Farlig förälskelse

53

Likt frosten en novembernatt la kyla och mörker sig som ett täckte över Isabella. All lycka, all glädje rann ur henne i samma ögonblick hon mötte dom hårda hatiska ögonen hos det monster som hade plågat henne, som hade hemsökt henne under så många tröstlösa dagar och nätter. I det ögonblicket kände hon sig fångad av mörkrets grymma makter. Hon var förlorad.

"Är du inte glad att se mig älskling? Jag hade förväntat mig ett varmare välkomnande av min fru." sa David med en röst så grym och hård att kalla kårar gick i en enda stöt genom hennes kropp.

"Kom hit och visa mig hur mycket du har saknat din make, min älskade hustru."

Isabella kände hur tårarna letade sig ner för hennes kinder. Hon önskade att hon hade kunnat vakna upp ur denna mardröm. David kunde inte vara här, han kunde inte ha hittat henne, han kunde inte...

"Kom hit!" skrek han, så högt att hon hoppade till och kippade efter luft när rädslan tog över hennes kropp. Det fick inte vara sant.

"Du vet att jag inte tycker om att behöva säga saker två gånger, nu kommer du hit - annars..."

"Annars vadå? Ska du slå mig igen?"

Hon slog handen för munnen. Orden hade lämnat hennes mun innan hon hunnit hejda dom.

"Vad sa du?" morrade han och tog ett kliv fram.

"Snälla..." bad hon när hon darrandes tog ett steg bakåt.

"Åh, du ska få be Emelie, be på dina bara knän. Knän som fungerat alldeles utmärkt när du sugit kuk som den värdelösa horan du är."

När han bara var ett steg ifrån henne drog hon häftigt efter andan. Hon hade hört dom orden förut, det var inget nytt. Men tonen i rösten när han sagt dom orden hade varit fyllda med sådant hat att hon knappt kunde andas längre.

Hon ryckte till när han la ena handen om hennes hals och tvingade henne att möta hans blick.

"Du vet att jag hatar när du har ditt hår sådär lockigt. Har jag inte lärt dig vad som händer när du gör något som jag inte gillar? När du inte respekterar mig? Tydligen måste jag påminna dig om konsekvenserna när du envisas med att trotsa mig."

Han slog till rakt över kindbenet så hon skrek till och sjönk ner mot golvet. Det sved och bultade men hon hade känt den smärtan förut, så många gånger förut, tänkte hon och strök sig över kinden.

David spretade med fingrarna och tog ett djupt andetag. Lusten sköt genom kroppen när han såg Emelie ligga framför hans fötter, precis som han vetat att hon skulle göra. Hon skulle böna och be, be honom att förlåta henne för hennes svek.

Han tog tag i hennes äckliga hår och lyfte upp henne. Patetiska jävla hora, tänkte han och kände hur det pirrade i fingrarna när han träffade henne över kinden igen. Det kändes skönt, det var tillfredställande att se rädslan som spelade sig i hennes tårfyllda ögon. Men hon hade rätt i den saken, hon borde vara rädd för honom, tänkte han belåtet.

Han pressade sina läppar mot hennes stretande mun. Hans älskade Emelie, om hon bara kunde lära sig att inte trotsa honom - inte göra honom så arg, då vore hon den perfekta hustrun.

När Isabella kände Davids läppar mot hennes ville hon inte leva längre. Det gjorde så ont, som om hjärtat höll på att brista. Hon försökte dra sig undan men hon hade inte en chans. Han hade ett hårt grepp om hennes hår och höll henne fast som i ett järngrepp.

"Tro inte att du kan lura mig." viskade han hotfullt och fortsatte kyssa henne ner längs halsen.

"Du förstår... du kan aldrig lämna mig. Jag äger dig, du är min."

"Sluta." grät hon med en röst som knappt hördes.

"Sluta? Är det vad du säger till honom när han knullar dig?"

Isabella kände hur allt inom henne frös till is.

"Jag vet att du har knullat en annan man. Tror du verkligen att jag kan förlåta dig för ett sådant svek?" viskade han med ett sådant hat att när han tog ett steg bakåt och höjde näven kunde hon inte göra annat än att blunda och önska sig en snabb död.

"Titta på mig!" skrek han och skakade om henne innan han slog till med knytnäven rakt i ansiktet och allt blev svart.

Isabella pendlade mellan medvetslöshet och verkligen. Hon kunde känna hur det ilade i huvudet av smärta när han drog henne i håret över vardagsrumsgolvet.

När han sparkade henne i magen kunde hon inte gråta längre. Det som inte fick hända spelades upp som en skräckfilm framför hennes ögon. Det var inte såhär hennes liv skulle sluta.

Zack, tänkte hon, hennes älskade Zack. Dom två skulle börja ett liv tillsammans, ett liv fyllt av kärlek. Den möjligheten var nu förlorad - det var bara en dröm. Hon skulle aldrig överleva Davids vrede.

Ännu en spark träffade henne rakt i magen. Hon hostade och försökte få luft när golvet framför henne färgades rött, den metalliska smaken av blod fyllde hennes mun. Snart skulle det vara över, tänkte hon om och om igen. Han hade vunnit.

David skulle ta hennes liv och det enda hon kunde göra var att låta honom ta det. Hon hade inte en chans mot honom. Hon slöt ögonen och tog ett djupt andetag i väntan på nästa slag.

När slaget aldrig kom öppnade hon sakta ögonen och såg att David gick fram och tillbaka i rummet - mumlandes, så insjunken i tankar att han såg ut att vara i någon storts trans. Hon svalde och var nära att kräkas när smärtan ilade genom kroppen.

Hon kved till och kippade efter luft när hon försökta sätta sig upp. Hon kände väskan som fortfarande satt fast runt hennes ena axel. Väskan?

Trots att händerna skakade okontrollerat försökte hon få fram väskan som hade hamnat under henne. Hon sneglade på David som hade stannat och bara stirrade ut genom fönstret.

Precis när hon nått ner till väskan vände han sig om och såg på henne med ögon som nu var så fyllda av ursinne och hat att det vibrerade i luften.

"Så många gånger Emelie, så många gånger som jag har funderat över vad jag skulle göra med dig den dan jag fann dig." började han och tog ett steg mot henne.

~

Zara stod i butiken och hade precis tagit betalt av en kund när hennes mobil ringde. När Isabellas namn dök upp på displayen kunde hon inte låta bli att skratta till.

"Jag sa ju att det inte var en så dum idé att ha en mobil." svarade hon glatt men blev med ens alldeles kall. Det hon hörde i andra sidan luren fick hela hennes värld att stanna.

"Så många gånger Emelie, så många gånger som jag har funderat över vad jag skulle göra med dig den dan jag fann dig."

Zara slog handen för munnen när hon pressade mobilen närmare örat.

"Jag funderade på att förlåta dig, jag vet ju att du kan vara disträ. Men så fick jag veta att du har knullat med en annan man. Det, att du har låtit en annan man trycka kuken i dig, det är något jag aldrig kan förlåta dig för!"

Zara hörde den mörka rösten närma sig innan hon hörde ett skrik, ett gallskrik som skar genom luren så hjärtskärande att hennes blod frös till is. Ett skrik som kunde få den värsta mardrömmen att kännas som den ljuvligaste av sagor.

"Jag har varit tålmodig med dig Emelie, men nu är mitt tålamod slut."

Han hade hittat henne. David hade hittat Isabella.