Farlig förälskelse

02

Det var mitt i natten när hon svängde av mot den grusade skogsvägen som enligt kartan skulle leda henne till sitt nya hus. Hon hade kört många timmar i sträck för att komma fram. Hon saktade ner farten och såg sig omkring genom den smutsiga bilrutan. Barrskog, tall och gran som ståtligt stod längs med vägkanten och manade henne att fortsätta framåt. Föra henne hem. Hon hade stängt av bilstereon och känslan som for genom kroppen var en skräckblandad förtjusning av lättnad och rädsla. Hon hade klarat det.

Hon hade aldrig varit såhär långt norröver tidigare men nu befann sig Isabella nästan så långt upp i norr att det kändes som om hon hade kommit till världens ende. Precis som hon hade hoppats på, så långt upp i Sverige att han aldrig skulle kunna hitta henne.

Hon darrade av tanken. Paniken kom som ett flammande spjut genom hennes bröst. Hon kippade efter luft när tårarna brände bakom hennes ögonlock. Hon skulle inte bryta ihop nu, inte när hon var så nära.

Hon sneglade i backspegeln men det enda hon såg var den smala vägen hon meter för meter lämnade bakom sig. Han skulle inte hitta henne.

Bestämt stampade hon ner foten på gaspedalen och ökade farten. Nu ville hon bara komma fram till huset, låsa dörren bakom sig och andas ut för första gången på flera veckor.

Hon hade sett annonsen om huset på nätet när hon lånat en dator på ett av biblioteken, hon hade inte vågat ta några risker att bli avslöjad om sin plan att fly genom att använda sin egen dator. Hon hade blivit så glad och en liten smula lättad när hon hittat huset, det hade känts så rätt direkt när hon hade sett det. Ett litet timrat hus, eller många skulle kanske anse att det var mer likt en stuga än ett hus men hon hade ringt direkt. Hon visste att hon aldrig skulle kunna köpa ett eget hus, inte så länge hon inte hade en ny identitet. Byta namn och förfalska några dokument hade inte varit så svårt med hjälp av internet och den gamla kvinnan som hon hyrt huset av var inte mer noga än att få ett namn och pengar.

Pengar lockade alltid. En tår föll ner över hennes kind när den plötsliga saknaden efter hennes föräldrar sköljde över henne. Hon hade bara varit sjutton år när hennes mamma och pappa hade omkommit i en bilolycka. Dom var inte överdrivet rika men hon hade ärvt lite pengar och sålt sitt barndomshem som nu såg till att hon kunde överleva med en enklare standard. Hon kunde ju inte direkt skaffa sig ett jobb, inte innan hon hade fått nya personuppgifter. Hon visste inte om hon ens skulle lyckas skaffa det, men hon skulle klara sig på det lilla hon hade hur det än blev.

Under dom senaste åren hade hon varit van vid lyx. Vissa skulle kalla henne bortskämd men det låg bakom henne. Hon skulle inte ens sakna det, avskydde det. Sorgen som hon nyss känt övergick till en plötslig ilska. Hon skulle minsann klara sig om hon så bara hade kläder på kroppen, tak över huvudet och mat på bordet. Inget annat betydde något längre.

Ilskans moln skingrades när hon kom till vägens slut och fick syn på det lilla huset. Hon bara gapade, det var helt perfekt. Bilderna hade varit vackra men det gick inte att jämföra med det som nu låg framför henne.

Timrad fasad som lyste som silver i den ljusa natten. Fönsterluckor som prydde dom vackra fönsterna. En veranda, precis en sådan veranda som hon sett i amerikanska filmer. Men det var inte det mest slående, det var utsikten. Huset låg på en udde, omgiven av tät vacker skog med en baksida som vätte mot en sjö som låg så rofyllt stilla i månljuset med en hel fjällvärld som omslöt den.

Hon kunde knappt förmå sig att kliva ur bilen. Hon ville stanna kvar i det ögonblicket för att försäkra sig om att det var på riktigt. Minuterna seglade förbi tills hon sakta öppnade bildörren och med ens fick hon en ny chock av förundran.

Så tyst. Det knastrade under skorna när hon ställde sig upp och stängde bildörren. Ljudet ekade mellan träden och en hackspetts pockande var det enda som fyllde luften.

Hon snurrade ett varv. Helt själv. Nu var hon helt själv i denna värld som skulle ge henne livet tillbaka. Med försiktiga steg närmade hon sig huset. Hon smög fram, ville inte störa den djupa sömn som lagt sig över platsen.

Kvinnan som ägde stugan hade satt nycklarna under en blomkruka på verandan och när hon nu höll dom i sin hand kunde hon inte hjälpa att hon darrade till. Det var på riktigt, hon hade klarat det.

Med fortsatt darrande hand förde hon ena nyckeln till låset. Det var en gammal nyckel med den öppnade dörren så lätt att hon nästan ville kastade sig in när hon hörde det lätt klickande ljudet men hon öppnade försiktigt dörren och klev in. Snabbt stängde hon dörren bakom sig och låste.

Hon lutade sig mot dörren och slöt ögonen när tårarna började rinna. Hon var framme. Hon hade verkligen klarat det. Hon öppnade ögonen igen och blinkade bort tårarna som välde fram.

Med ett skakigt andetag rätade hon på sig och såg sig omkring. Det luktade instängt och kändes rått fast det var tidig sommar. Kvinnan som ägde huset var gammal så hon antog att det var länge sedan någon hade bott där. Men det spelade ingen roll. Hon skulle bo där. Fylla huset med liv igen, fylla sig själv med liv igen.

Sakta gick hon ut från den lilla hallen och kom in till ett vardagsrum med öppenspis. En sliten soffa och ett matbord som hade sett sina bättre dagar var dom enda möblerna i rummet. På väggarna hängde älghorn och vad hon antog var en uppstoppad örn eller någon annan stor fågel, hon rös lätt och skakade på huvudet. Hon skulle behöva ändra lite på stilen och köpa lite nya möbler men just nu var det helt perfekt.

Tröttheten som ständigt pyrde i kroppen sköljde över henne så hon satte sig ner i den gamla soffan och slöt ögonen.

Zack gick ut till köket och öppnade kylen. Han visste inte vad han egentligen var sugen på men sömnen var som bortblåst efter sitt nattskift nere på station. Han hade hoppats på en lugn natt, det hände inte avsevärt mycket i den här byn men av någon anledning hade han fått rycka ut när Karlssons grabb och hans idiot till följeslagare hade tyckt att det varit en bra idé att sno farsans bil och köra som galningar mitt i natten längs med gågatan.

Han skakas på huvudet och satte sig vid köksbordet och blickade ut över sjön. Det var inte första gången som han hade fått plocka in dom och säkert inte sista. En natt på station skulle knappast få dom att inse hur jävla idiotiskt det var att göra något så dumt, tänkte han och tog en klunk av juicen. Men det fick han ta tag i imorgon.

Han gnuggade sig i ansiktet och blickade ut över sjön igen och över på andra sidan mot den lilla stugan som stod lika tom och övergiven som alltid. Det var synd, tänkte han, att ingen använde den och Edna Ahola var både för gammal och för snål för att sälja den.

Han drack upp det sista av juicen innan han reste på sig och gick tillbaka till sovrummet. Några timmars sömn borde han få ihop, hoppades han, det skulle säkert bli en lång dag imorgon. Han suckade och la sig ner i sängen och slöt ögonen.