Farlig förälskelse

33

Isabella kände hur handflatorna blev allt fuktigare ju hårdare hjärtat slog. Hon vågade knappt se Zack i ögonen när han helt tyst sökte hennes blick. Han såg nästan lättad ut, det var det som skrämde henne för det som hon skulle berätta var allt annat än lätt och han skulle säkert se på henne med andra ögon men hon hade inget val. Det var nu eller aldrig.

"Vi kan gå in i förhörsrummet, det är ljudisolerat och ja, där får vi vara helt själva." sa Zack och sträckte ut handen för att visa henne vägen.

Det var inte bara Isabella som var nervös, tänkte Zack när han gick efter henne längre in på stationen. Han kände sig själv orolig och nervös. Han undvek Mattias förvånade och framför allt frågande min när dom passerade hans skrivbord.

"Ehm, behöver ni något?" frågade Mattias osäkert men Zack bara skakade på huvudet.

"Jag tar inga samtal och om det händer något får du lösa det, okej?"

"Okej chefen." sa Mattias snabbt och gav Isabella en oroande blick men hon gav honom bara ett svagt leende.

Isabella gick helt tyst tills dom kom fram till en stor, grå metalldörr med ett litet fönster. Det såg nästan ut som en fängelsecell så hon svalde nervöst och önskade att hon hade tagit med sig ett glas vatten.

Rummet var lika grått och kallt på insidan som dörren sett ut från utsidan. Det stod ett bord i mitten med fyra stolar, också i metall. Herregud, det var precis som på film, tänkte Isabella och blundade ett kort ögonblick innan hon tog ett djupt andetag.

"Vill du sitta?" frågade Zack och drog ut en av stolarna men hon bara skakade på huvudet.

"Men sitt du, är du snäll."

Zack satte sig och lutade armbågarna på bordet innan han flätade ihop fingrarna och väntade, Isabella skulle få ta första steget. Han såg att hon skakade och kämpade med att få kontroll över nervositeten. Han förstod att det var ett stort steg för henne att komma hit och genom att hon nu bestämt sig för att berätta för honom så hade hon lyssnat på vad han hade sagt. Hon litade på honom, nog mycket iallafall för att tro på hans ord att han aldrig skulle göra henne illa.

"Ehm, jag... jag vet inte riktigt var jag ska börja." mumlade hon och harklade sig.

"Var du vill, jag ska vara tyst under tiden men jag kommer säkert att ha frågor efter." sa han lugnt och Isabella nickade.

"Jag kommer från Stockholm, det vet du och det stämmer, jag är född och uppvuxen där. Du kanske har räknat ut det men jag är 24 år, jag fyllde år 27 april. Efter att mina föräldrar dog så flyttade jag och min bästa kompis Cilla eller Cecilia som hon heter egentligen, ihop i en jättefin lägenhet nere på Söder. Vi tyckte om att festa och göra det som alla gjorde i vår ålder. Vi båda jobbade på ett litet café i närheten där vi bodde, jag trivdes jättebra med det. En dag så hade Cilla träffat någon på cafét som bjöd in henne, eller ja oss, till en fest och festen visade sig vara ute på Lidingö, jag kunde knappt tro att Cilla hade blivit bjuden, vi var bara typ 21 år, men vi åkte dit och det var som en riktig rikemansfest om du förstår?"

Zack bara nickade och väntade med en hård knut i magen på att hon skulle fortsätta.

"Iallafall, vi kom dit och träffade den där killen som Cilla hade träffat på cafét och han presenterade oss för sina vänner, dom var äldre än oss, det såg jag direkt, men det var spännande. Jag träffade en man där och blev blixtförälskad..."

Isabella pausade för att se reaktionen i Zacks ögon men han visade ingenting. Han satt bara tyst och iakttog henne.

"Den där killen och jag började dejta, det tog inte lång tid innan vi blev ett officiellt par. Vi gjorde väl vad alla par gjorde i dom kretsarna antar jag, åt middag, han bjöd mig på resor och lät mig följa med på fina tillställningar. Han var i toppen av den yngre generationen, alltså pengar. Han skämde bort mig med resor, kläder, smycken, bokade in mig på dom finaste salongerna och så vidare. Jag ifrågasatte honom aldrig, han bestämde hur jag skulle se ut, hur jag skulle bete mig och ja, jag trodde att han gjorde det för att han älskade mig och ville mitt eller vårt bästa, jag var inte född i den världen så jag litade på honom."

Isabella satte sig ner på en av stolarna, benen skakade och hon kände sig nästan yr men samlade sig och tog ett djupt andetag för nu skulle den värsta biten komma.

"Under en resa till alperna friade han och jag tvekade inte på att säga ja, jag var så förälskad i honom och ville leva resten av mitt liv med honom. Vi gifte oss sommaren efter, jag hade planerat allt, det var som en saga. Vi gav våra löften, jag var så nervös den dagen, herregud, jag var så lycklig. Han köpte oss ett stort hus ute på Lidingö, du vet, vitputsade väggar och en miljon rum, vi hade till och med personal." sa hon med ett sorgligt skratt och skakade på huvudet.

"Ganska snabbt märkte jag en förändring hos honom, han jobbade mycket, drack en hel del och blev arg så fort något inte var som han ville att det skulle vara. Han skyllde ofta på mig, att han jobbade och tjänade pengar och jag, jag gjorde ingenting. Men han lät mig inte jobba heller, jag erbjöd mig men ja, det gick han inte med på. Jag hade sett honom arg, det är klart att man får bli arg, det blir jag också ibland men första slaget kom som en chock. Vi hade varit ute på en affärsmiddag och han hade tyckt att jag flörtat för mycket med en av hans kolleger, sa att jag hade skämt ut honom och att han skulle lära mig läxa, få veta konsekvenserna för ett sådant beteende. Jag trodde honom naturligtvis, jag sa förlåt och att det aldrig skulle hända igen, jag kände mig så skamsen, kanske hade jag flörtat lite men ja, idag vet jag att det inte var mitt fel och att jag faktiskt inte hade betett mig skamligt."

Isabella tog ett djupt andetag och torkade sig under ögonen, hon hade knappt märkt att hon börjat gråta.

"Efter det så kom slagen oftare och hårdare, så fort det var något så var det mitt fel och jag skulle straffas. Aldrig ute bland andra, det kunde ha varit hur trevligt som helst men när vi kom hem, då var det alltid något som jag hade gjort fel. Jag vet att han sa att jag var på spa eller någon resa när det var middagar eller liknande med våra vänner och jag inte kunde närvara på grund av mina blåmärken eller skador. En gång, kanske den värsta, var för drygt ett år sedan, det var en stor gala eller ja, en välgörenhetsinsamling och det var fest och dans, som det brukade vara på dom tillställningarna. Jag hade dansat och haft jättetrevligt hela kvällen men när vi kom hem så slog han mig, drog mig i håret upp på övervåningen och våldtog mig. Jag trodde att jag skulle dö. Jag ville dö. Han kallade mig hora, att jag hade horat och bjudit ut mig till hans vänner. Så om jag var en hora så skulle han behandla mig som en."

Isabella pausade igen för att få ner luft i dom redan sprängande lungorna.

"Han brukade alltid ge mig presenter efter varje, vi får väl kalla det för slagsmål, men efter den gången gick jag till polisen men dom bara viftade bort mig, sa att det inte kunde stämma, att min make var en välkänd och respekterad man, att jag hade gjort det själv för att få ut pengar. David, som han heter, fick såklart reda på det och ja, du kan ju gissa. Han slog och slog, hårdare än tidigare, och sa att om jag någonsin skulle skämma ut honom igen så skulle han döda mig. Jag trodde honom och jag tror honom än idag."

"Isabella..." började Zack men hon skakade bara på huvudet.

"Vänta, det är bara lite till. Jag började kolla upp om skilsmässa, jag vet inte, jag försökte hitta en utväg men på något jävla vis fick han reda på det och då förstod jag att han övervakade mig. Fler slag och om jag skulle ansöka om skilsmässa eller berätta för någon skulle han döda mig. Alltid hot om att han skulle döda mig. Det var så det höll på i drygt ett och ett halvt år, tillslut såg jag ingen annan utväg än att fly, jag ville inte dö men jag hade inget liv, det var ett fängelse av rädsla. I flera månader planerade jag min flykt och jag tog ut dom pengar jag hade fått efter mamma och pappa, i omgångar såklart och på olika banker. Det var relativt små summer så att David inte skulle märkta något, jag hade dom på ett eget konto som han inte brydde sig om. Bilen stod magasinerad bland andra saker jag inte hade gjort mig av med efter mina föräldrar och ja, det var min räddning, David hade inte koll på dom sakerna. Så en natt flydde jag och nu är jag här."

Isabella andades ut och gnuggade händerna över ansiktet. Hon hade gjort det, hon hade berättat allt, även om mycket var i stora drag så ja, nu visste Zack vem hon var och vad hon hade varit med om.

"Isabella..."

"Just det, jag heter inte Isabella, jag heter Emelie, Emelie Hammarstedt."