Farlig förälskelse

32

Efter några koppar kaffe och en flottig lunch på grillen med Zara och Anja kände sig Isabella nog mycket i fas för att kunna börja köra hemåt.

När hon satte sig i den kvava och olidligt varma bilen kände hon hur svetten bröt ut i nacken vevade hon ner bilrutorna och tog några djupa andetag.

Det hade verkligen varit en rolig tjejkväll men hennes samtal med Zara dagen efter hade fått det att snurra i huvudet, något värre än den alkohol hon hade fått i sig under kvällen innan. Hon stod som i ett vägval, antingen bestämde hon sig för att inte säga något till någon och isolera sig ute i sitt hus eller så hoppade hon från klippan och hoppades att någon skulle fånga henne, att denna någon skulle vara Zack.

Hon startade bilen och lät vinden virvla in genom dom öppna rutorna. Hon svängde ut från parkeringen och körde bort mot gatan som låg precis bakom huvudgatan. Hon skulle göra det. Hon skulle hoppa.

När huset med polisskylten tornade upp sig framför henne kändes det som om hon skulle kräkas. Det kanske inte var det bästa tillfället egentligen, en söndag, bakis, men om hon inte gjorde det nu, skulle hon någonsin våga ta steget?

Hon stannade i parkeringsfickan precis utanför entrén och satt kvar en stund. Samlade mod, intalade hon sig själv men i själva verket satt hon och tvekade. Skulle hon göra det? Det var nu eller aldrig.

"Kom igen nu Emelie, du fixar det här!" mumlade hon för sig själv och tog ett djupt andetag. 

Hon hade inte tänkt sig själv som Emelie på flera veckor. Även om det var det hon hette så ville hon förbli Isabella, det var den personen hon var idag. Hon hette Isabella nu. Emelie var borta, hon dog i samma stund som hon satte sig i bilen och lämnade sitt gamla liv bakom sig.

När hon steg ur bilen var det knappt så att benen bar henne. Hon lutade sig fram när det började svartna framför ögonen och tog tag med ena handen i sidan på bilen för att få stöd. Hon skulle inte svimma. Efter några djupa andetag som mest likande att hyperventilera kände hon hur allt mer och mer kom tillbaka. Hon skulle inte vara nervös, eller rädd. Det här var det enda sätter som kanske gjorde att hon en gång för alla skulle bli helt fri.

Hon kände hur modet steg ur hatet hon kände mot David och ur viljan att vara fri. Hon ville leva. Leva med vem hon ville, hur och var hon ville och ingen skulle få stoppa henne. Det var hennes liv och ingen annans.

Med bestämda steg gick hon in genom entrédörren och tog ett djupt, stadigt andetag.

"Hej Isabella, kul att se dig, kom in." sa Mattias glatt och vinkade fram henne.

"Hej." sa hon något darrig röst så hon harklade sig och började gå fram emot Mattias skrivbord.

Hon sneglade på Zacks bord som var tomt och modet sjönk en aning, han kanske inte ens jobbade idag.

"Jag förmodar att du vill träffa Zack, han är bara ute en sväng, sitt ner så länge."

Det kom som en oväntad våg genom henne. Plötslig panik. Hon hade verkligen bestämt sig, hon skulle berätta allt för Zack. Men vad skulle hon säga? Var skulle hon börja och hur mycket skulle hon egentligen berätta? Zack och hon var, ja, någonting, det var ju inte så säkert att han ville veta exakt allt som hade hänt mellan en man och hans hustru. Visst att han var polis och att han var professionell men han hade samtidigt känslor för henne...

"Isabella?"

Mattias röst trängde sig in bland hennes tankar så hon blinkade till och skakade lätt på huvudet.

"Kom, du ska få ett glas vatten." sa Mattias mjukt och ledde henne bort mot en liten soffa.

Hon satte sig ner och gnuggade sig över ansiktet. Hon hade aldrig tänkt på vad hon skulle säga om hon berättade, hon hade fastnat vid tanken på om hon skulle berätta eller inte, inte på det som kom sen när hon väl hade bestämt sig.