Aaron sammanbitet och sträckte sig efter bandspelaren.

Isabella torkade sig under ögonen innan hon begravde ansiktet i händerna. Hon hade gjort det, hon hade öppnat sig, berättat allt för personer som hon egentligen inte kände, utom Zack då, men hon skulle lita på dom, lita på att dom verkligen skulle hjälpa henne.

Hon kände ett par starka armar lyfta upp henne så automatiskt slog hon sina armar om halsen på Zack och lät tårarna rinna. Det hade varit som att öppna en kran, lättnad, skam, förtvivlan och rädsla slog ut allting annat och hon kunde inte hejda sig längre.

"Det är bra nu, allt är bra älskling." viskade Zack och höll tröstande om henne.

När han sakta sänkte ner henne kändes det som om benen skulle vilka sig när fötterna nuddade marken, all kraft hade runnit ur henne och ögonlocken kändes allt tyngre.

"Det här är väldigt starkt av dig, att våga berätta. Jag lovar att vi ska hjälpa dig, allihopa." sa Aaron mjukt och strök henne över armen.

"Tack, jag förstår vad ni måste tro om mig..." började Isabella snyftandes men Zack avbröt henne med en öm kyss.

"Ingen tror något om dig, du har brutit sig loss från det där, nu ska vi hjälpa dig att slutföra det."

"Jag är så glad att jag träffade just er, jag vet inte vad jag skulle ha gjort annars." fortsatte hon och vände blicken mot Zara som var lita gråtfärdig som hon själv.

"Älskade vän, det du har varit med om..."

Längre än så kom inte Zara innan hon slängde sig om halsen på Isabella och brast ut i en ny gråt.

"Vi finns här för dig, du kan få bo hos mig om du vill eller så kan jag flytta ut hit, om du inte vill vara ensam menar jag." fortsatte hon och släppte på greppet.

Isabella kunde inte hjälpa det sorgsna skratt som lämnade hennes läppar men skakade lätt på huvudet.

"Det är okej, jag trivs här ute och Zack har redan erbjudit att jag ska få flytta in till honom."

Zara tog hennes hand och vände sig om mot Zack med ett stort leende på läpparna. Zack lyfte frågande på ögonbrynen men innan han hunnit säga något så hade Zara slängt sig om halsen på honom.

"Ni två är så fina ihop, helt perfekta." mumlade hon och kysste honom på kinden.

"Jag erbjöd henne att flytta in hos mig men hon sa nej."

"Va? Vill du inte flytta ihop med honom?" frågade Zara och vände tillbaka blicken mot Isabella.

"Det kom så plötsligt men, ja, jag vill flytta ihop med dig Zack." sa hon och log åt Zacks flämtning.

"Vill du verkligen det?" mumlade han och tog ett steg mot henne.

"Ja, jag satt faktiskt och tänkte på det precis innan ni kom."

"Åh min älskade Isa!" sa han så kärleksfullt och la händerna om hennes kinder innan han kysste henne så intimt att både Aaron och Zara harklade sig.