Farlig förälskelse

42

Isabella kände hur det pirrade i magen när dom svängde av mot vägen som skulle leda dom till Zacks hus. Hon hade ju sett det från andra sidan sjön men att få se det på nära håll, få äta middag och sova där fick det att spritta i kroppen av iver.

När skogen skingrade sig kunde hon inte hjälpa att spärra upp ögonen. Huset låg vid en klippvägg, nästan så att det såg ut att höra ihop med berget. Timmer, precis som hon hade väntat sig men synen av huset fick henne att känna sig mållös. Ett tvåvåningshus med stora fönster som släppte in ljus från alla håll med oslagbar utsikt över vattnet och fjällvärlden. Så vackert, så perfekt, tänkte hon och svepte blicken över platsen.

"Vad tycker du?" frågade Zack och tog hennes hand, hon hade inte märkt att han hade stannat bilen.

"Det är så vackert, jag finner knappt några ord för att beskriva det."

"Tack, jag tycker om det."

"Det förstår jag, du måste vara så stolt över det och att få bo såhär, nu förstår jag varför du har valt att göra det."

"Ja, det har sin fördel. Kom så går vi in, förhoppningsvis tycker du lika mycket om det från insidan."

"Det tvivlar jag inte på, herregud, det är som i en saga." sa hon och knäppte lös säkerhetsbältet.

När hon klev ur såg hon Zack runda bilen och omfamnade henne med en öm kyss innan han tog hennes hand igen och kysste den på samma sätt.

"Välkommen hem till mig." sa han och log när han ledde henne fram mot entrén.

Ju närmare hon kom huset desto mer överväldigad blev hon. Det fanns ingen snickarglädje eller en massa kringligt krams. Raka, grova linjer som blekts av solen likt ett silvrigt sken. Det såg verkligen helt magiskt ut. När dom kommit fram till ytterdörren förde hon upp handen och kände på det lena trät, mjukt som silke men grovhugget på samma gång.

"Sådär, stig in." sa Zack och öppnade dörren för henne så att hon kunde gå in först.

Hallen som mötte henne var stor. Högt i tak, precis som i vardagsrummet som låg framför henne. Vackra takbjälkar prydde taket tillsammans med välvda takfönster. Även innerväggarna var av timmer, inte sådär gult furu utan nästan helt grått, som om huset stått där i decennium.

"Zack, jag... jag är helt..." mumlade hon men orden fastnade på tungan när hon nästan smög längre in i huset, rädd för att allt skulle försvinna och hon skulle vakna ur den vackra drömmen.

Vardagsrummet var helt klart husets hjärta. En murad kamin fyllde ena väggen, två soffor stod placerade mitt i rummet med en stort djurskinnsmatta under. En fåtölj fyllde ena hörnet tillsammans med en stor inbyggt bokhylla full av böcker. Hon trodde verkligen att hon drömde, det här var hennes dröm. Varmt, mysigt och välkomnande. Det fanns inget onödigt pynt men det behövdes inte. Allt i rummet hade sin plats och det var helt perfekt.

"Jag tror jag drömmer." sa hon andlöst och vände sig om mot Zack som stod lutat mot ena väggen och log.

"Jag trodde nog att du skulle tycka om det."

"Tycka om det räcker inte, jag älskar det."

"Då har du bara sett en liten del, kom jag ska visa dig runt." sa han och gick fram och fångade hennes hand.

Han ledde henne ut till köket som fick henne att flämta till. Köket var inte lika stort som vardagsrummet men ena väggen täcktes av skåp medans spisen och ugnen satt ihop med en stor köksö mitt i rummet. Men det var inte det som var mest slående. Hela ena köksväggen täcktes av fönster från golv till tak. Det var som att stå ute fast dom var inne, helt otroligt, tänkte hon när hon gick fram men kunde inte låta bli att skrattade till. Från fönsterna kunde hon se rakt över mot hennes hus, som nu såg så litet ut där det låg ute på udden.