Farlig förälskelse

34

"Snälla, säg något." viskade Isabella och torkade sig under ögonen.

Zack hade haft många teorier men aldrig hade hans tankar lutat åt något så brutalt som det Isabella just berättat. Han visste inte ens vart han skulle börja. En miljon frågor skulle inte ens räcka men hans tunga hade låst sig totalt. Var skulle han börja?

"Isabella, eller förlåt, Emelie..."

"Nej snälla, kalla mig Isabella, det är det jag heter nu, inte juridiskt men jag vill ändå att du kallar mig det."

"Okej, Isabella, ärligt talat så vet jag inte var jag ska börja, kanske med att säga att jag är hemskt ledsen och otroligt arg över vad du har varit med om."

Isabella tog ett skakigt andetag och snyftade till. Hon kunde inte hejda vågen av tårar som forsade fram när hon brast ut i gråt.

"Nu vet du, nu vet du varför vi inte kan vara tillsammans eller jag förstår att du inte vill det nu när du vet vem jag är."

"Vem har sagt det?"

"Snälla Zack, gör det inte svårare än vad det redan är, jag visste att om jag berättade allt för dig så skulle du förstå varför det inte kan bli något mellan oss, även om vi vill det. Jag vet inte vad som händer nu, om jag måste fly igen men jag är så rädd, rädd för att han ska hitta mig, rädd för vad han kommer att göra när han hittar mig."

"Älskling, jag är fortfarande samma man med samma känslor för dig, det är inget man bara stänger av, men jag kommer att vilja hjälpa dig så att du inte ska behöva fly mer."

"Har du inte lyssnat på vad jag har sagt? Jag är gift! Gift med en annan man, ett monster! Jag kan ju inte inleda ett förhållande, det måste du förstå!"

"Vill du vara gift med honom?"

"Är du galen? Zack för helvete! Har du inte lyssnat överhuvudtaget?!"

"Lugna dig, jag menar bara att om du inte vill vara gift med honom får du väl ansök om skilsmässa. Jag känner en advokat som kan hjälpa dig."

"Men han kommer döda mig. Det är ju det jag har försökt förklara! Förstår du inte det? Han är farlig!"

Zack försökte själv hålla sig så lugn som möjligt. Det skulle inte tjäna något till om han släppte ut all sin vrede här och nu inför Isabella. Han var så arg att det kokade i kroppen, arg för att hon var gift, det hade kommit som en chock, arg för att han ens kände svartsjuka över det. Han var så arg för att den mannen som hon var gift med hade behandlat henne som... han kunde inte ens förklara, det fanns inga ord som ens kunde förklara hur vidrigt han hade behandlat henne. Han var arg på polisen, på hennes vänner, ja på alla som inte hade stöttat henne eller hjälpt henne när hon som mest behövt det. Någon måste ju ha sett något, känt av att något inte var som det skulle.

"Isabella lyssna nu på mig, vi har mycket att gå igenom, men vad som än händer så kommer jag alltid att skydda dig, jag lovar."

"Varför?" viskade hon med ögonen fyllda av tårar.

"Många orsaker, men den största är nog för att jag är kär i dig, förälskad i dig och jag vet att du känner något liknande för mig."

Isabella spärrade upp ögonen och kippade efter luft.

"Jag vill vara med dig Zack, så mycket, jag vet bara inte hur, om det ens är möjligt."

"Jag sa ju det till dig, problem löser man tillsamman."

"Men det här är inte direkt ett problem som att få punktering på bilen. Jag är gift med en man som säkert kommer att döda mig om han hittar mig och speciellt om han får veta vad vi har gjort tillsammans. Han skulle kunna skada dig och jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om något hände dig på grund av mig."